pixelviking

Kommer ni ihåg när jag för ganska precis ett år sedan tipsade om filmen som tog bitar från Transformers, Matrix och Terminator, och gav dem en Bollywood-twist?

Resultatet blev komik på hög nivå. Jag har fortfarande ont i magen av de explosiva skrattutbrotten som filmen provocerade fram… och nu har de där galna indierna gjort det igen!

Spana in den här affischen:

Som hämtat från en monster-B-film från 50-talet! - Här har Indiens största stjärna; Shah Rukh Khan (som dominerat boxoffice de senaste 15 åren) fått huvudrollen.

Synopsen lyder:

A video game developer’s world spirals out of control when his shape-shifting indestructible virtual creation becomes all too real.

Smaka på den! Kan det blir annat än EPISKT?

Om det är episkt dåligt, eller så dåligt så att det blir bra, ska jag dock låta vara osagt.
(Och nej, det finns sannolikt inga alternativ till detta.)

Det är förbannat skoj, hursomhelst, att se den indiska filmindustrin ge sig på sådana här produktioner… och samtidigt så krampaktigt hålla kvar vid det som gör Bollywood till Bollywood. Glitter, glamour och omotiverade sång- & dansnummer. Det är en ding-ding värld!

Mer info: http://www.imdb.com/title/tt1562871/

Ett hett ämne som blossar upp då och då  är frågan om våldsamma spel fungerar som en katalysator för våldsamma handlingar…

Som representant för folk som spelar, och vars värsta bieffekt förmodligen varit ömma trigger-fingrar och överkonsumtion av koffeindrycker, så förstår du säkert var jag står. Avskyr denna typ av häxjakt och sensationalism!

Men när vi ändå är inne på vad spelande kan leda till; så tycker jag att det är betydligt roligare att fundera runt alla sätt som vi förmodligen kommer ta kål på oss själva, om vi inte ser upp.
.

Är det inte bara en tidsfråga innan vi får se liknande artiklar i pressen?
.

• ”Bara en runda till!”, blev 29-åringens sista ord. Han vägrade lämna det brinnande huset mitt i en omgång Civilization 5.
  .
• En kvinna blev igår inlagd på sjukhus med skallskador efter det att hon i ett vredesutbrott kastat en spelkontroll in i TVn. Den studsade tillbaka.
  .
• En grupp ungdomar ådrog sig frostskador då de campat utanför en affär – i väntan på en expansion till det populära spelet Word of Warcraft. Vägrade ge upp sin plats i kön trots 20 minusgrader.
  .
• 11-åringen hittad vid liv! Plöjde ner en förmögenhet på spelet FarmVille. Bråk med föräldrarna om mobilräkningen fick pojken att fly hemmet.
  .
• Spelrecensent mordhotad efter medelbetyg. ”Allt jag sa var att förra CoD var bättre!”
  .
• Sveriges samlade läkarkår är enig: Spelarnas dåliga sittställningar ger dem ryggproblem. En hel generation kommer se ut som Quasimodo om 10 år.
  .
• Kvinna hittad under berg av samlade tidningar och skräp. Kvinnan, som övat in ett sjukligt samlingsbeteende efter år av rollspelande, anmäldes som försvunnen tidigare i veckan.
  .
• Tonåringen valde att kastade sig ur föräldrarnas bil innan den stannat. ”Han rage quit:ade.”, sa en granne, som blev vittne till händelsen.
  .
• Betygen i skolorna når bottennotering. Eleverna känner sig omotiverade när de inte får höra ett litet pling när de svarat rätt.
  .
• Allt fler fotgängare krockar med lyktstolpar. ”Det är Wordfeuds fel!”, säger bekymrad vårdpersonal. ”Alla bevakar telefonen som en hök. Ingen ser efter var de går längre.”
  .

Jag vet inte… Jag tror nog att de där koffeindryckerna kommer bli min död, snarare än en annan gamer med skjutvapen.

Häromdagen när jag slösurfade runt, sådär som man gör, så stötte jag på den här bilden i ett diskussionsforum:

Eftersom posten gjordes av ett troll, med en IQ låg som en guldfisk, så viftade jag snabbt bort bilden som ett hemmasnickrat skämt. Tänkte inte mer på det. Förrän ikväll – då annonsen dök upp igen, i ett annat sammanhang.

Nejnejneeeej! SÄG att det inte är sant.

Visst. Soul Caliburs karaktärsdesign är inte direkt diskret…

Men inte kan de väl…? Inte är de SÅÅÅ…? Det här måste Googlas!

Det krävdes ett minimum av research för att den obekväma sanningen skulle blottläggas lika ogenerat som tuttarna.

Oh, it’s real. Annonsen används på den Japanska och Amerikanska marknaden och har publicerats friskt i diverse glossiga speltidningar de senaste dagarna.

Min japanska är för skral för att utläsa vad den japanska reaktionen blev, men de amerikanska lät inte vänta på sig. ”De där japanerna vet hur man marknadsför spel”, lyder domen.

Och som inte sånna kommentarer var sviniga nog så har någon bemödat sig med att knåpa ihop ett jämförelseschema över byststorlekar i Soul Calibur.
Ja? För hur ska man annars få veta hur stora Ivys tuttar är i jämförelse med de andra kvinnliga rollfigurerna i spelet? Sånt är viktigt!, tycker uppenbarligen de högljudda beivrarna av bilden.

Att sex säljer är inget snack. Folk som argumenterar för denna marknadsföringsmetod fortsatta existens brukar dra till med det. Varför ändra på något som funkar?

Ja, men det gjorde ju slaveri också. Funkade alltså. Jobbet blev gjort. Men är det OK att använda sig av dessa metoder? Det är DET som är frågan. Om du fortfarande tycker det så har du uppenbarligen inte fingret på vår tids pulsåder.

Så här dags på torsdagsnatten orkar jag inte klämma ur mig så mycket mer på det här ämnet än något nästan lika pubertalt som annonsens mottagande i staterna. Och det är att jag är förbannat glad att jag bor i Sverige. Här lever vi på inget sätt i Utopia… men folk i allmänhet blir i alla fall lika upprörda som jag när de ser sådan här skit.

Lågt Namco. Riktigt jävla lågt.

Jo! Det är så att jag precis har flyttat till den kungliga hufvudstaden. (Vilket förklarar bristen på aktivitet här på sista tiden.)

Under tiden då jag packade lådor, ordnade med flyttgubbar och planerade renoveringar så slog det mig hur mycket nytta jag har haft av träning som jag fått i spel under åren.
Låt mig förklara…
.

Sortera saker

Redan i somras, innan jag hade hittat nytt hem till mig & mina spelkonsoler, så började jag rensa i lådor, klädkammare och vind. Här gäller det att vara skoningslös! Kasta/sälja saker som kan vara bra att ha, och bara behålla det som man verkligen behöver. Vad är detta, om inte en sortering av din inventory, i bästa RPG-stil?

Det är ett välkänt faktum att det alltid finns för lite plats i ens väska. ALLTID en eller ett par slots för lite för den där skumma pinnen som kanske är viktig senare i spelet, fast man vet ju inte helt säkert. Så är det i IRL också, med utrymmet i flyttbilar.
.

Packa lådor

Behöver jag ens säga det?
Vilket spel har, i årtionden, tränat oss i konsten att få plats med så många saker som möjligt på en rektangulär yta? Så stabilt som möjligt och utan massa onödig luft?
Enda skillnaden är att när man fått till ett perfekt lager i lådan så försvinner det inte, så att man får plats för mer.
.

Skälla på flyttgubbar/hantverkare

Det finns en typ av spel som får mig att gorma åt TVn som inget annat… Och jag har en teori att alla har en typ av spel som av någon anledning går en på nerverna, och kan få en gamer, som vanligtvis är lugn som en filbunke, att bete sig som en tonåring på LIVE.

För mig är genren bilspel. Så när jag behövde konfrontera flyttgubbar och handverkare som maskade eller inte gjorde som de skulle – så kanaliserade jag min inre fartdåre. Steget mellan att gorma ”Ur vägen, för helvete!!”, till ”Var försiktig med den där lådan!!” är inte så långt.
.

Leta bästa dealen på byggmaterial

Hur många RPGer har man inte spelat där det finns pengar att tjäna genom att charma eller skrämma butiksbiträden? Pengar att spara på att shoppa på rätt ställe? Tack RPG genren för att ni vässat min förhandlingsteknik och lärt mig att inte köpa första bästa!
.

Organisera

Det här med att organisera hela flytten så att allt klaffar med överlämningar, banklån, städflytt & renoveringar är inte helt lätt. Jag är helt övertygad om att simulations- och strategispel har hjälpt mig multitaska och tänka rätt i de här situationerna. SimCity, Caesar & Football Manager. Jag VISSTE att alla timmar jag slösat lagt på er skulle betala sig till slut!

Ett nytt GoneGaming avsnitt är ute!
Denna gången är det jag och Sanna igen som snackar spel och har svängt ihop ett avsnitt med Halloween-tema.

Jag berättar om RAGE, Sanna om Dead Island och vi går igenom våra 5 läskigaste spel.

Lyssna på podcasten direkt på GoneGamings hemsida eller ladda hem via iTunes.

Det är ingen hemlighet att västerländska stjärnor åker till öst, och till Japan, för att göra reklam. Där kan de, utan att riskera sin image, medverka i saker som de aldrig i livet skulle tackat ja till i väst. Notoriskt mediaskygge Harrison Ford är inget undantag.

I den här reklamfilmen (via Brunlof) sätter man en spelkontroll i händerna på Harrison och låter honom spela ett par sekvenser ur kommande Uncharted 3.

Först låter han som en dålig amerikansk infomercial. Ni vet… en sån där när man stannar en kille på gatan och ber honom testa ett nytt träningsredskap? ”Oj vad bra! Ja, jag kan VERKLIGEN känna hur det funkar.”

Men så händer det någonting. Han rycks med i spelet. Det ansträngda snacket tystnar och han bara spelar.

Kanske lever han sig tillbaka till när han, som Indiana Jones, Han Solo eller som presidenten av USA - befann sig i liknande situationer som Nathan Drake tacklar i spelet? För vad är Nathan om inte en modern Indy?

Man behöver knappast ha varit action hjälte för att uppskatta att ta kontrollen över en, i ett spel. Peppen inför Uncharted 3 kan inte bli större. Till och med pinsamma säljpitchar, som den här, blir charmiga.

Idag släpps RAGE, det nya spelet från id Software – skaparna av DOOM, Quake och Wolfenstein. 

First Person Shooter fans världen över gör vågen, jublar och hänger på låset för att få testa nästa stora milstolpe. Men om man inte är ett FPSs fan då? Är RAGE något att ha? 

.

Story

Spelet utspelar sig i en post-apokalyptisk värld där människor bor i små samhällen byggda av plåt och kör fordon som ser ut som de är hämtade ur Mad Max. Blablabla… vi har hört det förr, eller hur? 

Jag hörde mycket om hur snyggt spelet var innan jag började spela. De första minuterna jag trevar mig fram i den här nya världen så tror jag att jag missat något. Jag ser en himmel som är helt statisk och massor av textur pop-ins. Vad är det som är så snyggt med det här? 

Min första tanke var att spelet liknade Fallout snarare än Mad Max och jag koncentrerade mig därför på att undersöka något som hade fångat min uppmärksamhet i tidigt prat om spelet: racing och bilstrider. 

. 

Combat Rally

För att ta sig mellan de små städerna och uppdrag i RAGE så kör man alltså bil. På vägen kan man bli attackerad och måste försvara sig med kulsprutor och raketer som monterats på bilen. Dessutom kan man, bara för nöjes skull, delta i race som anordnas och biffa upp sitt åk med bättre vapen, sköldar och motorer om man vinner. 

Spelskaparna vill jämföra det här med bilspel som Burnout… och för all del. De är inte helt ute och cyklar. Det är inte särskilt svårt att vinna, men bilarna är roliga att köra och man kan dessutom delta i ”Road Rage” som innebär att du tävlar mot andra spelare online. Där blir det genast knepigare att vinna. 

Allt det här är förstås sekundärt. RAGE är inget bilspel och löftet om häftiga bilstrider var bara godbiten som lockade in mig i fällan. På vägen dit så upptäckte jag nämligen en och en annan sak… 

. 

En levande värld 

För det första; spelet ÄR snyggt. Galet snyggt! Någon timme in i spelet är jag helt hopplöst förälskad i den miljö som jag befinner mig i. Det är som att gå omkring i en nybyggarvärld från TV-serien Firefly. (Kan det bli bättre än så?) 

Öööööh... fin papegoja du har på axeln där doktorn.

Post-apokalyptiska ruiner blandas med steampunk, western och asiatiska influenser. Människorna som du stöter på i den här världen känns trovärdiga och…. låt oss säga ”excentriska”. Och de olika uppdragens banor är enormt detaljrika och varierade. 

På många sätt känns det här som det jag alltid önskat att jag kände inför Mass Effect. Det är en levande värld vars innevånare jag faktiskt är intresserad av att höra vad de har att säga. 

Här har någon på id Software sagt till ett helt team med kreatörer och utvecklare; ”Go nuts!”. Och det precis vad de gjort. Det må vara nyförälskelsen som talar, men senaste gången jag blev så här fängslad av en spelvärld i en FPS var i första BioShock. 

OK. Snyggt. We get it. Sen då? 

. 

Gameplay

Som nykomling i området sänds du på uppdrag för att vinna förtroende hos lokalborna. Du skjuter dig igenom fiendeinfesterade ruiner och åker på standard fetch quests. Med dina belöningar uppgraderar du din utrustning och kan ta dig an svårare uppdrag. Ingenting nytt här alltså… 

Eftersom jag föredrar svärd framför skjutvapen så hade jag lätt kunnat bli uttråkad här. FPS är inte riktigt min genre… men någonting hände. Jag kom på mig själv med att luta mig fram i soffan och med spänning ta mig an nya uppdrag. Konstiga ljud och rasande murbruk höll mig på helspänn. Världen suger tag i mig och för första gången sedan… ja, sedan första BioShock (igen), så hoppade jag högt och ropade till av förvåning vid ett tillfälle. Det händer aldrig mig. 

Spännande shooter action blandas med rally och andra små förgyllande spelelement som t.ex. kortspel, som i bästa Rockstar-anda låter dig göra mer än att bara slava med uppdrag. 

Allt eftersom du bekämpar fiender och vinner respekt av invånarna i de små samhällena så bemöts du också annorlunda på gatorna och nya tillfällen öppnas upp. Små detaljer som de här bidrar till charmen och en rik spelupplevelse.

. 

Slutklämmen

RAGE är ett stort spel. Tre DVD-skivor packade med en lång singelkampanj, co-op uppdrag och flera olika typer av tävlingsinriktad multiplayer. Jag misstänker att det inte bara är stort utan också kommer bli mitt nya BioShock. Ett exempel som jag kan lyfta fram när jag från och med nu säger något i stil med ”Jag brukar inte gilla FPS, men…”

I matens värld används ibland små aptitretare mellan rätterna i en större måltid. Syftet är att rensa paletten så att man kan njuta mer av nästa rätt. Ingefära används t.ex. mellan suchibitar i det japanska köket, i samma syfte.

Så ser jag på vissa spel. Som aptitretare och palettrensare.

Det senaste storspelet jag spelade var Deus Ex. Ett spel där jag dog oftare än den lilla pojken i LIMBO. Och ett spel som egentligen inte passar min oförsiktiga och gå-påiga spelstil.

Att vara så sårbar och behöva vara så försiktig som man måste vara i Deux Ex blev en rejäl utmaning för mig och därför behövde jag något lättsammare innan jag satte igång med nästa stora utmaning.

Först spelade jag Crimson Alliance. En liten Action RPG på XBLA.

Jag kan aldrig få nog av hack-n-slash i Diablo/Torchlight stil! I det här spelet kan man bygga upp en stark figur och röja runt bland monster utan att gå omkring som på äggskal. Det var PRECIS vad jag behövde efter allt smygande i Deus Ex!

Efter det började jag på med X-men Destiny.

Ett spel som man utan problem kan plöja igenom på runt 6 timmar och som är så lätt att man kan besegra bossar med en enda knapp.

Ja… du BEHÖVER inte använda bara en knapp förstås. Det är roligare om du använder kontrollerna och varierar attackerna. Men för de som kan tycka att spel som kräver många knappkombinationer kan bli för invecklade ibland - så kan det vara ett välkommet avbrott.
.

Varför ens bry sig om enkla spel och spel som fått medelbetyg?

Båda de här spelen har fått mediokra betyg som bäst. Och det med rätta. Det är inga episka resor vi bjuds på. Ingenting innovativt eller speciellt inspirerande, och spelsystemen är ytligare än en genomsnittlig modebloggare. Det är alltså inga titlar som jag med glödande entusiasm rekommenderar vidare till alla mina kompisar. Fast jag tycker ändå att de kan ha sin plats och funktion.

Om man ska tro en del av de kommentarer som P3 Spel fick nyligen på avsnittet som handlade om spelbetyg så finns det vissa människor som aldrig ens ser åt spel om de inte fått toppbetyg. Det tycker jag är synd.

Om pengar och tid inte är en faktor så finns det massor av spelvärda spel där ute som dött medelbetygsdöden. Recensenten tycker att spelet är oinspirerat och repetitivt… men tänk om det är just det du behöver just nu? Om spelet ändå innehåller något som just du gillar, något som överraskar och som inte recensenten lyft fram?

Nästa stora spel jag tacklar kommer antingen bli Dark Souls eller Forza4. Nu är min palett rensad och jag känner mig redo att tackla en ny utmaning.

Vad tycker du? Är det värt att lägga tid och pengar på medelmåttiga spel?

EA släppte nyligen en ny trailer för det kommande spelet Need For Speed: The Run. Reklamfilmen innehåller ingen gameplay utan fokuserar istället på cutscenes och på att lyfta fram två modeller från Sports Illustrated som av någon anledning är med i spelet.

Reaktionerna på filmen bland svenska gamers har lyckligtvis bestått av mestadels av upprördhet och ögonrullningar åt det bakåtsträvande försöket att sälja spelet med hjälp av lättklädda brudar. Medan (som min kära GoneGaming-kollega Emmy var snabb med att snappa upp) kommentarerna som filmen fått på YouTube vittnar om att den typen av marknadsförning fortfarande tilltalar en högljudd grupp av kåta tonårskillar.

.

Den kvinnliga bilspelsfantastens reaktion

Om man går igenom filmen, scen för scen, så skulle mitt kommentatorspår kunnat ha
låtit så här:

Äntligen ett nytt Need for Speed! Snabba bilar, explosioner och splittrat glas. Awesome!
Eeeh… Sports Illustrated? Vad har de med det här att göra?
Vad är det här nu då? En brud på en strand. Americas Next Top Model?
Hon åmar sig och åmar sig… vad FAN har det här med ett bilspel att göra?
Och en brud TILL. Hur länge ska det här hålla på?
Ok! Cut scene från spelet. Nu får vi se om det blir bättre…
Buttshot. Mitt i nyllet…
Jamenvisst! Så där står jag också och poserar varje gång jag tankar. NOT!
Boobshot.
Och en kille som stirrar som att han aldrig sett en tjej förr.
Du tjejen… det är inte ditt ansikte som han stirrar på.
Buttshot igen.
Avslutningsvis ett par sekunder av det som spelet faktiskt ska handla om: racing.

.

Den tilltänka målgruppens reaktion på samma film

Jag kan bara anta att spelets marknadsförning inte riktar sig till mig eller till killar med en emotionell mognad större än en mango… så det här är min fria tolkning.

Äntligen ett nytt Need for Speed! Snabba bilar, explosioner och splittrat glas. Awesome!
Eeeh… Sports Illustrated?
Åh! En brud på en strand. Boobz!
Och en brud till. Börjar känna något röra sig i brallan.
Ok! Cut scene från spelet.
Rumpa.
Så jävla het brud. Undrar om man kan sätta på henne i spelet?
Boobz!
Skit i killen. Låt mig se mer av brudarna!
*dreggel*
2 rumpor är bättre än en.
Fan också. Nu får mamma tvätta mina kalsonger.

.

Det är inte lätt att vara bilspelsentusiast och tjej

Som livslångt och inbitet fan av just bilspel så blir jag lika besviken varje gång lättklädda tjejer används för att marknadsföra ett spel. Det kan inte bli mycket tydligare att de här spelen egentligen inte är tänkta för mig… Det här är grabbarnas klubb och jag är inte inbjuden.

Kan inte tjejer också gilla snabba bilar och racing? Svaret på den frågan är så fullständigt uppenbart ett rungande ”JA!” att man inte kan låta bli att bli förvånad och arg varje gång en marknadsföringskampanj tycks tro motsatsen.

Nu har ni provat ”sex sells”-taktiken i årtionden grabbar. Den tilltalar inte den kvinnliga hälften av alla gamers. Vad sägs om att prova med att marknadsföra spelet som ett racingspel för ALLA istället? Som det här fantastiska exemplet:

Jag är inget större FPS-fan men var nyfiken. Filmen, med sin mångfald av etniska bakgrunder, åldrar, yrken och kön tilltalade mig. Det gjorde att jag valde att plocka upp just Black Ops istället för något annat FPS i mängden.

Marknadsföring funkar! Och man behöver inte ta till lumpna knep för att sälja mer. Allt man behöver göra är att bredda spelets appeal, snarare än att sälja hårdare till en mindre grupp.

Lär er någon gång, för helvete!

Just nu känner jag mig lite som Steve Irwin. Kommer ni ihåg honom?
Den galne australiensaren som med risk för liv och lem kröp nära krokodiler och giftormar. Och som alltid gjorde det med ett smått maniskt leende på läpparna. 

Att som gamer gå ut och säga att man inte gillar allt som japanerna hittar på betyder att man riskerar att skriva på sin egen digitala dödsdom.
Bloggare kan tvinga mig att gå på plankan.
Twitterfolk stormar huset med facklor och högafflar.
Välj din metafor! 

Men det an inte hjälpas. Lessen fans av Final Fantasy, Dragon Quest, Xenoblade och andra titlar. Nu sticker jag in huvudet i lejonets gap. Här är 6 starka anledningar till att jag bara inte står ut med japanska rollspel.  

. 

6. Random Encounters

Den sadist som hittade på random encounters borde dö en långsam och plågsam död.
Ta ett par steg. Pang! Bilden fryser och en cutscene tar dig till en sammandrabbning. 
Ett steg till. Pang! Ett till. Pang! 

Jag har inget emot spel som innehåller massor av fiender att möta. Det är ju en del av utmaningen och det roliga. Det är sättet som man möter fienden på i JRPGs som gör det helt olidligt! Random encounters i kombination med… 

. 

5. Cutscenes vid starten & slutet på varje fight

Är det verkligen helt nödvändigt för kameran att dramatiskt snurra runt din figur i ett par sekunder medan hon/han gör sig redo för att slåss? Varje gång? Really?! 

Exakt samma sak. Om och om igen i början av fighten. I slutet. När du förbereder en specialattack… Folk har drivits till vansinne för mindre. 

. 

4. Battle stance

Varför står både du och fienden och bara svajar fram och tillbaka i väntan på att attackera? Gungar marken? Är du full? 

Enda gången kan jag påminna mig att ha sett något lika löjligt, i en film, är ca 4min 55sek in i det här klippet från ”Twilight”.

Ri-di-culous! 

. 

3. One liners under fighten

Onödiga repliker som upprepas om och om igen är förstås inte unikt för JRPG. Jag tror det är den barnsliga entusiasmen som jag stör mig på lika mycket som upprepningarna i sig.  

Behövs verkligen ”We can do this!”, ”Good job guys!” när de hela tiden avbryts av andra ljud, som ”Hiiya!”, ”Ack!” och ”Ooomph!”?  (Exempel från Star Ocean) 

. 

2. Skrik ut namnet på attacken

Slår det dig som en bra taktik att berätta för fienden vad du ska göra innan du gör det?
Det tyckte utvecklarna av Eternal Sonata, och mängder av andra spel i samma stil. 

. 

1. Turbaserade strider

Skulle du bara stå still och vänta på att få en käftsmäll, när du kan se att den är på väg? 

Completely illogical!

Den här mossiga kvarlevan från bordspelen och tärningarnas tid känns fruktansvärt malplacerad i video och dataspel och hamnar därför på en obestridlig förstaplats i min lista.  

För mig tar de turbaserade systemen bort spänningen i striden. Och som om inte det var illa nog så försätter det dig i en situation så full av logiska hål att självaste Spock skulle tappa fattningen. 

Vilken fiende, som är ute efter blod, skulle vänta
medan du gräver i din arsenal och noggrant väljer ut en motattack? 

Kan du se det framför dig? Där står du… mitt på slagfältet med näsan i din magibok. Ett finger upp i luften, för att signalera ”vänta”, medan du frenetiskt bläddrar.
-Juuust a minute. I’ll be right with you! 

Jag begär inte 100% realism i spel. Det jag kräver är ett minimum av trovärdighet och logik.

.

Och med detta kan utbytet av attacker och motattacker börja i kommentarerna.
Fansen av JRPG borde tjuta av förtjusning vid tanken. Systemet är ju turbaserat.