pixelviking

Vilken typ av spelare är du? Vad är det som du vanligtvis gillar med RPGer?
Hur du svarar på de frågorna är direkt avgörande för hur mycket (eller lite) du kommer gilla Kingdoms of Amalur: The Reckoning.

Nyligen släppta Reckoning har mottagits med så blandad kritik att jag tror att många känner sig osäkra på om det är värt ett köp. pixelviking ger sig därför i kast med att reda ut om spelet är något för dig.

.

Hur viktig är en värld att fördjupa sig i?

Amalur består av en rad stora öppna områden som knyts samman av små ringlande stigar. Miljöerna ser ut som om Fable och World of Warcraft har haft en passionerad natt tillsammans och fått ett kärleksbarn. Så sagolikt insmickrande är det – att man undrar om en hel armé med älvor exploderat och lämnat magiskt glitter efter sig överallt.

Det är mysigt, genomtänkt och välfungerande. Om något, så är det kanske lite väl genomtänkt. Allt fungerar precis som man förväntar sig och ingenting överraskar.

.

More lore?

Om du är en sådan spelare som ivrigt läser varenda maläten pergamentrulle du råkar snubbla över – så finns det mycket att hämta här. Du kommer också att springa på en uppsjö av pratglada typer som, om du låter dem, kan prata tills kossorna kommer hem… och till slut dör av hög ålder.

Frågan är om det som sägs engagerar? Det är en smakfråga. Stämningen, överlag, är varken lika gravallvarlig som Skyrim eller lika lättsam som Fable. Här landar vi någonstans mitt emellan.

.

Varierande uppdrag?

I traditionsenligt RPG-manér blir man ombedd att hjälpa till med saker så fort någon öppnar munnen. Om du koncentrerar dig på huvudberättelsen så kan du klara av spelet på runt 20 timmar. Om du istället väljer att ränna iväg på vartenda ärende som någon skickar dig på och utforska världens alla hörn, så kan du utan vidare plöja ner bortåt 100 timmar.

Uppdragen består av illa maskerade hämta- och döda-uppdrag. Vissa uppgifter engagerar och lockar till gråt eller skratt. Andra känns enbart som ett nödvändigt ont, för att uppnå ett större mål i horisonten. Ingenting nyskapande här alltså, och det hela skulle kunna bli rätt trist i längden om det inte var för…
.

Spännande strider?

Reckonings starkaste trumfkort är dess roliga stridssystem.
Det börjar som ett enkelt hack-and-slash system. Detta utvecklas sedan till en spännande blandning av rå styrka (might), snabbhet (finesse) och magi (sorcery) som sömlöst vävs samman.

Snyggt koreograferade strider i kombination med smidiga kontroller får dig att känna dig engagerad och mäktig. Du kan lägga attacker på hög och när som helst byta till ett sekundärt vapen, blocka eller kasta en trollformel – utan att behöva vara rädd för att förlora momentum eller att fastna i en seg animation.

Gillar du action som i God of War så kommer du gilla det här. Och om stora svärd eller hammare inte är din grej så kan du istället använda kraftfulla trollformler och trollstavar. Du kan också välja att krypa på fienden och snabbt döda dem med knivar, eller använda kastvapen och pilbåge. Eller så är du girig och använder en kombination av allt!
.

Din hjältinna/hjälte?

Upplägget med raser, valet av förmågor och hur man spenderar erfarenhetspoäng i egenskapsträd känner vi igen från alla andra spel i genren.

En rolig, och mer ovanlig, sak i Reckoning är att du när som helst kan ångra dina val och omdisponera alla dina poäng.
Ponera att du tröttnar på att hugga dig fram med rå styrka och vill prova på livet som magiker istället. Då kan du göra det. Mitt i spelet. Eller om du hittar ett häftigt vapen som du inte kan använda, men bara måste prova. Då kan du ändra på alla egenskaper så att vapnet kommer till sin rätta.

Det här är en funktion som säkert inte alla vill utnyttja, men som är en trevlig och framförallt sällsynt valfrihet att ha.
.

Loot?

Som RPG-spelare så har du säkert irriterat dig på hur lätt det är att samla ihop pengar till den bästa utrustningen. Sen står du där, rik som ett troll, med ingenting mer att lägga ditt guld på. Känns det igen? Därför är det lite extra kul när spel dyker upp som bjuder på en rad unika vapen med egenskapsbonusar och möjligheten att skapa sina egna vapen som faktiskt blir kraftiga nog att kunna bli ett favoritvapen.

Överallt i Amalur gömmer det sig hemliga skatter, blommor att plocka och fiender som lämnar generöst med loot efter sig. Det lönar sig att utforska varje skrymsle och vrå, och dina belöningar känns tillfredsställande märkbara.
.

Slutsats

Kingdoms of Amalur: The Reckoning är ett välgjort spel som till viss mån saknar en egen identitet. Det kopierar koncept från andra spel i genren, utan att vara speciellt inspirerande eller sticka ut.

Så länge som du bryr dig mer om underhållande och omväxlande spelbarhet i en mysig miljö, än om story och emotionellt engagemang, så bör du inte bli besviken.

I dagarna kommer ett nytt arkadracingspel släppas på XBLA & PSN: Mad Racers.

Racingfan som jag är så kunde jag inte låta bli att lägga märke till ett par saker i trailern…

1. De ”darrande” titeltexterna med hjulspår är direkt plankade från ”Burnout Revenge”.
2. Banorna i tropisk- & tempelruinmiljö kan förstås komma från ett halvdussin olika spel… Det jag reagerade mest på är banan vid en stor Hoover-liknande fördämning, där banan går på ett galler. Precis detta såg vi senast i ”Split/Second”.
3. Upplägget, i stort, med 4-hjulingar och stunts med hopp och luftakrobatik känns som en nerbantad version av ”Pure” eller ”Nail’d”.

Inget nytt under solen, heter det ju… Och visst kan man ha förståelse för att en XBLA/PSN-titel inte nödvändigtvis är det mest nyskapande i världen. Dock blev det tillräckligt många deja-vu-ögonblick i trailern för att jag skulle reagera.

Spelet är utvecklat av Techland som är mest kända för ”Call of Juarez” serien. Det var även de som låg bakom det (i mitt tycke) djupt trasiga  Nail’d. Lyckligtvis verkar det som att vi slipper tjej-avatarer i bikinis denna gång. Att spela som tjej är över huvud taget inte möjligt här. Något som jag alltid tycker är trist.

Med allt detta sagt så betyder inte generöst ”lånande” av andra spel automatiskt att slutprodukten blir dålig. Jag hoppas fortfarande på ett kul litet lir att spela tillsammans med kompisar som inte råkar äga något av Mad Riders spirituella föregångare. Upp till 12 spelare ska kunna fightas tillsammans i multiplayer.

Häromdagen när jag slösurfade runt, sådär som man gör, så stötte jag på den här bilden i ett diskussionsforum:

Eftersom posten gjordes av ett troll, med en IQ låg som en guldfisk, så viftade jag snabbt bort bilden som ett hemmasnickrat skämt. Tänkte inte mer på det. Förrän ikväll – då annonsen dök upp igen, i ett annat sammanhang.

Nejnejneeeej! SÄG att det inte är sant.

Visst. Soul Caliburs karaktärsdesign är inte direkt diskret…

Men inte kan de väl…? Inte är de SÅÅÅ…? Det här måste Googlas!

Det krävdes ett minimum av research för att den obekväma sanningen skulle blottläggas lika ogenerat som tuttarna.

Oh, it’s real. Annonsen används på den Japanska och Amerikanska marknaden och har publicerats friskt i diverse glossiga speltidningar de senaste dagarna.

Min japanska är för skral för att utläsa vad den japanska reaktionen blev, men de amerikanska lät inte vänta på sig. ”De där japanerna vet hur man marknadsför spel”, lyder domen.

Och som inte sånna kommentarer var sviniga nog så har någon bemödat sig med att knåpa ihop ett jämförelseschema över byststorlekar i Soul Calibur.
Ja? För hur ska man annars få veta hur stora Ivys tuttar är i jämförelse med de andra kvinnliga rollfigurerna i spelet? Sånt är viktigt!, tycker uppenbarligen de högljudda beivrarna av bilden.

Att sex säljer är inget snack. Folk som argumenterar för denna marknadsföringsmetod fortsatta existens brukar dra till med det. Varför ändra på något som funkar?

Ja, men det gjorde ju slaveri också. Funkade alltså. Jobbet blev gjort. Men är det OK att använda sig av dessa metoder? Det är DET som är frågan. Om du fortfarande tycker det så har du uppenbarligen inte fingret på vår tids pulsåder.

Så här dags på torsdagsnatten orkar jag inte klämma ur mig så mycket mer på det här ämnet än något nästan lika pubertalt som annonsens mottagande i staterna. Och det är att jag är förbannat glad att jag bor i Sverige. Här lever vi på inget sätt i Utopia… men folk i allmänhet blir i alla fall lika upprörda som jag när de ser sådan här skit.

Lågt Namco. Riktigt jävla lågt.

Vid det här laget har fan och hans moster redan recenserat, hyllat och spytt galla över L.A. Noire, till leda…

Likt Rhett Butler i ”Borta med vinden” så ger jag blanka fan i det. Jag har ett par saker att säga som jag inte tycker lyfts fram ordentligt. Och jag kan inte få ro i min själ utan att få dem ur mig. Bare with me.
.

MILJÖ & STÄMNING

En av de saker som hyllats mest i media är den autentiska 40-talsmiljön och stämningen i L.A. Noire. Spelet är, som bekant, tänkt som en hyllning till Film Noire-genren. Det är där som många tycker att Rockstar/Team Bondi har lyckats.

Jag håller inte med.

Ja… ok. Utvecklarna har lyckats med att skapa en verklighetstrogen kopia av hur vardagen förmodligen såg ut i Los Angeles, anno 1947. Det är utan tvekan en detaljerad och imponerande stor stad att utforska. Men alla de stilistiska hörnstenarna i en klassisk Noire-film lyser ju med sin frånvaro!
.

Skuggor, dimma, cigarettrök... alla kännetecken för Film Noire.

Noire, per definition, är en dyster historia. Vinklade kameror fångade skuggor och trasiga människor i slitna miljöer. Långt från det solgassande och välordnade Los Angeles som vi får uppleva här.

Var är de rökiga rummen där man kan hoppa in i ett parti poker med höga insatser?
Var är dekadensen, cynisismen, de flamoyanta skurkarna eller den whiskeyraspiga voice over-rösten?

Jag förstår och sympatiserar med de som säger att L.A. Noire är återhållsamt och undviker på så sätt att bli en överdriven pastisch på Film Noire. Problemet är att utvecklarna tycks varit så rädda för att göra en karikatyr att de suddat ut snudd på allt som visuellt kännetecknar genren.

Det som börjar så bra, vid startmenyn, med stämningsful musik och skuggspel - övergår i ett rent och skärt GTA, i 40-talsmiljö. Och inget svart/vitt-filter i världen kan ändra på det. 
Deckare - javisst! Men Noire är det inte.
.

SPRÅKET

Dramatisk dialog, fullmatad med tidsenlig slang, är ett annat kännetecken för Film Noire-genren. För 40-talet i stort. Se på vilken film som helst från den här tiden och du överdoserar snart på snabbpratande ”salta bönor” och käcka ”kisar”.

Här tycker jag att man lyckats bättre i balansakten mellan överdådig 40-talsdialog och modernt språkbruk. Dock känns det som att något saknas.

I Red Dead Redemption använde John Marston en sydstatsdialekt. En riktig cowboy, på 1800-talet, pratade förmodligen inte alls så… men språket stämmer in på den bild som westernfilmer har målat upp för oss. Vi ”luras” att köpa honom som den handlingskraftige farmaren med ett våldsamt förflutet som han var. 

Hade en dialekt kunnat rädda Cole Phelbs från ett öde som medelmåttig och lättglömd protagonist?
Mja. Manuset och hans repliker hade förstås också behövt ses över, men visst hade det kunnat göra skillnad?

Jag menar inte att han skulle ha getts en klyschig Brooklyn-dialekt, som en typisk maffiaboss… men något borde man väl ha gjort för att göra killen mer minnesvärd?
.

"Game over, man!" Kanske minns du Paxton, till vänster, i Aliens? Men minns du honom i Titanic eller Twister?

Frågan är ifall man inte gjort Phelps medvetet slätstruken och blek?
Jag tänker spontant på Bill Paxton som medverkat i bl.a. Titanic och Twister. Han har i intervjuer medgett att hans rollfigurer fått ta mindre plats, med flit, för att inte överskugga filmernas riktiga stjärnor; fartyget och tornadon.
Kanske resonerade man likadant med Phelps? Synd bara att den där episka resan som han inte skulle stjäla uppmärksamhet ifrån aldrig riktigt infann sig. Red Dead Redemption it ain’t.

L.A. Noire misslyckas där RDR så framgångsrikt hittade en perfekt balans. Både i miljö och språk. Trots det, så måste jag snabbt tillägga (innan man börjar kasta ruttna ägg på mig) att gillar jag det. Det är ett välgjort spel. Bara inte det spel som Rockstar/Team Bondi utlovade.

På dagen för släppet av Dragon Age II så är det säkert en och en annan där ute som funderar runt vilken version av spelet som de ska lägga sina slantar på.

Jag var i samma position inför köpet av det första Dragon Age…
Som inbiten RPG-spelare så tänker jag automatiskt i PC-banor. Traditionellt är grafiken bättre på PC, om man har en biffig dator som orkar med de mest detaljerade inställningarna.

Den här gången så rapporterar dock flera testlab att skillnaden mellan PC och konsolversionerna av spelet är försumbara.

En av flera bildjämförelser via tyska PC Gamer.

Med konsol slipper du datorns klassiska grafik-bekymmer. Spelet flyter på, utan att du behöver bekymra dig angående inställningar och detaljnivåer på texturer, skuggor osv.

Den andra av de två största avgörande faktorerna i valet mellan PC och konsol är kontrollerna. Ett helt tangentbord innebär naturligtvis mer sofistikerade möjligheter än en handkontrolls knappar.

Om det nu är det man vill ha.

Personligen så vill jag ha den kontrollen. Jag är van vid det. Älskar det.
Tycker att det bidrar till att låta mig sjunka in i spelet och mantla rollen som hjälte.

Därför blev jag rätt besviken på första Dragon Age, som inte utnyttjade de kontrollmöjligheter som finns på PC. Stridssystemet, framförallt, kändes som att det gick på autopilot. Jag kunde lika gärna spelat på konsol.

I Dragon Age II är det inte mycket som förändrats på den här punkten. (Om något så har Dragon Age II fått kritik för att spelet har förenklats ytterligare.) I mina händer känns känns kontrollen till och med bättre på Xbox än den gör på PC, eftersom jag inte irriterar mig på allt jag skulle vilja göra med hjälp av tangentbordet – och som jag inte får.

Så om du är som jag, ett hängivet RPG-fan som vanligtvis spelar på PC, så kanske det är läge att tänka om?

Visst är det så att man ofta betalar ett pris för snygg grafik? Kan knappt komma på något spel (förutom möjligtvis Uncharted 2) som inte märkbart fått kompromissa med någon annan aspekt av spelet när grafiken ska pushas till max.

Så är även fallet med dagens vinnare. Kameran är låst och jag tillbringade halva spelet med att förgäves famla efter den thumbstick som skulle låta mig byta vinkel.
.

Årets grafik är…

Castlevania: Lords of Shadow

Kan inte påstå att jag blev lika imponerad av Castlevania som jag blev t.ex. av första Assasins Creed… Det fanns flera småspel i år vars visuella stil var betydligt intressantare än det här. Ändå så pushar jag för Castlevania.

De fantasieggande miljöerna och spektakulära bossarna frånräknade så beror valet förmodligen på att när jag spelade mitt första Castlevania på 80-talet… så var det de fantastiskt vackra scenerna från årets Castlevania som spelades upp för mitt inre öga. Nu har grafiken i spelet kommit ikapp den som tidigare bara existerade i mitt huvud.

Lords of Shadows meny är också läcker. Framförallt illustrationerna av de special moves du kan köpa, är värda ett omnämnande. Både pedagogiskt och elegant gjort.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets grafik/design’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

2010 har redan varit ett bra år för oss racingfans, och nu i november släpps hela 3 nya bilspel. Julen har kommit tidigt i år!

.

Need for Speed: Hot Pursuit (Xbox/PS3/PC)

Gänget bakom Need for Speed har fått en blodtransfusion, i form av folk som varit med och skapat Burnout-serien.

I Hot Pursuit kan du växla mellan att köra som en fartblind racer, eller så kan du välja att spela som en av poliserna som jagar fartdårarna.

Spelet uppmanar och belönar dig om du kör vårdslöst som möjligt, i bästa Burnout stil, och kombinerar det med läckra bilar och de bästa elementen från Need for Speed.

Arkadracers är min personliga favorit bland racingspel. Äktenskapet mellan Need for Speed och Burnout har resulterat i en snudd på perfekt baby. Det enda jag saknar är multiplayer. Onlinefunktionaliteterna är imponerande, men precis som i tidigare NFS så saknas möjligheten att äga motståndare som sitter i samma rum.

Killarna från Entourage feel the need…

För dig som: Gillar arkadracers där man kan och SKA köra som en dåre.
Hoppa över om du: Gillar precision och en realistiskt sofistikerad bilsimulator.

.

Blood Drive (Xbox/PS3)

Låter hot rod racing och zombie splatter som en bra kombination? Det tyckte Activision som i början av november släppte Blood Drive.

Du rattar fantastiska vrålåk i en post-apocalyptisk värld. Här ska du gladiator-liknande arenor meja ner så många zombies som möjligt. Mad Max möter the Walking Dead. Awesome.

Det var ett tag sedan vi fick ett nytt Carmageddon, Twisted Metal eller Vigilante, så om du saknat liknande spel så kommer du gilla det här.

Handen på hjärtat så känns konceptet, och spelets grafik, som något som hör hemma i XBLA eller PSN. Det förklarar nog också spelets pris som i skrivande stund ligger på 245:-.

För dig som: Gillar urflippad splatter och car combat.
Hoppa över om du: Är trött på zombies och spel som gjorts avsiktligt svåra att bemästra.

.

Gran Turismo 5 (PS3)

Efter en lång väntan är Gran Turismo äntligen tillbaka!
De som spelat tidigare spel i serien vet vad som väntar. Utmanande street racing i stadsmiljö. Häftiga bilar i bländande vackra, och snudd på fotorealistiska, kopior av kända storstäder.

Här finns gameplay som passar alla typer av spelare, och likt många nysläppta spel (Need for Speed inkluderat) så lägger man mycket krut på online och community funktionalitet.

För dig som: Vill ha ett ambitiöst bilspel som räcker hela vägen till 2011.
Hoppa över om du: Tydligen inte gillar racers. (What’s not to like?)

Efter en intensiv spelvår blev det en ordenlig speltorka nu i somras.

Warning! Video game drought ahead.

Det är förstås bara lugnet innan stormen.
Idag släpps Maffia 2 i Europa och de spännande releaserna duggar tätt nu i höst. Fast det blev ändå ett välkommet avbrott där ett tag, och jag gav mig på ett par saker som jag i princip aldrig gjort förr:

Jag började gå igenom gamla ofärdiga spel och spela om dem/igenom dem.

[insert astounded gasps of awe here]

Man gjorde förstås en massa andra saker förutom att spela i somras.  Men när semesterdagarna tog slut och vattnet började bli kallt kunde jag inte hålla mig längre.

Först spelade jag igenom Alan Wakes ”The Signal” 3 gånger. Också av en anledning som jag aldrig gjort förut: Jag ville ha ett par achievments som jag missade första gången.
Andra genomspelningen klantade jag mig och missade en grej. Så det blev tre gånger totalt.

Sen gick jag över till att spela vidare eller igenom spel som jag fastnat i eller lämnat för läääänge länge sedan, som t.ex. Bully, Eternal Sonata och Gears of War 2.

Hur brukar du göra? Kommer någonsin de där regniga dagarna då du plockar upp gamla spel och spelar om dem? Spelar du någonsin klart spel som du en gång övergett?

Av ren princip tycker jag att det där med nyårslöften är löjligt. Därför retades jag  i januari och publicerade ett nyårslöfte som gick ut på att jag skulle skita i att träna, äta bättre och allt det där som folk brukar lova… och istället lovade jag mig själv att jag skulle spela mer.

Så här 5 månader senare så kan jag konstatera att det var något som gick snett. Någonstans gick löftet från att vara ett skämt till att bli blodigt allvar.

Bland löftena fanns en punkt som sa att jag ”inte skulle påbörja ett nytt spel innan jag avslutat ett annat”… Visste att det var ett misstag så fort jag kom på det.

Svårt att behålla motivationen när ett nytt bubbelplastat spelfodral dimper ner på tamburmattan.

Det dyker alldeles för ofta upp något nytt kul spel som man vill prova på, innan man hunnit spela igenom ett annat. Eller hur?

Läser man dessutom spelbloggar och vill hänga med lite grand i vad som händer inom spelvärlden så är det ju så gott som omöjligt att inte bli frestad att testa det senaste.

Ibland undrar jag hur alla frilansande spelskribenter hinner med att spela igenom alla spel som de ska recensera. Stressar de sig igenom alla spel? Börjar det då inte kännas som att göra läxor eller jobba, snarare än att njuta av spelupplevelsen?

Nåväl, tillbaka till det där om nyårslöftet. Hittills i år har jag faktiskt hållt löftet. Det betyder också att jag halkat efter. Högen med spel som ligger och väntar bara växer.

Dessutom skaffade jag mig PS3 vid årsskiftet, så spelandet på 360 har halkat ännu mer efter.

Avslutade spel i år:

PS3
Uncharted 1
Uncharted 2
Heavy Rain
God of War III

360
Dante’s Inferno

PC
Assasins Creed II
Firelight
Machinarium, The Path och div andra indiespel

Spel jag nöter på just nu:

360
BioShock II

PS3
Heavenly Sword

PC
Dragon Age

Och till slut; spelhögen som väntar på att bli spelade innehåller bl.a.:
Settlers 7
Alan Wake
Red Dead Redemption
Darksiders
Final Fantasy XIII
Mass Effect II
Resonance of Fate

Vid sidan av detta håller jag på med diverse andra spel, som t.ex. kortare indiespel, iPhonespel och bilspel. De ser jag mer som casual och räknar därför inte bland spelen som jag måste avsluta.

S U C K !

Varför skulle jag komma på det där med att avsluta spel? Om jag lovar något, oavsett vem jag lovar det till, så brukar jag hålla det. Därför vill jag inte riktigt ge upp än och kasta in handduken.

Hur gör du? Brukar du spela igenom alla spel som du börjar på?

När jag skaffade mig min första iPhone för ett par månader sedan så hade jag inte särskillt stora förväntningar på telefonen som spelmaskin…

Att det skulle finnas mer att välja på än Tetris och Bejeweled visste jag.  Att spelen skulle vara större och snyggare än de spel som min gamla Sony Ericsson Walkmantelefon klarade av visste jag också. Vad jag däremot inte anade – var vidden av utbudet som erbjöds när jag för första gången öppnade iTunes App Store.

Det är som att kliva in i en välsorterad affär för vintage vinyl. Spännande titlar i alla hörn. Mycket skit också förstås… men för de med tålamod och som flitigt gräver bland plastbackarna fyllda med dammiga LP-skivor så finns det gulkorn att hitta.

Det enda som saknas i iTunes, för att göra jämförelsen komplett, är doften av ”Au de svettig tonåring”, som alltid tycks hänga som en dimma mellan backarna.

But I digress… Vad jag egentligen ville komma till är ett speltips som spelsugna iPhone-ägare bara inte får missa. IPhones alldeles egna Diablo-klon;
Dungeon Hunter.

Storyn är begåvad med fler klychor än Jay Lenos standup, men det är skit samma… Dungeon Hunter suger tag i dig och bjuder på riktigt tillfredsställande hack-and-slash action. Och oväntat schyssta kontroller.

Som den här hjältinnan tex

Om du gillar genren så är det här spelet ett måste! Det finns ett tragiskt antal PC/konsol RPGer som är mindre engagerande eller roliga. *hostSacred2host* Och för 49kr är Dungeon Hunter ett riktigt prisvärt fynd.

En lite mystisk fotnot är att man i spelet reprecenteras av samma spelarbilder/avatarer som i en annan bra titel: Puzzle Quest. Undrar vad storyn är bakom det? Hmmm…

Hursomhelst, så kan jag rapportera att jag nu är en Wii och en PSP fattigare. Med en liten tår i ögat sålde jag dem till tacksamma småbarnsföräldrar, före jul, och köpte en PS3 för pengarna istället.

Vad 17 ska man då med en PS3 till om man redan har en Xbox?, kan tyckas. Ahem… Det är faktiskt rätt korkat. Jag har inte något riktigt bra försvar till det om sanningen ska fram. De titlar som är unika för PS3 är få… och Bluray spelare, om än trevligt, känns också rätt onödigt.

Jag har dock rafflande roligt tillsammans med Nathan Drake i Uncharted 2 just nu. Bara det spelet känns som att detberättigar inköpet.

Uncharted 2 har redan hyllats av alla recensenter, så jag behöver inte gå in så mycket mer på det… annat än att säga att det är action, spänning och ett härligt ombytande spel från början till slut. Hurra!

En annan anledning till att köpa PS3 är förstås det kommande spelet ”Heavy Rain”, som bara släpps för PS3. Håller febrilt tummarna för att Heavy Rain lever upp till mina, och alla andras, förväntningar. SOM vi väntat!

Utvecklarna Quantic Dream, som också gjorde Fahrenheit/Indigo Prophesy, kan det där med spänning. En så spännande öppningsscen som den vi såg i Fahrenheit har i alla fall inte jag upplevt igen – förrän Uncharted 2 faktiskt.

Jag hoppas att ni fick många hårda paket i Jul, fyllda med spel och gadgets.
Gott Nytt År önskar GGG!