Jaha hörreni… Världen gick visst inte under idag, trots allt.
Precis som den inte gjort alla andra gånger som samma profetia gjorts. 
Med det i åtanke tänkte jag återkoppla till inlägget jag gjorde för 2 veckor sedan, angående hur världen kommer att se ut efter alla människor är borta.
Här är en fantastisk video på temat. Se till att se den i HD-upplösning!
Hur kommer kända landmärken och byggnader se ut 6 månader, 10- eller 100 år efter alla människor har försvunnit?
Är du ett fan av postapokalyptiska scenarion så är det här kanske något som du funderat på någon gång? Oavsett om jorden avbefolkas pga kärnvapenkrig, en meteoritkatastrof eller en zombieapokalyps - så kan det vara intressant att låta hjärnan leka med idén.
På History Channel har de funderat ett varv extra. De har analyserat byggteknik, miljöns inverkan och andra faktorer som kommer att spela in i människobyggda strukturers överlevnad.
När det inte längre finns människor som rensar bort vilda växter… När det inte längre finns ström som ser till att ventilationssystem och vattenpumpar i tunnelbanor fungerar… Vad händer då? Detta har man undersökt och visualiserat i: Life after people
Serien visas just nu på History Channel.
Den finns också att köpa som DVD, på iTunes eller så kan du spana in hemsidan för en samling med klipp från serien.
IMDB: Life after people (TV-film) & Life after people (serie)
The Stand, 28 Days Later, 1632, Jericho och Fallout är alla exempel på böcker, filmer, serier och spel som utspelar sig i en postapokalyptisk värld. Mer specifikt så är just dessa bra exempel på hur ett nytt samhälle växer fram, efter katastrofen. Huvudfigurerna måste lämna sina gamla liv bakom sig och finna sin roll i den nya samhällsstrukturen.
Det är ett fascinerande ämne att fundera runt, eller hur? ”What if…?” Tänk om katastrofen är ett faktum. Hur skulle det påverka dig och samhället omkring dig?
Jag har hunnit fundera en hel del på det här genom åren. Gärna med en öl i handen och i goda vänners lag.
Det som jag tycks återkomma till, igen och igen, är känslan av att jag förmodligen skulle hamnat på ”mellanskeppet”. Du som läst Liftarens Guide till Galaxen förstår vad jag menar… När en planet stod inför sin undergång byggdes tre skepp som skulle evakuera befolkningen.
So it was decided to build three ships, three Arks in space. [...] So the idea was that into the first ship, the A Ship, would go all the brilliant leaders…
Yes, the great artists, you know, all the achievers. And then, into the third ship, the C Ship, would go all the people who did the actual work; who made things and did things you see. And then in the B Ship [...] Would go everyone else, the middlemen you see.
När en elektrisk puls slår ut världens datorer så blir mitt jobb inom IT och design plötsligt väldigt överflödigt. Jag skulle lätt kunna bli hopbuntad med de obehövliga människorna på B-skeppet. Stylisterna, telefonrengörarna och de som tycker att löv är en smart alternativ valuta. De människor vars skepp skickas iväg på en kollisionskurs med en helt annan planet eftersom ingen kommer att sakna dem och deras ”bidrag” till samhället.
Därför funderar jag på om jag, med min bakgrund inom projektledning och som avdelningschef, skulle falla in i en ledarroll? Leda och delegera? Eller skulle jag helt byta spår och göra något som man i dagens moderna samhälle knappt kan livnära sig på? Dvs. arbeta med sina händer och göra något fysiskt arbete?
I min hjärna har jag byggt upp en snudd på idealiserad och pittoresk post apokalyptisk värld. Där skulle jag förmodligen ta chansen att kasta mig in i ett helt nytt yrke. Som teknikintresserad lära mig att reparera maskiner och hydralik kanske? På fritiden starta upp samhällets första TV-kanal. Välja ut kvalitetsfilmer att sända ut varje kväll. Filmer som i en ny värld och för människor vars liv förändrats så radikalt fungerar som en snuttefilt. Det välkända flimret från TVn erbjuder en paus från verkligheten och gör för själen det som mat gör för kroppen i övrigt. Ger oss drivkraften att ta itu med morgondagen.
Visst är det intressanta saker att fundera på?
Vilken roll skulle du spela i din postapokalyptiska värld?
PS. Tack Monika för inspirationen till detta inlägg!
För att följa upp debatten runt dataspelens farlighet för hälsan eller ej så tänkte jag lyfta fram en studie som Dataspelsbranschen publicerade i förra månaden: Unga & Medier 2008
Två tusen barn och unga från åldrarna 9 till 16, samt lika många föräldrar fick svara på frågor om bl.a. sina dataspelsvanor. Hela studien är intressant läsning. Här ett par siffror som stack ut i mina ögon:
När det gäller TV-spel spelar ca 20% av de unga oftast själv, och ca 50% med kompisar eller syskon.
För datorspel däremot är statistiken omvänd. 50% spelar själv och 20% med kompisar.
På frågan ”Har ni regler eller gränser hemma hos er om hur länge barnet får spela?” svarade föräldrarna:
62% Ja
29% Nej
Hela 29% svarar alltså nej. Är det bara jag som är förvånad över denna höga siffra?
I skrivande stund har 5,900 personer svarat på frågan och resultatet blev detta:
Är dataspel skadligt för barn?
1. Ja, absolut. 30%
2. Nej, men lagom är bäst. 50%
3. Högst individuellt. 20%
Nu får man naturligtvis ta undersökningar i den sensationslystnaste av alla sensationslystna blaskor med en stor skottkärra salt… Kan ändå inte låta bli att bli rejält förbannad på artiken, och inte minst på föräldern till den kollapsade 15-åringen.
Att en 15-åring spelar så intensivt att han/hon till slut kollapsar av uttorkning och utmatting är väl för helvete inte spelets fel? När jag själv var 15 så skulle jag aldrig i livet ha fått sitta och spela på det sättet utan att bli tvingad av en förälder att ta paus. Nu är jag inte förälder, och avundas verkligen inte det hårda jobb som det måste innebära, men någon måtta på hur mycket man får skylla ifrån sig måste det väl ändå vara?
Sen kommer vi till Expressens sätt att rapportera om denna nyhet… Artikeln är skriven på ett så vinklat sätt att det framstår som att spel, över huvud taget, är tickande bomber som kommer ge ungarna som spelar både fysiska och psykiska men med tiden.
Inte så konstigt då att så många svarade ”Ja, absolut” på deras fråga. Besviken blir jag trots allt på att dessa 30% låter sig svepas med i häxjakten och målar upp dataspel som syndabock.
Är det för mycket att begära att vi 2008 slutar skylla på musik, film, dataspel eller annan populärkultur när ungarna beter sig som idioter och deras föräldrar tappar bollen? Det funkade inte på Beatles tid, när man försökte förbjuda långt hår på pojkar som ville likna sina idoler, och det funkar inte nu.
Vad tycker du?
Är det spelutvecklarnas fel, som gör för roliga och beroendeframkallande spel?
Är det föräldern, eller individens ansvar att sätta rimliga gränser för spelandet? Borde det sättas åldersgränser på särskillt beroendeframkallande spel, eller borde dessa förbjudas helt och hållet?
Om det mot förmodan skulle vara någon som inte prenumererar på IDGs RSS så kan ni läsa denna nyhet här.
Samtidigt som jag fnissar lite åt sen sensationslystna rubriken så kan jag faktiskt hålla med om att brott som dessa ska tas på allvar. Flera års fängelse känns dock lite väl magstarkt. Monetär kompensation för kontots värde i pengar och investerad tid borde väl räcka? Eller vad tycker du? Borde hackers få fängelse för dataintrång? Avskräcker det?
Som uppväxt i diskussionsforumens och livechattarnas värld, och samtidigt relativt ny inom bloggsfären, är jag inte helt insatt i bloggarnas etikett och trender…
I forum och communities är hela poängen är att kommunicera och utbyta kommentarer. Därför blir jag ibland fundersam när jag gräver bland intressanta bloggar och ser att många av dem saknar kommentarer. Dialoger i kommentarform verkar också vara ytterst sällsynta, trots att formatet i sig är upplagt för just debatt och meningsutbyte.
Varför kommenteras inte bloggarna?
Beror avsaknaden på kommentarer på att det inte är någon som läser bloggen i fråga? Beror det på att bloggaren inte uppmuntrar till kommentarer med utspel från sina egentillverkade predikstolar? Beror det på att inlägget redan sagt allt som går att säga om ämnet, så att det inte finns något att kommentera? Beror det på att ingen tycker att texten engagerar dem tillräckligt för att kommentera, eller finns det en outtalad etikett inom bloggkulturen som går ut på att man mest läser och inte kommenterar?
Är jag lika hopplöst ute som hockeyfrillan?
Själv kommenterar jag gärna andras bloggar så fort jag stöter på något som intresserar mig. Det blir rätt komiskt ibland när bloggaren, svältfödd på kommentarer, blir chockad och kanske för första gången inser att de finns folk som faktiskt läser vad de skriver.
Jag svarar också på kommentarer som andra lämnar i min egen blogg. Att kommentera och svara på kommentarer är det minsta jag kan göra, tycker jag, som tack för att personen tog sig tid att skriva. Vidare kan det ju också leda till att man lär känna en likasinnad, så jag ser inte något annat än fördelar med det.
Är jag fruktansvärt ohipp och fel ute som gör så och kommenterar så mycket som jag hinner?
Inte för att jag kommer lägga av med att kommentera om svaret skulle vara ”ja”. Vill bara ta pulsen på er andra bloggare och se vad ni tycker, om ni nu läser detta utspel och kommenterar förstås.
