pixelviking

Visst är det så att man ofta betalar ett pris för snygg grafik? Kan knappt komma på något spel (förutom möjligtvis Uncharted 2) som inte märkbart fått kompromissa med någon annan aspekt av spelet när grafiken ska pushas till max.

Så är även fallet med dagens vinnare. Kameran är låst och jag tillbringade halva spelet med att förgäves famla efter den thumbstick som skulle låta mig byta vinkel.
.

Årets grafik är…

Castlevania: Lords of Shadow

Kan inte påstå att jag blev lika imponerad av Castlevania som jag blev t.ex. av första Assasins Creed… Det fanns flera småspel i år vars visuella stil var betydligt intressantare än det här. Ändå så pushar jag för Castlevania.

De fantasieggande miljöerna och spektakulära bossarna frånräknade så beror valet förmodligen på att när jag spelade mitt första Castlevania på 80-talet… så var det de fantastiskt vackra scenerna från årets Castlevania som spelades upp för mitt inre öga. Nu har grafiken i spelet kommit ikapp den som tidigare bara existerade i mitt huvud.

Lords of Shadows meny är också läcker. Framförallt illustrationerna av de special moves du kan köpa, är värda ett omnämnande. Både pedagogiskt och elegant gjort.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets grafik/design’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

2010 har redan varit ett bra år för oss racingfans, och nu i november släpps hela 3 nya bilspel. Julen har kommit tidigt i år!

.

Need for Speed: Hot Pursuit (Xbox/PS3/PC)

Gänget bakom Need for Speed har fått en blodtransfusion, i form av folk som varit med och skapat Burnout-serien.

I Hot Pursuit kan du växla mellan att köra som en fartblind racer, eller så kan du välja att spela som en av poliserna som jagar fartdårarna.

Spelet uppmanar och belönar dig om du kör vårdslöst som möjligt, i bästa Burnout stil, och kombinerar det med läckra bilar och de bästa elementen från Need for Speed.

Arkadracers är min personliga favorit bland racingspel. Äktenskapet mellan Need for Speed och Burnout har resulterat i en snudd på perfekt baby. Det enda jag saknar är multiplayer. Onlinefunktionaliteterna är imponerande, men precis som i tidigare NFS så saknas möjligheten att äga motståndare som sitter i samma rum.

Killarna från Entourage feel the need…

För dig som: Gillar arkadracers där man kan och SKA köra som en dåre.
Hoppa över om du: Gillar precision och en realistiskt sofistikerad bilsimulator.

.

Blood Drive (Xbox/PS3)

Låter hot rod racing och zombie splatter som en bra kombination? Det tyckte Activision som i början av november släppte Blood Drive.

Du rattar fantastiska vrålåk i en post-apocalyptisk värld. Här ska du gladiator-liknande arenor meja ner så många zombies som möjligt. Mad Max möter the Walking Dead. Awesome.

Det var ett tag sedan vi fick ett nytt Carmageddon, Twisted Metal eller Vigilante, så om du saknat liknande spel så kommer du gilla det här.

Handen på hjärtat så känns konceptet, och spelets grafik, som något som hör hemma i XBLA eller PSN. Det förklarar nog också spelets pris som i skrivande stund ligger på 245:-.

För dig som: Gillar urflippad splatter och car combat.
Hoppa över om du: Är trött på zombies och spel som gjorts avsiktligt svåra att bemästra.

.

Gran Turismo 5 (PS3)

Efter en lång väntan är Gran Turismo äntligen tillbaka!
De som spelat tidigare spel i serien vet vad som väntar. Utmanande street racing i stadsmiljö. Häftiga bilar i bländande vackra, och snudd på fotorealistiska, kopior av kända storstäder.

Här finns gameplay som passar alla typer av spelare, och likt många nysläppta spel (Need for Speed inkluderat) så lägger man mycket krut på online och community funktionalitet.

För dig som: Vill ha ett ambitiöst bilspel som räcker hela vägen till 2011.
Hoppa över om du: Tydligen inte gillar racers. (What’s not to like?)

Du måste starta ett uppror och ta över styret av Albion från din tyrraniske bror.

Artikeln innehåller milda spoilers.

Idag släpps Fable3 i Sverige och min efterlängtade Special Edition har äntligen dykt upp i brevlådan. <3

Lyckligtvis fick jag möjlighet att lägga vantarna på spelet redan i söndags, och har spelat varje ledig minut sedan dess. Jag har precis klockat in på 23 timmar och nu kan jag inte hålla käft längre.

Fable 1 och 2 vann mitt hjärta framförallt med sin humor. Inte bajs & kiss-humorn (ja, den finns där), utan den där underbara brittiska humorn som när den visar sig i quests, i texter man kan läsa eller i form av förolämpande gargoyles bidrar till en magisk stämning och höjer ett spel som annars kunde varit som vilket action RPG som helst.

Förutom det bjuder Fable-serien på härlig buttonmashing, varierade, utmanande och roliga quests, kännbar levling och massor av loot. Precis som en bra action RPG/äventyr ska vara! Dessutom kan man fördriva tiden med en massa extra saker som de flesta andra spel i samma genre inte bjuder på. Mer om det i slutet av artikeln…

Nu har alltså Fable3 kommit och första intrycket man får är tyvärr att det här är en expansion. Ett nytt Knothole Island, snarare än ett nytt spel.
Anledningen till det är att det är samma motor bakom båda spelen. En grafikmotor som nu alltså har en hel del år på nacken. När kameran zoomar på snöbeklädda grenar, eller gräs på en äng som svajar i vinden så är detta speciellt tydligt.

Vissa av NPCernas repliker från de tidigare spelen har spelats in på nytt. Ord för ord, viket känns lite märkligt. NPCernas reaktioner på dig och det du gör har också minskat i variation, vilket verkligen är synd med tanke på att de var jobbigt få och upprepande från början.

Det Sims-liknande hjulet med uttryck och handlingar som du själv kunde välja är nu ersatt med slumpmässigt utvalda actions. Även dessa är färre än förr, vilket leder till en fruktansvärd massa upprepningar.
Med tanke på att en av de viktigaste sakerna du behöver göra för att levla är just att interagera med folket runt om dig  – så blir de här upprepningarna snabbt mer irriterande än den där förbannade poplåten som spelas 100 gånger per dag på kommerciella radiostationer.

Som om inte det här var illa nog så har en stor del av Fables sidoquests blivit till ren och skär grinding. För att vinna vänner måste du leverera paket och gräva upp förlorade skatter… om och om och om igen. Varje gång du gör detta blir du belönad med guildseals som du använder för att levla. Det här, i kombination med den repetitiva interaktionen med NPCs är så tråkig och fantasilös att det inte känns som Fable längre. Vill du levla måste du bita ihop och göra det. 

Jag trodde inte att grinding kunde bli tråkigare än Mass Effects alla Dune-liknande sandmonster. Ack så fel jag hade!

Att din hjältes resa börjar som en priviligerad prins eller prinsessa är också lite av en besvikelse. Personligen hade jag svårt att knyta an till min hjälte på samma sätt som i tvåan. Där började man som fattig och tydligt sårbar… bara för att kämpa sig fram till styrka och rikedom. Det blir inte riktigt samma askungesaga när man börjar som rik, oavsett hur elak brorsa man har.

Det känns stundtals som att Lionhead har tweakat på allt som fanns i Fable 2, bara för att få kalla nästa spel 3 och inte Fable 2,5.  Tyvärr känns oftast dessa tweaks rätt onödiga och inte helt genomtänkta. T.ex. är en av nyheterna att man nu måste underhålla fastigheter som man köper. Dock måste man göra detta, ett hus åt gången. Det finns inget sätt att reparera allt på en gång, utan du måste klicka dig från hus till hus, från stad till stad. Onödigt jobbigt när pengarna det kostar dig att reparera husen borde vara straff nog.

Jaha.

Bara en massa skit och försämringar alltså? Är min kärlekshistoria med Fable över?

Mja. Redan 5 timmar in så började jag känna att jag borde haft roligare vid det här laget. Men det finns trots allt guldkorn som gör Fable3 spel- och köpvärt.
.

Charmiga byar som Brightwall är en fröjd för ögat och bjuder på en stor variation av aktiviteter.

Har man spelat de tidigare spelen blir man inte direkt överraskad av något i Fable3. Det är mer av samma sak, med lite förändringar. Förolämpande gargoyles har ersatts med förolämpande gnomes till exempel. Det är fortfarande rätt kul, men visst hade man velat ha något mer? Något helt nytt?

Fable 3 innehåller ett par riktigt roliga quests. (Håll speciellt utkik efter en Dungeons & Dragons influerad quest på Bowerstone Market!) Brev och gravstenar som man hittar utspridda i landskapet, dråpliga repliker och inte minst bra skådisar som John Cleese, Simon Pegg och Stephen Fry förgyller spelet och gör den hopplösa grindingen lättare att utstå. 

Gillar man hack-and-slash så kan man trots allt ha en hel del kul i Fable3. Har man aldrig spelat Fable förut så är det verkligen på tiden att man provar! Som ny spelare kan du bli frälst. Som Fablefan känns nog spelet som ett extra stort DLC.

Man behöver inte levla max för att klara sig igenom spelet. Skit i det! Sup dig full på puben, streaka på torget, tatuera dig, möblera om ditt hus, anlägg en mohawkfrisyr, underhåll massorna genom att spela Lute Hero, flörta och gift dig, regera iklädd kycklingkostym och se för guds skull till att bli rik som ett troll. Då har du förmodligen roligare.

Nu är den första nerladdningsbara expansionen till Alan Wake, ”The Signal”, släppt.
För att fira det tänkte jag ta upp ett par saker vi lärt oss medan vi följt Alan genom de mörka skogarna.
Och nu menar jag inte de mest uppenbara gyllene reglerna för survival-spel… Som t.ex. hur praktiskt det är att hitta fullt fungerande bilar på vischan. Batterier, vapen och ammo överallt. Nej, det här är saker som är mer (eller mindre) unika bara för Bright Falls och dess kändisgäst Alan Wake.  (Artikeln innehåller milda spoilers.)

.

Alaska består till 99% av skogshuggare

Det är ett föga känt faktum att det finns fler skogshuggare än träd i Alaska. Alla klädda i flanellskjortor och bärandes på omsorgsfullt vässade vapen. De ser misstänksamt likadana ut också. Är de släkt?

.

Man kan prata, även om munnen inte rör på sig

Likt dubbade skådisar i gamla Hong Kong filmer, eller buktalande kadett Jones i ”Polisskolan” så kan alla i Alan Wakes universum tala utan att läpparna hänger med. Imponerande!

.

Bara män blir zombies

När mystiska omständigheter förvandlar vanligt folk till mordiska hjärnlösa monster så är hälften av befolkningen tydligen immun.
Hmm… skulle kunna skrivit något spydigt och vagt vitsigt här. Något angående den kvinnliga hjärnans komplexitet i jämförelse med mannens kanske? Det är ett rikt område. Gott om potentiella punchlines. Men nä. För enkelt. Nästa!

.

Gamla rockgudar räddar dagen

Inte sedan Brütal Legend har en rockscen och pyroteknik spelat en så viktig roll i ett spel.

.

Hembränt öppnar dina sinnen

Det sägs att asadyrkarna drack kopiösa mängder mjöd för att frambringa hallucinationer. I Bright Falls brygger Odin och Thor sin egen dricka och den får din hjärna att tro den är på Woodstock.

.

Dimma antar en speciell konsistens när zombies är nära

Vad är det egentligen som gör att dimman i skogen ändrar täthet när en attackerande mobb av fiender är nära? Zombiesvett?

.

Hitchcock hade rätt

Fåglar… vad är de bra för? De väcker dig på morgonen och skiter på din nytvättade bil. Här får fåglarna äntligen den behandling de förtjänar.

.

Det går att vara soffpotatis även om du svävar i livsfara

Även om du blivit injagad i ett hörn av blodtörstiga statister från ”Deliverance” så finns det alltid, jag upprepar; alltid tid i för att stanna upp och titta lite på dumburken. Zombies tycker uppenbarligen att det vore oartigt att avbryta mitt i ett program. Tänk om man kunde få människor att lära sig samma sak?

.

White men can’t jump

Inte bara är Alan fullkomligt värdelös på att hoppa… Han har förmodligen den dåligaste kondisen en hjälte någonsin haft. 10 steg och killen flåsar som att han sprungit en marathon. Inga fler donuts och snabbmat för dig Alan!

.

Läderskor är minst lika bra som sneakers

Alans spetsiga skor (cowboyboots?) har ingen greppande gummisula. Trots det kan han (med sin dåliga kondis) springa i skogen utan att halka. Vet Nike och Adidas om det här?

.

Termosar – förmodligen viktigare än livet självt

Kom igen. Erkänn! Om du spelade igenom spelet och inte fick achievment för att du hittat alla termosar så skulle du dö en smula inombords.

.

Flares är förvånansvärt ineffektiva

Jag har alltid trott att flares (signalljus/ljusgranat) brinner hyfsat länge. Du vet… så att man kan hitta personer i nöd och sånt? Man lär sig nya saker varje dag.

.

Och de säger att popkultur är fördummande.

Av ren princip tycker jag att det där med nyårslöften är löjligt. Därför retades jag  i januari och publicerade ett nyårslöfte som gick ut på att jag skulle skita i att träna, äta bättre och allt det där som folk brukar lova… och istället lovade jag mig själv att jag skulle spela mer.

Så här 5 månader senare så kan jag konstatera att det var något som gick snett. Någonstans gick löftet från att vara ett skämt till att bli blodigt allvar.

Bland löftena fanns en punkt som sa att jag ”inte skulle påbörja ett nytt spel innan jag avslutat ett annat”… Visste att det var ett misstag så fort jag kom på det.

Svårt att behålla motivationen när ett nytt bubbelplastat spelfodral dimper ner på tamburmattan.

Det dyker alldeles för ofta upp något nytt kul spel som man vill prova på, innan man hunnit spela igenom ett annat. Eller hur?

Läser man dessutom spelbloggar och vill hänga med lite grand i vad som händer inom spelvärlden så är det ju så gott som omöjligt att inte bli frestad att testa det senaste.

Ibland undrar jag hur alla frilansande spelskribenter hinner med att spela igenom alla spel som de ska recensera. Stressar de sig igenom alla spel? Börjar det då inte kännas som att göra läxor eller jobba, snarare än att njuta av spelupplevelsen?

Nåväl, tillbaka till det där om nyårslöftet. Hittills i år har jag faktiskt hållt löftet. Det betyder också att jag halkat efter. Högen med spel som ligger och väntar bara växer.

Dessutom skaffade jag mig PS3 vid årsskiftet, så spelandet på 360 har halkat ännu mer efter.

Avslutade spel i år:

PS3
Uncharted 1
Uncharted 2
Heavy Rain
God of War III

360
Dante’s Inferno

PC
Assasins Creed II
Firelight
Machinarium, The Path och div andra indiespel

Spel jag nöter på just nu:

360
BioShock II

PS3
Heavenly Sword

PC
Dragon Age

Och till slut; spelhögen som väntar på att bli spelade innehåller bl.a.:
Settlers 7
Alan Wake
Red Dead Redemption
Darksiders
Final Fantasy XIII
Mass Effect II
Resonance of Fate

Vid sidan av detta håller jag på med diverse andra spel, som t.ex. kortare indiespel, iPhonespel och bilspel. De ser jag mer som casual och räknar därför inte bland spelen som jag måste avsluta.

S U C K !

Varför skulle jag komma på det där med att avsluta spel? Om jag lovar något, oavsett vem jag lovar det till, så brukar jag hålla det. Därför vill jag inte riktigt ge upp än och kasta in handduken.

Hur gör du? Brukar du spela igenom alla spel som du börjar på?

Eddie is GöD!

Och hans namn är Eddie Riggs…

I Brütal Legend, det nya spelet från skaparen av Psychonauts och Grim Fandango, dyker vi in i det illustrerade skivomslaget till en magisk bit vinyl. Vår hjälte Eddie Riggs är en roadie som drömmer om den gamla goda tiden. En tid då heavy metal var riktig heavy metal, män var riktiga män och små snörvlande monster från helvetet var RIKTIGA små snörvlande monster från helvetet.

Efter en olycka vaknar Eddie upp i en värld som ser ut som en  berusande blandning av heavy metal tidens mest ikoniska skivomslag. Världen hotas av arméer av elaka monster och det är upp till Eddie att med yxa, gitarr och eldsprutande dragracing fordon göra det som en roadie gör bäst: Hjälpa andra att se bra ut.

På ytan liknar Brütal Legend en 3d person hack-and-slash RPG. Och det är det också. En enkel sådan. Eddie får uppdrag och sido-uppdrag att utföra och kan förbättra sin utrustning allt eftersom han blidkat metalgudarna genom sina välgärningar.

Jag sa att det var enkelt… ett inbitet RPG fan blir förmodligen inte så imponerad av spelets bristfälliga koll på hälsa och utrustning. Uppdragen och framförallt sidouppdragen blir snabbt lika varandra och storyn spelas lätt igenom på ett par timmar. Spelet bjuder trots detta på tillfredsställande button-mashing, som varvas med rallykörning och strategi. Bäst av allt är dock humorn.

Spelet innehåller så stark dialog att du med flit sölar för att vara säker på att du hört varenda replik.  Skruvade figurer gömmer sig bakom varje högtalare, drake och döskalle-format berg. Du har t.ex. medlemmarna i din moshpit-armé, som headbangat så mycket att deras halsar är tjocka som Bruce Dickinsons lår. (Det är tjockt. Tro mig.) Ozzy Osbourne dyker upp som en okaraktäristiskt vältalig ”Keeper of Metal” och en typecastad Tim Curry (Rocky Horror) är din ärkefiende. Det hela är inlindat i ett kick-ass soundtrack (duh!) och en miljö som bara någon som växt upp bland plastbackar och posters i den dammiga metal-sektionen i skivaffären kunnat drömt upp.

Maka på dig Lars!

Om Jack Black fick röstrollen som Eddie efter det att spelskaparna hört Tenacious D låt ”The metal” eller sett honom i ”High Fidelity” är oklart. Kanske skräddarsyddes rollen för honom. Hursomhelst så passar Jack perfekt som Eddie, och de övriga röstskådisarna håller samma kvalité.

Brütal Legend är fücking awesomë! Min tidigare flamma Lars Ümlaüt från Guitar Hero får se sig besegrad av en annan lönnfet rival.

Den odödlige Baron von Blubba

…precis när du trodde att du blivit av med mig så kommer jag tillbaka och spökar.

Nästan ett år efter det att GGG lades ner så fortsätter besökarna att strömma till i tusental. Det kommenteras, mailas och projektet verkar lixom inte vilja dö riktigt.

Hur mycket jag än skulle vilja tro att alla dessa människor diggar min stil så kan jag inte riktigt ta äran. Det är helt och hållet WordPress förnäma sökoptimerings förtjänst. Googlar man, eller söker i WordPress, efter ämnen som GGG nuddat vid – så dyker mina artiklar upp. Tacksamt marknadsföringsverktyg för de som använder bloggandet för att synas. Inte helt lysande för de som söker aktuell information och som får gammal skåpmat i träfflistan.

Hursom… nu när jag ändå var här, godkände nya kommentarer och fick skrämselhicka av att titta på statistiken så kan jag väl ändå passa på att skriva ett par rader?

Vad är nytt på spel & prylfronten hemma hos GGG?

Höjdpunkterna bland prylar är utan tvekan min nyligen införskaffade iPhone.
Efter en långdragen jämförelse mellan HTC Hero (med det uuuuunderbart snygga Android-baserade gränssnittet ”HTC Sense”) så valde jag till slut iPhone.

När jag stod där med en lur i vardera handen så visade det sig att HTC Hero väger lika mycket som en överviktig elefant. Och är ungefär lika långsam. Så iPhone vann. Det ångrar jag inte. Det var länge sedan jag hade så roligt med en telefon/handdator! Dessutom, efter många år med billiga kinesiska MP3-spelare så är det också väääääligt skönt att ha en musikspelare med ett smart och väl fungerande gränssnitt igen. Halleluja!

Spelupplevelsen på iPhone måste jag ju också kommentera. Det finns hundratals av spel att välja på som spänner från enklare pusselspel (Bejeweled, Geared) till mer grafikintensiva spel (Need for Speed, Assasins Creed). Många roliga spel är dessutom helt gratis, eller kan köpas i iTunes App store för symboliska summor. (Ofta 7-49kr.) Att spela på iPhone går faktiskt så bra att jag funderar på att sälja min älskade PSP.

Det enda negativa jag stött på hittills är iPhone-versionen av Monkey Island. Fy bubblan vilka jobbiga kontroller! Det är nästan omöjligt att få Guybrush att lyda. Hade spelet inte varit inlindat i ett rosa nostalgiskt skimmer så hade jag stormat Lucas Arts med fackla och högaffel, och bejärt pengarna tillbaka. Det blir till att spela om spelet på X-box istället, nu när det finns som arkadspel.

Guitar Heros/Rock Bands tecknade stilisering fungerar ovanligt bra här.

På tal om X-box så spelar jag just nu Batman Arkham Asylum och Beatles Rock Band. Batman visste jag att jag skulle älska. Beatles överraskade. Bakgrunderna, framförallt på låtarna som spelades in på Abbey Road, är så fiffinurligt illustrerade att man sabbar sin score bara för att titta på bubblande gula ubåtar och fnissa åt psykedeliska valrossar. Spelet har verkligen anammat Beatles kreativa anda. Det behöver man inte ens vara ett inbitet fan för att uppskatta.

Vad mer? Jag övergav GGG (som f.ö. redan från början var tänkt att bara finnas i ett par veckor – men blev så förbannat kul att jag inte kunde slita mig förrän flera månader senare) till förmån för diverse andra webbprojekt. När det gäller internet-delen av alla mina många hobbys så kör jag stenhårt med att jag måste lägga ner ett projekt om jag vill börja på något nytt.

Det nya (som inte är så nytt längre) är en webbshop. Där får jag utlopp för min kreativitet och tjänar dessutom lite kosing på kuppen. Det behövs när man är prylgalen, om man inte vill bli anmäld som deltagare i Lyxfällan.

Läser andras bloggar gör jag också, fast mer i det tysta.
Favoriterna bland spelbloggar är fortfarande xboxflickan som alltid skriver lika trevligt. Och som dessutom verkar vara lika pysslig och kreativ av sig som jag. Hon borde också öppna webbshop och sälja sina alster!
Said Karlsson (som inte skriver så mycket om spel längre) trollbinder mig med sina vackra bilder, spännande reseberättelser och alternativa livsstil. Godis för ögon och hjärna.

Jag lämnar er med ett litet filmtips. (Kan ju inte hålla mig!)
Om du gillade ”Shaun of the Dead” så ska du spana in: Frequently Asked Questions about Time Travel …som är för sci-fi vad Shaun of the Dead var för skräck.
Så nördigt. Så härligt.

Låt er inte luras av den här ASDÅLIGA trailern!
Om man ska tro trailern så är filmen någon slags amerikansk smörja, när det faktiskt rör sig om härlig britisk humor.

Live long and prosper people!

Eftersom jag älskade det första Scene It spelet så var del två i serien, Filmtoppen, ett givet inköp. Jag satte mig till rätta i soffan med buzzern i högsta hugg för att sätta filmkunskaperna på prov.

Här är jag. Rätt likt faktiskt förutom de trista kläderna och att skönhetsfläcken sitter på fel ställe.

Det första man lägger märke till är att ens egen avatar gästspelar i spelets intro. Snyggt! I den nerladdningsbara demon gav avataren ifrån sig fjantiga ljud. Dessa är lyckligtvis dämpade i den fulla versionen av spelet.

De två kommentatorerna som guidar dig igenom spelet munhuggs med varandra på ett rätt underhållande sätt. Deras repliker upprepar sig väldigt snabbt men de håller sitt gafflande tacksamt kortare än kommentatorn i det första spelet.

Variationen av pussel är imponerande! Favoriterna från första spelet är med och har fått tillökning med ett par nya pussel som t.ex. pixel flix (gissa filmen med hjälp av animerad retro grafik), celebrity ties (skådespelare matchas ihop, likt ”Six degrees of Kevin Bacon”), nya och förbättrade bildgåtor och förvrängda bilder m.m.

Om något har blivit lidande till förmån för alla dessa pussel så är det variationen av filmklipp. Jag testade att spela 5 omgångar. 3 korta spel, ett långt och ett solo alternativ. På de 5 omgångarna så fick jag återse 3 filmklipp 2 gånger. Frågorna är tack och lov olika men det är rätt jobbigt att se ett långt filmklipp, om än roligt, flera gånger så tätt inpå varandra.

Spelet är från början inställt på att du inte förlorar poäng för fel svar. Detta gör att det är extremt enkelt att ta achievments. Själv tog jag 29 av 50 achievments innan jag tittade närmre på inställningarna och rättade till svårighetsgraden. Om poäng dras av, så som de gjorde per default i det första Scene It, så piskar det i mitt tycke upp stämningen och gör det mer spännande. Utvecklarna ska verkligen ha en eloge för att man har möjligheten att lägga upp spelandet som man själv vill.

Så här ser det ut när 4 spelare eller lag tävlar. Mina kompisar vågar inte spela med mig längre.  De lärde sig läxan i det första Scene It.

Så kommer vi till slut till det som i alla fall jag sett fram emot mycket – nämligen Live-spel. Om man inte kan få nytta av sin insamlade reservoir av värdelöst vetande och äga motståndare Live, vad ska man då med kunskapen till?

Upp till 4 spelare/lag kan spela mot varandra i samma rum eller Live. Tyvärr verkar Live stendött. I alla fall en fredag eftermiddag så här nära inpå spelets släpp. Jag skrev hela det här inlägget i väntan på att en spelare skulle dyka upp och utmana mig. Men icke. Riktigt synd. Kanske du vågar dig på utmaningen? Bered dig på att bli mosad i små små beståndsdelar.

Sammanfattningsvis så är det nya Scene It riktigt riktigt underhållande.
Frågorna är aktuella och pusslen utmanande. På nästan samtliga punkter har spelet lyfts från sin föregångare och det har helt enkelt blivit mer av något som redan var mycket bra. Minus för täta repriser av filmklipp. Kanske skulle en Bluray-skiva behövts för att fler klipp skulle få plats?

Den frågan ställer Expressen till sina läsare efter att ha rapporterat om en 15-årig kille som kollapsat efter att ha spelat oavbrutet i ett dygn.

I skrivande stund har 5,900 personer svarat på frågan och resultatet blev detta:

Är dataspel skadligt för barn?
1. Ja, absolut. 30%
2. Nej, men lagom är bäst. 50%
3. Högst individuellt. 20%

Nu får man naturligtvis ta undersökningar i den sensationslystnaste av alla sensationslystna blaskor med en stor skottkärra salt… Kan ändå inte låta bli att bli rejält förbannad på artiken, och inte minst på föräldern till den kollapsade 15-åringen.

Att en 15-åring spelar så intensivt att han/hon till slut kollapsar av uttorkning och utmatting är väl för helvete inte spelets fel? När jag själv var 15 så skulle jag aldrig i livet ha fått sitta och spela på det sättet utan att bli tvingad av en förälder att ta paus. Nu är jag inte förälder, och avundas verkligen inte det hårda jobb som det måste innebära, men någon måtta på hur mycket man får skylla ifrån sig måste det väl ändå vara?

Sen kommer vi till Expressens sätt att rapportera om denna nyhet… Artikeln är skriven på ett så vinklat sätt att det framstår som att spel, över huvud taget, är tickande bomber som kommer ge ungarna som spelar både fysiska och psykiska men med tiden.

Inte så konstigt då att så många svarade ”Ja, absolut” på deras fråga. Besviken blir jag trots allt på att dessa 30% låter sig svepas med i häxjakten och målar upp dataspel som syndabock.

Är det för mycket att begära att vi 2008 slutar skylla på musik, film, dataspel eller annan populärkultur när ungarna beter sig som idioter och deras föräldrar tappar bollen? Det funkade inte på Beatles tid, när man försökte förbjuda långt hår på pojkar som ville likna sina idoler, och det funkar inte nu.

Vad tycker du?
Är det spelutvecklarnas fel, som gör för roliga och beroendeframkallande spel?
Är det föräldern, eller individens ansvar att sätta rimliga gränser för spelandet? Borde det sättas åldersgränser på särskillt beroendeframkallande spel, eller borde dessa förbjudas helt och hållet?

Hur många gånger har det här hänt dig?

Planet som skulle ta dig till semesterdestinationen krashar. Mirakulöst nog överlever du och ett par av dina medpassagerare. Det visar sig att ni krashat rakt ner i källaren i en mardrömslik byggnad som ligger mitt i ett träsk, fyllt av radioaktiv strålning. Din enda väg till säkerhet är upp ur källaren och ut ur det mutantinfesterade träsket.

Okej… Kanske inte något som hänt dig nyligen. Men OM olyckan skulle vara framme; vem skulle du vilja ha med dig, som kämpar på din sida i kampen för överlevnad? Rambo? Buffy? John McClane? Eller Ellen Ripley kanske?

Muskler, stora puffror och actionhjältar i all ära… Är inte egenskaper som t.ex. uppfinningsrikedom, strategi, och snabb reaktionsförmåga nyttigare att tillgå i en nödsituation? Tänk bara på alla de jobbiga predikament som spelare försatts i under åren. Och alla de egenskaper som de måste övat upp för att nå målet.

Egenskap: Uppfinningsrikedom
Zombies och mutanta varelser är vardagsmat i överlevnadsspel som Dead Rising, Silent Hill, The Darkness och Resident Evil.
I t.ex. Alone in the Dark måste man i kombinera sprayburkar, tejp, tändare, brandsläckare och annat man hittar för att överleva. Det är uppfinningsrikedom som skulle få självaste MacGyver att fälla en tår av stolthet.

Egenskap: Håller sig cool i dödsfara
Gamers har is i magen! I spel som DOOM, Eternal Darkness, Fatal Frame och Condemned har de sakta men säkert vant sig vid situationer som skulle kunna få Vin Diesel att skrika i falsett och springa hem till mamma.

Egenskap: Strategiskt tänkande
Alla som spelat spel som Red Alert, Command & Conquer och Starcraft vet att det kokta fläsket är stekt om du inte har en smart strategi. Det finns trångmål som inga vapen i världen rår på utan att någon tänker efter först.

Egenskap: Lateralt tänkande (Problemlösning)
En kusin till strategi är problemlösning. I alla sorters pusselspel från Tetris, Portal och Exit till Clock Tower och Broken Sword så måste du vända och vrida på problemen fler gånger än en rubikskub för att hitta rätt lösning.

Egenskap: Snabb reaktionsförmåga
Racingspel, fightingspel och FPS kanske inte gör gamern själv till en lean-mean-fighting-machine men det övar upp reaktionsförmågan. En van gamer kan 1) uppfatta att en granat kastats, 2) fånga den i luften, 3) kasta tillbaka och 4) vråla en barnförbjuden förolämpning. Allt innan granaten spränger fienden i små små klibbiga bitar.

Egenskap: Sparsamhet
En erfaren gamer vet hur man sparar. Ammunition, bandage och proviant håller gamern mer krampaktigt i än en gammal tant håller i sin handväska. Den som spar han har, sådetså!
Så tänk på det här nåsta gång du hamnar i knipa…
Se dig inte om efter en allierad som ser ut som en actionstjärna. Om du vill klara dig helskinnad ska du leta upp tjejen eller killen med synliga valkar på händerna. Valkar som man bara får efter mångårig kronisk hantering av joysticks och spelkontroller. Det är hardcore gamerns långa erfarenhet av just sådana här siduationer som kommer rädda dig!