pixelviking

Idag släpps RAGE, det nya spelet från id Software – skaparna av DOOM, Quake och Wolfenstein. 

First Person Shooter fans världen över gör vågen, jublar och hänger på låset för att få testa nästa stora milstolpe. Men om man inte är ett FPSs fan då? Är RAGE något att ha? 

.

Story

Spelet utspelar sig i en post-apokalyptisk värld där människor bor i små samhällen byggda av plåt och kör fordon som ser ut som de är hämtade ur Mad Max. Blablabla… vi har hört det förr, eller hur? 

Jag hörde mycket om hur snyggt spelet var innan jag började spela. De första minuterna jag trevar mig fram i den här nya världen så tror jag att jag missat något. Jag ser en himmel som är helt statisk och massor av textur pop-ins. Vad är det som är så snyggt med det här? 

Min första tanke var att spelet liknade Fallout snarare än Mad Max och jag koncentrerade mig därför på att undersöka något som hade fångat min uppmärksamhet i tidigt prat om spelet: racing och bilstrider. 

. 

Combat Rally

För att ta sig mellan de små städerna och uppdrag i RAGE så kör man alltså bil. På vägen kan man bli attackerad och måste försvara sig med kulsprutor och raketer som monterats på bilen. Dessutom kan man, bara för nöjes skull, delta i race som anordnas och biffa upp sitt åk med bättre vapen, sköldar och motorer om man vinner. 

Spelskaparna vill jämföra det här med bilspel som Burnout… och för all del. De är inte helt ute och cyklar. Det är inte särskilt svårt att vinna, men bilarna är roliga att köra och man kan dessutom delta i ”Road Rage” som innebär att du tävlar mot andra spelare online. Där blir det genast knepigare att vinna. 

Allt det här är förstås sekundärt. RAGE är inget bilspel och löftet om häftiga bilstrider var bara godbiten som lockade in mig i fällan. På vägen dit så upptäckte jag nämligen en och en annan sak… 

. 

En levande värld 

För det första; spelet ÄR snyggt. Galet snyggt! Någon timme in i spelet är jag helt hopplöst förälskad i den miljö som jag befinner mig i. Det är som att gå omkring i en nybyggarvärld från TV-serien Firefly. (Kan det bli bättre än så?) 

Öööööh... fin papegoja du har på axeln där doktorn.

Post-apokalyptiska ruiner blandas med steampunk, western och asiatiska influenser. Människorna som du stöter på i den här världen känns trovärdiga och…. låt oss säga ”excentriska”. Och de olika uppdragens banor är enormt detaljrika och varierade. 

På många sätt känns det här som det jag alltid önskat att jag kände inför Mass Effect. Det är en levande värld vars innevånare jag faktiskt är intresserad av att höra vad de har att säga. 

Här har någon på id Software sagt till ett helt team med kreatörer och utvecklare; ”Go nuts!”. Och det precis vad de gjort. Det må vara nyförälskelsen som talar, men senaste gången jag blev så här fängslad av en spelvärld i en FPS var i första BioShock. 

OK. Snyggt. We get it. Sen då? 

. 

Gameplay

Som nykomling i området sänds du på uppdrag för att vinna förtroende hos lokalborna. Du skjuter dig igenom fiendeinfesterade ruiner och åker på standard fetch quests. Med dina belöningar uppgraderar du din utrustning och kan ta dig an svårare uppdrag. Ingenting nytt här alltså… 

Eftersom jag föredrar svärd framför skjutvapen så hade jag lätt kunnat bli uttråkad här. FPS är inte riktigt min genre… men någonting hände. Jag kom på mig själv med att luta mig fram i soffan och med spänning ta mig an nya uppdrag. Konstiga ljud och rasande murbruk höll mig på helspänn. Världen suger tag i mig och för första gången sedan… ja, sedan första BioShock (igen), så hoppade jag högt och ropade till av förvåning vid ett tillfälle. Det händer aldrig mig. 

Spännande shooter action blandas med rally och andra små förgyllande spelelement som t.ex. kortspel, som i bästa Rockstar-anda låter dig göra mer än att bara slava med uppdrag. 

Allt eftersom du bekämpar fiender och vinner respekt av invånarna i de små samhällena så bemöts du också annorlunda på gatorna och nya tillfällen öppnas upp. Små detaljer som de här bidrar till charmen och en rik spelupplevelse.

. 

Slutklämmen

RAGE är ett stort spel. Tre DVD-skivor packade med en lång singelkampanj, co-op uppdrag och flera olika typer av tävlingsinriktad multiplayer. Jag misstänker att det inte bara är stort utan också kommer bli mitt nya BioShock. Ett exempel som jag kan lyfta fram när jag från och med nu säger något i stil med ”Jag brukar inte gilla FPS, men…”

I matens värld används ibland små aptitretare mellan rätterna i en större måltid. Syftet är att rensa paletten så att man kan njuta mer av nästa rätt. Ingefära används t.ex. mellan suchibitar i det japanska köket, i samma syfte.

Så ser jag på vissa spel. Som aptitretare och palettrensare.

Det senaste storspelet jag spelade var Deus Ex. Ett spel där jag dog oftare än den lilla pojken i LIMBO. Och ett spel som egentligen inte passar min oförsiktiga och gå-påiga spelstil.

Att vara så sårbar och behöva vara så försiktig som man måste vara i Deux Ex blev en rejäl utmaning för mig och därför behövde jag något lättsammare innan jag satte igång med nästa stora utmaning.

Först spelade jag Crimson Alliance. En liten Action RPG på XBLA.

Jag kan aldrig få nog av hack-n-slash i Diablo/Torchlight stil! I det här spelet kan man bygga upp en stark figur och röja runt bland monster utan att gå omkring som på äggskal. Det var PRECIS vad jag behövde efter allt smygande i Deus Ex!

Efter det började jag på med X-men Destiny.

Ett spel som man utan problem kan plöja igenom på runt 6 timmar och som är så lätt att man kan besegra bossar med en enda knapp.

Ja… du BEHÖVER inte använda bara en knapp förstås. Det är roligare om du använder kontrollerna och varierar attackerna. Men för de som kan tycka att spel som kräver många knappkombinationer kan bli för invecklade ibland - så kan det vara ett välkommet avbrott.
.

Varför ens bry sig om enkla spel och spel som fått medelbetyg?

Båda de här spelen har fått mediokra betyg som bäst. Och det med rätta. Det är inga episka resor vi bjuds på. Ingenting innovativt eller speciellt inspirerande, och spelsystemen är ytligare än en genomsnittlig modebloggare. Det är alltså inga titlar som jag med glödande entusiasm rekommenderar vidare till alla mina kompisar. Fast jag tycker ändå att de kan ha sin plats och funktion.

Om man ska tro en del av de kommentarer som P3 Spel fick nyligen på avsnittet som handlade om spelbetyg så finns det vissa människor som aldrig ens ser åt spel om de inte fått toppbetyg. Det tycker jag är synd.

Om pengar och tid inte är en faktor så finns det massor av spelvärda spel där ute som dött medelbetygsdöden. Recensenten tycker att spelet är oinspirerat och repetitivt… men tänk om det är just det du behöver just nu? Om spelet ändå innehåller något som just du gillar, något som överraskar och som inte recensenten lyft fram?

Nästa stora spel jag tacklar kommer antingen bli Dark Souls eller Forza4. Nu är min palett rensad och jag känner mig redo att tackla en ny utmaning.

Vad tycker du? Är det värt att lägga tid och pengar på medelmåttiga spel?

Äntligen har jag fått lite tid över att börja på med Deus Ex Human Revolution!
Den här videon har därför gått varm på datorn de senaste dagarna:

När Adam står och boppar framför en stackars labtekniker som desperat bankar på glaset från andra sidan… jag tror jag DÖR av skratt!!

Tack till BlogEmUp som tipsade på Twitter!

Shadows of the Damned är ett spel med en mer anrik stamtavla än en pudel på hundutställning. Och att veta vilka människor som ligger bakom det här horror survival spelet kan radikalt förändra hur du upplever och uppskattar SotD.

Ta Goichi Suda, även känd som Suda51, till exempel.

Han är lite av spelvärldens motsvarighet till Joss Whedon. En kille som tänker utanför de konventionella ramarna och överraskar. I sitt debutspel i väst, killer7, så ser vi något så ovanligt som en 60-årig rullstolsbunden lönnmördare, med 7 olika personligheter, i huvudrollen.

2007 kom No More Heroes som vann uppmärksamhet i pressen för sin originella och oförutsägbara story, och satiriska humor.

Varför är det här viktigt att känna till då? Jo, för att vid första anblicken är Shadows of the Damned en stor, fet klyscha.

I ett minimalt intro får Garcia Hotspur, vår übermacho hjälte, sin flickvän kidnappad ner till helvetet av en elak demon, och nu måste han rädda henne. Till sin hjälp har han en talande dödskalle, som fungerar både som sidekick och vapen. Han heter Johnson.
Den pubertala penishumorn haglar. Alla insinuationer, våldsorgien och det obefintliga introt är lätta att avfärda som bara ytterligare ett spel i en lång rad med spel i samma anda.

Johnson. Murray från Monkey Islands snabbpratande kusin.

Utan att veta att Suda (med sin förkärlek för plot twists och det okonventionella) ligger bakom spelet så kan man tro att spelet bara fortsätter i samma trötta tradition som vi sett sedan 80-talet. Din tjej/fru/en prinsessa blir kidnappad. Manliga stereotyper. Penishumor. Tuttar och blod galore!

Vad Suda försökt att skapa här är en form av samhällskommentar. Han lyfter upp en spegel mot spelvärlden och belyser klyschorna med en överdriven parodi på dem.

Problemet är bara att inte alla märker skillnaden.

Med spel som t.ex. Dante’s Inferno och Castlevania LoS färskt i minnet… Spel som tar sig själva på blodigt allvar, så är det lätt att avfärda Shadows of the Damned som bara ytterligare en grabbig splatterfest.
If it looks like a duck, quacks like a duck…

Steve Blum (Greyson från Bulletstorm) gör rösten till Garcia.
En biffig imitation av Manny Calavera.

Recensioner av spelet tycks man kunna dela in i 3 kategorier.
De som känner till stamtavlan och hyllar spelet… Och de som inte är fullt lika pålästa; som antingen viftar bort spelet som smaklöst, eller som ändå tycker att det är ttly awsum.

Man ska inte behöva förkunskaper för att fullt uppskatta ett spel. Det är min poäng.

Därför känner jag tyvärr att spelet misslyckas med att vara en parodi.
Så länge som det fortfarande ges ut snarlika spel som inte är menade att tas med en nypa salt så blir gränsdragningen suddig.

Lyckligtvis hindrar inte detta mig från att njuta av vad som är ett av årets roligaste spel hittills.
Shinji Mikami, som ligger bakom bl.a. Resident Evil, Devil May Cry och Vanquish, har tillfört spelet välbalanserade vapen och kontroller, omväxlande pussel och action, och utmanande bossfighter.

Jag har inga konkreta förslag på hur man skulle kunnat göra spelet annorlunda för att få det ännu tydligare att det rör sig om en parodi… Om de hade tagit i, och överdrivit ännu mer, hade det blivit helt ospelbart.

Vid närmre eftertanke är det nog egentligen inte Shadows of the Damned det är fel på.
Det är resten av spelvärlden i stort.

Min gamla Xbox360 bestämde sig för att rödringa och dö för ett par dagar sedan…
Först hade jag en teori om att det kunde vara min försummade PS3a som saboterat boxen, i ett desperat rop på uppmärksamhet. Sen tog jag förnuftet till fånga och insåg att boxen nog hade dött av naturliga orsaker, efter 4 år i tjänst.

Boxen står inklämd i ett skåp tillsammans med den där dammiga PS3an, så jag har fått Red Ring of Death ett par gånger förut pga överhettning. Efter så många år av misshandel så kände jag mig rätt säker på vad felet var. En av de vanligaste anledningarna till RRoD. Vilket är överhettning av ett par chip som sitter långt inuti lådan.

3 röda lampor = hårdvarufel

Efter rundringning till ett par verkstäder så kom jag fram till att en reparation skulle kosta allt från 600-1000:-. Och då kan man ju lika gärna köpa en ny. Särskilt med tanke på att inga av proffsen ville lämna garanti på längre än 6 månader på sitt arbete.

Det blev till att försöka reparera själv istället. Jag menar… boxen är ändå död och garantin är slut. Jag hade inget att förlora.

Innan jag berättar hur jag gjorde så vill jag bara rikta ett par varningens ord till dig som googlat fram den här artikeln och funderar på att göra samma sak: Jag tar inget som helst ansvar för om du fuckar upp din box. Det finns ingen garanti för att din box verkligen har samma problem. Det här funkade för mig, men är du tveksam så ska du förstås låta bli.

Capiche? Bra.

Nu när vi har det ur vägen så behöver du följande:

• T9 skruvmejsel (kostar ca 20-30kr)
• Något att ta isär lådan med (t.ex. ett bänt gem)
• Silikon (ca 20kr)
• Eltejp (måste vara eltejp som inte smälter, ca 15kr)
• 8st 50 öringar eller andra små mynt i koppar (måste vara just kopparmynt, som absorberar värmen bäst)

Starta med att skruva upp lådan. Om du aldrig gjort det förr kan du följa den här guiden som visar hur man gör, utan specialverktyg.

Work in progress...

Efter det fortsätter du att skruva isär boxen ännu mer, så att du kommer åt chipen.
Hur du gör detta och hur du sedan använder dina mynt visas i den här filmen.
(Det finns en del nyttig information och tips i beskrivningen till filmen, så därför länkar jag snarare än bakar in filmen här i artikeln.)

Mynten på plats!

Killarna i videon pratar föresten om handdukstricket. Det funkar, men är både brandfarligt och tar lång tid. Använd det här lilla tricket istället som tar 5min, för att reset:a din box.

Resultatet? Ja, i mitt fall så har jag en fungerande xbox igen. Den har fortfarande en benägenhet att överhettas efter ett par timmars spel. Inte helt som ny alltså. Men inte så illa pinkat för 30min arbete och 4kr.

 Internet och YouTube tutorials… Bra grejer! Jag tror det kan bli stort.

Vid det här laget har fan och hans moster redan recenserat, hyllat och spytt galla över L.A. Noire, till leda…

Likt Rhett Butler i ”Borta med vinden” så ger jag blanka fan i det. Jag har ett par saker att säga som jag inte tycker lyfts fram ordentligt. Och jag kan inte få ro i min själ utan att få dem ur mig. Bare with me.
.

MILJÖ & STÄMNING

En av de saker som hyllats mest i media är den autentiska 40-talsmiljön och stämningen i L.A. Noire. Spelet är, som bekant, tänkt som en hyllning till Film Noire-genren. Det är där som många tycker att Rockstar/Team Bondi har lyckats.

Jag håller inte med.

Ja… ok. Utvecklarna har lyckats med att skapa en verklighetstrogen kopia av hur vardagen förmodligen såg ut i Los Angeles, anno 1947. Det är utan tvekan en detaljerad och imponerande stor stad att utforska. Men alla de stilistiska hörnstenarna i en klassisk Noire-film lyser ju med sin frånvaro!
.

Skuggor, dimma, cigarettrök... alla kännetecken för Film Noire.

Noire, per definition, är en dyster historia. Vinklade kameror fångade skuggor och trasiga människor i slitna miljöer. Långt från det solgassande och välordnade Los Angeles som vi får uppleva här.

Var är de rökiga rummen där man kan hoppa in i ett parti poker med höga insatser?
Var är dekadensen, cynisismen, de flamoyanta skurkarna eller den whiskeyraspiga voice over-rösten?

Jag förstår och sympatiserar med de som säger att L.A. Noire är återhållsamt och undviker på så sätt att bli en överdriven pastisch på Film Noire. Problemet är att utvecklarna tycks varit så rädda för att göra en karikatyr att de suddat ut snudd på allt som visuellt kännetecknar genren.

Det som börjar så bra, vid startmenyn, med stämningsful musik och skuggspel - övergår i ett rent och skärt GTA, i 40-talsmiljö. Och inget svart/vitt-filter i världen kan ändra på det. 
Deckare - javisst! Men Noire är det inte.
.

SPRÅKET

Dramatisk dialog, fullmatad med tidsenlig slang, är ett annat kännetecken för Film Noire-genren. För 40-talet i stort. Se på vilken film som helst från den här tiden och du överdoserar snart på snabbpratande ”salta bönor” och käcka ”kisar”.

Här tycker jag att man lyckats bättre i balansakten mellan överdådig 40-talsdialog och modernt språkbruk. Dock känns det som att något saknas.

I Red Dead Redemption använde John Marston en sydstatsdialekt. En riktig cowboy, på 1800-talet, pratade förmodligen inte alls så… men språket stämmer in på den bild som westernfilmer har målat upp för oss. Vi ”luras” att köpa honom som den handlingskraftige farmaren med ett våldsamt förflutet som han var. 

Hade en dialekt kunnat rädda Cole Phelbs från ett öde som medelmåttig och lättglömd protagonist?
Mja. Manuset och hans repliker hade förstås också behövt ses över, men visst hade det kunnat göra skillnad?

Jag menar inte att han skulle ha getts en klyschig Brooklyn-dialekt, som en typisk maffiaboss… men något borde man väl ha gjort för att göra killen mer minnesvärd?
.

"Game over, man!" Kanske minns du Paxton, till vänster, i Aliens? Men minns du honom i Titanic eller Twister?

Frågan är ifall man inte gjort Phelps medvetet slätstruken och blek?
Jag tänker spontant på Bill Paxton som medverkat i bl.a. Titanic och Twister. Han har i intervjuer medgett att hans rollfigurer fått ta mindre plats, med flit, för att inte överskugga filmernas riktiga stjärnor; fartyget och tornadon.
Kanske resonerade man likadant med Phelps? Synd bara att den där episka resan som han inte skulle stjäla uppmärksamhet ifrån aldrig riktigt infann sig. Red Dead Redemption it ain’t.

L.A. Noire misslyckas där RDR så framgångsrikt hittade en perfekt balans. Både i miljö och språk. Trots det, så måste jag snabbt tillägga (innan man börjar kasta ruttna ägg på mig) att gillar jag det. Det är ett välgjort spel. Bara inte det spel som Rockstar/Team Bondi utlovade.

I morgon släpps ett av årets mest efterlängtade spel: L.A. Noire.
Jag har tillbringat ett par timmar i Rockstars hyllning till Film Noir-genren och kan dela med mig av lite intryck, samt ett par filmtips för de som vill utforska inspirationen bakom spelet.

Först och främst så måste det sägas att ansiktsanimationerna som hypats lika hårt som en slumpmässig Apple-produkt är värdiga uppmärksamheten. De är trollbindande. Även om huden hänger lite löst på invånarna i staden - så kommer L.A. Noire tveklöst bli en milstolpe i spelutvecklingens historia.

Förmodligen kommer vi också titta tillbaka på spelet om ett par år, och skratta tills vi blir blå i ansiktet åt hur vi kunde bli så fascinerade av det här. Det är ju är så klumpigt! Kropparna beter sig som stela pappfigurer, och det enda sättet som du kan tycka att ansiktena är fotorealistiska - är om alla dina foton är skrynkliga och lappade med tejp.

Idag och år 2011 så är dock detta revolution. Tekniken som används här är ett rejält kliv framåt från PS3ans ansiktsanimationer, som hittills haft ett knappt försprång i jämförelse med andra konsoler och PC.

Under den tid jag spelade hann jag med huvudfigurens tid som enkel poliskonstapel. Tutorial-biten av spelet, som låter dig bekanta dig med de kontroller som du kommer använda under spelets gång.  Till exempel så verkar det i stort sett omöjligt att missa viktiga ledtrådar. Det vill säga… så länge som du inte är lat och hoppar över att utforska alla skrymslen och vrår.

Att transportera sig från A till B sker i klassiskt GTA-manér med allt vad det innebär av kartor och vansinnessladdriga bilar.
Tänk bara på att du är polis den här gången! Du kan inte köra över fotgängare utan konsekvenser.

Intervjuerna med misstänkta och ögonvittnen verkar bli spelets mest utmanande moment. Om du inte finkammar brottsplatsen ordentligt, och samlat på dig alla ledtrådar och vittnesmål, så måste du försöka lära dig att se vem som ljuger eller talar sanning.
Allt eftersom du samlar på dig erfarenhet i ditt jobb så kommer du dock få vissa hjälpmedel, som ”intuition”, som kan hjälpa dig att välja rätt alternativ i förhör med en misstänkt m.m.

Kort sagt, ett par timmar in, så tycker jag att det här verkar lovande. Om det engagerar spelaren i storyn på samma sätt som John Marstons öde gjorde i Red Dead Redemption ska jag låta vara osagt… Men jag kommer i alla fall spela vidare för att ta reda på det.
.

FILMTIPS

Sen var det det där med inspirationen till L.A. Noire…
Om du aldrig tidigare utforskat Film Noire-genren, som hade sina glansdagar i 40-50-talets Hollywood, så kan det kanske vara läge nu?
Här är mina top 5 tips på riktiga klassiker som håller än idag.
De här rullarna har inspirerat inte bara L.A. Noire utan också filmer som t.ex. Bladerunner och LA Confidential.

Sunset Boulevard (1950)
Obestridlig etta, med klassiska repliker som ”Allright Mr DeMille. I’m ready for my close-up.”.

Maltese Falcon (1941)
Humphrey Bogart… Kungen av Noire. Många tycker nog att detta är Bogarts bästa film, efter Casablanca.
Personligen så föredrar jag dock…

To have and have not (1944)
…som visar prov på varför Bogart och Lauren Bacall var ett så framgångsrikt team.

Gilda (1946)
Har du inte sett Rita Hayworth som Gilda så har du inte levt.

Notorious (1946)
Ingrid Bergman och Cary Grant. Need I say more?

Vill du ha mer?
http://www.imdb.com/genre/film_noir

På dagen för släppet av Dragon Age II så är det säkert en och en annan där ute som funderar runt vilken version av spelet som de ska lägga sina slantar på.

Jag var i samma position inför köpet av det första Dragon Age…
Som inbiten RPG-spelare så tänker jag automatiskt i PC-banor. Traditionellt är grafiken bättre på PC, om man har en biffig dator som orkar med de mest detaljerade inställningarna.

Den här gången så rapporterar dock flera testlab att skillnaden mellan PC och konsolversionerna av spelet är försumbara.

En av flera bildjämförelser via tyska PC Gamer.

Med konsol slipper du datorns klassiska grafik-bekymmer. Spelet flyter på, utan att du behöver bekymra dig angående inställningar och detaljnivåer på texturer, skuggor osv.

Den andra av de två största avgörande faktorerna i valet mellan PC och konsol är kontrollerna. Ett helt tangentbord innebär naturligtvis mer sofistikerade möjligheter än en handkontrolls knappar.

Om det nu är det man vill ha.

Personligen så vill jag ha den kontrollen. Jag är van vid det. Älskar det.
Tycker att det bidrar till att låta mig sjunka in i spelet och mantla rollen som hjälte.

Därför blev jag rätt besviken på första Dragon Age, som inte utnyttjade de kontrollmöjligheter som finns på PC. Stridssystemet, framförallt, kändes som att det gick på autopilot. Jag kunde lika gärna spelat på konsol.

I Dragon Age II är det inte mycket som förändrats på den här punkten. (Om något så har Dragon Age II fått kritik för att spelet har förenklats ytterligare.) I mina händer känns känns kontrollen till och med bättre på Xbox än den gör på PC, eftersom jag inte irriterar mig på allt jag skulle vilja göra med hjälp av tangentbordet – och som jag inte får.

Så om du är som jag, ett hängivet RPG-fan som vanligtvis spelar på PC, så kanske det är läge att tänka om?

Vill du ha koll på dina Xbox Live kompisar, gamercards, meddelanden, spel, achievments m.m. när du inte har tillgång till xboxen eller en dator? Well… there’s an app for that!

Jag testade ett par olika iPhone appar i helgen. Flera av dem låter dig göra mycket av det som du vanligtvis gör via boxens dashboard eller xbox.com… och jag hittade framförallt en app som jag tyckte reste sig lite över de andra.

.

360 Live, för iPhone (Gratis)

Nyckelfunktioner:
» Hämtar automatiskt hela din kompislista (grupperad efter online, offline)

» Gamertag-hantering (lägg till, ta bort, acceptera eller neka kompisförfrågningar)

» Gamer profiler som innehåller gamerscore, bio, gamercard, avatar m.m.

» Se dina kompisars spelhistoria

» Jämför achievments

» Skicka och kolla meddelanden

» Gamercard-karusell i landskapsläge

..

.

.

Bonus alternativ: Raptr
Du har säkert sett folk på Twitter som redan använder Raptr…
Med denna app får du koll på vad dina kompisar spelar på Xbox, PS3 & PC (via Steam).

Visst är det så att man ofta betalar ett pris för snygg grafik? Kan knappt komma på något spel (förutom möjligtvis Uncharted 2) som inte märkbart fått kompromissa med någon annan aspekt av spelet när grafiken ska pushas till max.

Så är även fallet med dagens vinnare. Kameran är låst och jag tillbringade halva spelet med att förgäves famla efter den thumbstick som skulle låta mig byta vinkel.
.

Årets grafik är…

Castlevania: Lords of Shadow

Kan inte påstå att jag blev lika imponerad av Castlevania som jag blev t.ex. av första Assasins Creed… Det fanns flera småspel i år vars visuella stil var betydligt intressantare än det här. Ändå så pushar jag för Castlevania.

De fantasieggande miljöerna och spektakulära bossarna frånräknade så beror valet förmodligen på att när jag spelade mitt första Castlevania på 80-talet… så var det de fantastiskt vackra scenerna från årets Castlevania som spelades upp för mitt inre öga. Nu har grafiken i spelet kommit ikapp den som tidigare bara existerade i mitt huvud.

Lords of Shadows meny är också läcker. Framförallt illustrationerna av de special moves du kan köpa, är värda ett omnämnande. Både pedagogiskt och elegant gjort.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets grafik/design’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.