pixelviking

Jag har precis gjort något som jag vet kommer få mina tekniknördiga fränder att brista ut i ett kollektivt ”Vad fan tänkte du?!”.

Det är en befogad fråga. Jag har gått och köpt en telefon som egentligen är tänkt för tonåringar som är besatta av Facebook… utan att vara varken tonåring eller speciellt aktiv på Facebook.
Det jag har köpt är HTCs nya telefon ”ChaCha”.

Och för att slippa fnitter och konstiga blickar när jag plockar fram min nya ögonsten ur väskan så ska jag nu förklara varför.

.

Två telefoner

Först, och viktigast av allt för valet av en ny telefon är det faktum att jag är bortskämd med två telefoner. En iPhone 4, som är min jobbtelefon, och en gammal iPhone 3G, som är min privata. Det är min privata som nu gjort sitt.

Sedan jag fick iPhone 4 har jag spelat, surfat, lyssnat på podcasts och gjort allt sånt som kräver processorkraft med den.

Med min privata, och segare, iPhone 3G SMSar jag. Mycket. Mer än jag pratar i telefonen faktiskt. Jag använder den också för mina privata e-mailkonton, twitter, facebook etc. Så det jag gör med just den telefonen involverar en hel del skrivande. Starting to get the picture?

ChaCha kan förstås också användas för musik, spel och allt det där roliga. (ChaCha och iPhone 4 har föresten båda en processor på 800 MHz.) Trots det, när jag nu såg mig om efter något nytt - så var det viktigare att hitta en telefon som inte var för lik iPhone 4. En telefon som hade något som iPhone inte har. Och det var där som ChaCha’s fantastiska QWERTY-tangentbord fick mig att glömma allt vad HTC Wildfire och Incredible heter.

. 

HTC Sense FTW!

Innan iPhone 4 hade jag en HTC Tattoo som jobbtelefon. Det var en billig lur som hackade konstant (när den inte sket i att reagera på knapptryckningar över huvud taget). Tattoo höll inte måttet, men en sak fick jag klart för mig: HTCs egna mobiloperativsystem ”HTC Sense” är det snyggaste och smartaste gränssnittet som finns på mobil plattform idag.

Det bygger på Android… och ja, det ger även iOS ordentligt med smisk.
(Läs min gamla men fortfarande rätt aktuella jämförelse mellan HTC Sense och iOS.)

Som teknikintresserad prylgalning så har jag därför länge velat ha en HTC-telefon som faktiskt orkar med allt det som HTC Sense gör så bra… och eftersom jag nu är så lyckligt lottad att jag redan har en iPhone till mitt förfogande, så kan jag faktiskt få det bästa av två världar.

Och det är det jag tycker jag har fått här. En Android-telefon som med sitt härliga tangentbord gör allt mitt skrivande snabbare och smidigare. Och en iPhone som, trots att det finns telefoner som är bättre på marknaden, förgyller mitt liv och känns som ett måste för den mobila teknik-entusiasten.

Kort sagt; jag är i nördnirvana, och ge fan i att fnissa åt min ChaCha!

Idag släpps RAGE, det nya spelet från id Software – skaparna av DOOM, Quake och Wolfenstein. 

First Person Shooter fans världen över gör vågen, jublar och hänger på låset för att få testa nästa stora milstolpe. Men om man inte är ett FPSs fan då? Är RAGE något att ha? 

.

Story

Spelet utspelar sig i en post-apokalyptisk värld där människor bor i små samhällen byggda av plåt och kör fordon som ser ut som de är hämtade ur Mad Max. Blablabla… vi har hört det förr, eller hur? 

Jag hörde mycket om hur snyggt spelet var innan jag började spela. De första minuterna jag trevar mig fram i den här nya världen så tror jag att jag missat något. Jag ser en himmel som är helt statisk och massor av textur pop-ins. Vad är det som är så snyggt med det här? 

Min första tanke var att spelet liknade Fallout snarare än Mad Max och jag koncentrerade mig därför på att undersöka något som hade fångat min uppmärksamhet i tidigt prat om spelet: racing och bilstrider. 

. 

Combat Rally

För att ta sig mellan de små städerna och uppdrag i RAGE så kör man alltså bil. På vägen kan man bli attackerad och måste försvara sig med kulsprutor och raketer som monterats på bilen. Dessutom kan man, bara för nöjes skull, delta i race som anordnas och biffa upp sitt åk med bättre vapen, sköldar och motorer om man vinner. 

Spelskaparna vill jämföra det här med bilspel som Burnout… och för all del. De är inte helt ute och cyklar. Det är inte särskilt svårt att vinna, men bilarna är roliga att köra och man kan dessutom delta i ”Road Rage” som innebär att du tävlar mot andra spelare online. Där blir det genast knepigare att vinna. 

Allt det här är förstås sekundärt. RAGE är inget bilspel och löftet om häftiga bilstrider var bara godbiten som lockade in mig i fällan. På vägen dit så upptäckte jag nämligen en och en annan sak… 

. 

En levande värld 

För det första; spelet ÄR snyggt. Galet snyggt! Någon timme in i spelet är jag helt hopplöst förälskad i den miljö som jag befinner mig i. Det är som att gå omkring i en nybyggarvärld från TV-serien Firefly. (Kan det bli bättre än så?) 

Öööööh... fin papegoja du har på axeln där doktorn.

Post-apokalyptiska ruiner blandas med steampunk, western och asiatiska influenser. Människorna som du stöter på i den här världen känns trovärdiga och…. låt oss säga ”excentriska”. Och de olika uppdragens banor är enormt detaljrika och varierade. 

På många sätt känns det här som det jag alltid önskat att jag kände inför Mass Effect. Det är en levande värld vars innevånare jag faktiskt är intresserad av att höra vad de har att säga. 

Här har någon på id Software sagt till ett helt team med kreatörer och utvecklare; ”Go nuts!”. Och det precis vad de gjort. Det må vara nyförälskelsen som talar, men senaste gången jag blev så här fängslad av en spelvärld i en FPS var i första BioShock. 

OK. Snyggt. We get it. Sen då? 

. 

Gameplay

Som nykomling i området sänds du på uppdrag för att vinna förtroende hos lokalborna. Du skjuter dig igenom fiendeinfesterade ruiner och åker på standard fetch quests. Med dina belöningar uppgraderar du din utrustning och kan ta dig an svårare uppdrag. Ingenting nytt här alltså… 

Eftersom jag föredrar svärd framför skjutvapen så hade jag lätt kunnat bli uttråkad här. FPS är inte riktigt min genre… men någonting hände. Jag kom på mig själv med att luta mig fram i soffan och med spänning ta mig an nya uppdrag. Konstiga ljud och rasande murbruk höll mig på helspänn. Världen suger tag i mig och för första gången sedan… ja, sedan första BioShock (igen), så hoppade jag högt och ropade till av förvåning vid ett tillfälle. Det händer aldrig mig. 

Spännande shooter action blandas med rally och andra små förgyllande spelelement som t.ex. kortspel, som i bästa Rockstar-anda låter dig göra mer än att bara slava med uppdrag. 

Allt eftersom du bekämpar fiender och vinner respekt av invånarna i de små samhällena så bemöts du också annorlunda på gatorna och nya tillfällen öppnas upp. Små detaljer som de här bidrar till charmen och en rik spelupplevelse.

. 

Slutklämmen

RAGE är ett stort spel. Tre DVD-skivor packade med en lång singelkampanj, co-op uppdrag och flera olika typer av tävlingsinriktad multiplayer. Jag misstänker att det inte bara är stort utan också kommer bli mitt nya BioShock. Ett exempel som jag kan lyfta fram när jag från och med nu säger något i stil med ”Jag brukar inte gilla FPS, men…”

I matens värld används ibland små aptitretare mellan rätterna i en större måltid. Syftet är att rensa paletten så att man kan njuta mer av nästa rätt. Ingefära används t.ex. mellan suchibitar i det japanska köket, i samma syfte.

Så ser jag på vissa spel. Som aptitretare och palettrensare.

Det senaste storspelet jag spelade var Deus Ex. Ett spel där jag dog oftare än den lilla pojken i LIMBO. Och ett spel som egentligen inte passar min oförsiktiga och gå-påiga spelstil.

Att vara så sårbar och behöva vara så försiktig som man måste vara i Deux Ex blev en rejäl utmaning för mig och därför behövde jag något lättsammare innan jag satte igång med nästa stora utmaning.

Först spelade jag Crimson Alliance. En liten Action RPG på XBLA.

Jag kan aldrig få nog av hack-n-slash i Diablo/Torchlight stil! I det här spelet kan man bygga upp en stark figur och röja runt bland monster utan att gå omkring som på äggskal. Det var PRECIS vad jag behövde efter allt smygande i Deus Ex!

Efter det började jag på med X-men Destiny.

Ett spel som man utan problem kan plöja igenom på runt 6 timmar och som är så lätt att man kan besegra bossar med en enda knapp.

Ja… du BEHÖVER inte använda bara en knapp förstås. Det är roligare om du använder kontrollerna och varierar attackerna. Men för de som kan tycka att spel som kräver många knappkombinationer kan bli för invecklade ibland - så kan det vara ett välkommet avbrott.
.

Varför ens bry sig om enkla spel och spel som fått medelbetyg?

Båda de här spelen har fått mediokra betyg som bäst. Och det med rätta. Det är inga episka resor vi bjuds på. Ingenting innovativt eller speciellt inspirerande, och spelsystemen är ytligare än en genomsnittlig modebloggare. Det är alltså inga titlar som jag med glödande entusiasm rekommenderar vidare till alla mina kompisar. Fast jag tycker ändå att de kan ha sin plats och funktion.

Om man ska tro en del av de kommentarer som P3 Spel fick nyligen på avsnittet som handlade om spelbetyg så finns det vissa människor som aldrig ens ser åt spel om de inte fått toppbetyg. Det tycker jag är synd.

Om pengar och tid inte är en faktor så finns det massor av spelvärda spel där ute som dött medelbetygsdöden. Recensenten tycker att spelet är oinspirerat och repetitivt… men tänk om det är just det du behöver just nu? Om spelet ändå innehåller något som just du gillar, något som överraskar och som inte recensenten lyft fram?

Nästa stora spel jag tacklar kommer antingen bli Dark Souls eller Forza4. Nu är min palett rensad och jag känner mig redo att tackla en ny utmaning.

Vad tycker du? Är det värt att lägga tid och pengar på medelmåttiga spel?

Det finns ett område inom teknik där jag är skrämmande okunnig; ljud.

Trots att jag är mer än lovligt prylgalen och älskar teknik så har jag aldrig varit intresserad av bygga upp det perfekta bioljudet eller av ha en riktigt fet musikanläggning hemma. När jag köpt högtalare så har det få bli de som är snygga och passar in i bokhyllan.
(Ja. Jag är en SÅN människa.)

Så när jag fick idén att jag skulle vilja använda min iPad som en tjusig musikanläggning med touchskärm och koppla ihop iPaden med ett par fina små högtalare jag har… så visste jag inte riktigt hur jag skulle göra.

Spontant så tänkte jag att det borde finnas en bra docka, med förstärkare, till iPad som man kan koppla ett par bra högtalare till. Mina högtalare är ett par ”micro pod” av märket Scandyna, och jag vet att de tillverkar just en sådan docka för iPhone/iPod. Men så enkelt att en sådan fanns även för iPad var det ju inte. Icke sa nicke.

Det finns väldigt gott om dockor som redan har högtalare. Det blev jag varse - efter ett par timmars googlande. En docka med förstärkare som man kan koppla ett par andra högtalare till lyckades jag däremot bara hitta en enda av. En riktigt dyr sak med smarta men (för mig) helt onödiga mediaextender funktioner.

Sen kom jag på det. Det där som jag, om jag hade varit det minsta ljudintresserad, hade kommit på redan efter 5 minuter. Varför inte koppla ihop iPaden med en gammal stereo? Doh! Kostar ju inte en krona och den fula stereon kan jag gömma undan i ett skåp.

Sagt och gjort! En 15år gammal mini-stereo med kassettdäck, CD och viktigast av allt: AUX fick bli min förstärkare.
.

Det här behövs

• iPad
• iPad-docka med 3,5mm ljudutgång
• Högtalare
• Old school stereo
• Ljudkablar mellan stereon och högtalarna
• Ljudkabel mellan stereon och dockan

.

Så här gjorde jag

1. Koppla högtalarna till stereons ingångar
2. Koppla en 3,5mm <-> RCA kabel mellan 3,5mm jacket på iPad-dockan till de röd/vita AUX-ingångarna på stereon
3. Välj AUX-källan på stereon
4. Starta musiken på iPaden

Voilá! Svårare än så var det inte och så här tjusigt blev det:

Det enda som egentligen saknas nu är ett sätt att fjärrstyra musikuppspelningen på iPaden.
Det går… om än lite bökigt t.ex. med hjälp av en jailbreakad iPhone men jag tror att jag hoppar över det. Med lite tur kanske Apples egna Remote-app får den funktionaliteten framöver, och då är min lycka som ljudn00b komplett.

EA släppte nyligen en ny trailer för det kommande spelet Need For Speed: The Run. Reklamfilmen innehåller ingen gameplay utan fokuserar istället på cutscenes och på att lyfta fram två modeller från Sports Illustrated som av någon anledning är med i spelet.

Reaktionerna på filmen bland svenska gamers har lyckligtvis bestått av mestadels av upprördhet och ögonrullningar åt det bakåtsträvande försöket att sälja spelet med hjälp av lättklädda brudar. Medan (som min kära GoneGaming-kollega Emmy var snabb med att snappa upp) kommentarerna som filmen fått på YouTube vittnar om att den typen av marknadsförning fortfarande tilltalar en högljudd grupp av kåta tonårskillar.

.

Den kvinnliga bilspelsfantastens reaktion

Om man går igenom filmen, scen för scen, så skulle mitt kommentatorspår kunnat ha
låtit så här:

Äntligen ett nytt Need for Speed! Snabba bilar, explosioner och splittrat glas. Awesome!
Eeeh… Sports Illustrated? Vad har de med det här att göra?
Vad är det här nu då? En brud på en strand. Americas Next Top Model?
Hon åmar sig och åmar sig… vad FAN har det här med ett bilspel att göra?
Och en brud TILL. Hur länge ska det här hålla på?
Ok! Cut scene från spelet. Nu får vi se om det blir bättre…
Buttshot. Mitt i nyllet…
Jamenvisst! Så där står jag också och poserar varje gång jag tankar. NOT!
Boobshot.
Och en kille som stirrar som att han aldrig sett en tjej förr.
Du tjejen… det är inte ditt ansikte som han stirrar på.
Buttshot igen.
Avslutningsvis ett par sekunder av det som spelet faktiskt ska handla om: racing.

.

Den tilltänka målgruppens reaktion på samma film

Jag kan bara anta att spelets marknadsförning inte riktar sig till mig eller till killar med en emotionell mognad större än en mango… så det här är min fria tolkning.

Äntligen ett nytt Need for Speed! Snabba bilar, explosioner och splittrat glas. Awesome!
Eeeh… Sports Illustrated?
Åh! En brud på en strand. Boobz!
Och en brud till. Börjar känna något röra sig i brallan.
Ok! Cut scene från spelet.
Rumpa.
Så jävla het brud. Undrar om man kan sätta på henne i spelet?
Boobz!
Skit i killen. Låt mig se mer av brudarna!
*dreggel*
2 rumpor är bättre än en.
Fan också. Nu får mamma tvätta mina kalsonger.

.

Det är inte lätt att vara bilspelsentusiast och tjej

Som livslångt och inbitet fan av just bilspel så blir jag lika besviken varje gång lättklädda tjejer används för att marknadsföra ett spel. Det kan inte bli mycket tydligare att de här spelen egentligen inte är tänkta för mig… Det här är grabbarnas klubb och jag är inte inbjuden.

Kan inte tjejer också gilla snabba bilar och racing? Svaret på den frågan är så fullständigt uppenbart ett rungande ”JA!” att man inte kan låta bli att bli förvånad och arg varje gång en marknadsföringskampanj tycks tro motsatsen.

Nu har ni provat ”sex sells”-taktiken i årtionden grabbar. Den tilltalar inte den kvinnliga hälften av alla gamers. Vad sägs om att prova med att marknadsföra spelet som ett racingspel för ALLA istället? Som det här fantastiska exemplet:

Jag är inget större FPS-fan men var nyfiken. Filmen, med sin mångfald av etniska bakgrunder, åldrar, yrken och kön tilltalade mig. Det gjorde att jag valde att plocka upp just Black Ops istället för något annat FPS i mängden.

Marknadsföring funkar! Och man behöver inte ta till lumpna knep för att sälja mer. Allt man behöver göra är att bredda spelets appeal, snarare än att sälja hårdare till en mindre grupp.

Lär er någon gång, för helvete!

Just nu känner jag mig lite som Steve Irwin. Kommer ni ihåg honom?
Den galne australiensaren som med risk för liv och lem kröp nära krokodiler och giftormar. Och som alltid gjorde det med ett smått maniskt leende på läpparna. 

Att som gamer gå ut och säga att man inte gillar allt som japanerna hittar på betyder att man riskerar att skriva på sin egen digitala dödsdom.
Bloggare kan tvinga mig att gå på plankan.
Twitterfolk stormar huset med facklor och högafflar.
Välj din metafor! 

Men det an inte hjälpas. Lessen fans av Final Fantasy, Dragon Quest, Xenoblade och andra titlar. Nu sticker jag in huvudet i lejonets gap. Här är 6 starka anledningar till att jag bara inte står ut med japanska rollspel.  

. 

6. Random Encounters

Den sadist som hittade på random encounters borde dö en långsam och plågsam död.
Ta ett par steg. Pang! Bilden fryser och en cutscene tar dig till en sammandrabbning. 
Ett steg till. Pang! Ett till. Pang! 

Jag har inget emot spel som innehåller massor av fiender att möta. Det är ju en del av utmaningen och det roliga. Det är sättet som man möter fienden på i JRPGs som gör det helt olidligt! Random encounters i kombination med… 

. 

5. Cutscenes vid starten & slutet på varje fight

Är det verkligen helt nödvändigt för kameran att dramatiskt snurra runt din figur i ett par sekunder medan hon/han gör sig redo för att slåss? Varje gång? Really?! 

Exakt samma sak. Om och om igen i början av fighten. I slutet. När du förbereder en specialattack… Folk har drivits till vansinne för mindre. 

. 

4. Battle stance

Varför står både du och fienden och bara svajar fram och tillbaka i väntan på att attackera? Gungar marken? Är du full? 

Enda gången kan jag påminna mig att ha sett något lika löjligt, i en film, är ca 4min 55sek in i det här klippet från ”Twilight”.

Ri-di-culous! 

. 

3. One liners under fighten

Onödiga repliker som upprepas om och om igen är förstås inte unikt för JRPG. Jag tror det är den barnsliga entusiasmen som jag stör mig på lika mycket som upprepningarna i sig.  

Behövs verkligen ”We can do this!”, ”Good job guys!” när de hela tiden avbryts av andra ljud, som ”Hiiya!”, ”Ack!” och ”Ooomph!”?  (Exempel från Star Ocean) 

. 

2. Skrik ut namnet på attacken

Slår det dig som en bra taktik att berätta för fienden vad du ska göra innan du gör det?
Det tyckte utvecklarna av Eternal Sonata, och mängder av andra spel i samma stil. 

. 

1. Turbaserade strider

Skulle du bara stå still och vänta på att få en käftsmäll, när du kan se att den är på väg? 

Completely illogical!

Den här mossiga kvarlevan från bordspelen och tärningarnas tid känns fruktansvärt malplacerad i video och dataspel och hamnar därför på en obestridlig förstaplats i min lista.  

För mig tar de turbaserade systemen bort spänningen i striden. Och som om inte det var illa nog så försätter det dig i en situation så full av logiska hål att självaste Spock skulle tappa fattningen. 

Vilken fiende, som är ute efter blod, skulle vänta
medan du gräver i din arsenal och noggrant väljer ut en motattack? 

Kan du se det framför dig? Där står du… mitt på slagfältet med näsan i din magibok. Ett finger upp i luften, för att signalera ”vänta”, medan du frenetiskt bläddrar.
-Juuust a minute. I’ll be right with you! 

Jag begär inte 100% realism i spel. Det jag kräver är ett minimum av trovärdighet och logik.

.

Och med detta kan utbytet av attacker och motattacker börja i kommentarerna.
Fansen av JRPG borde tjuta av förtjusning vid tanken. Systemet är ju turbaserat.

Jävla vetenskapsmän. De lovade oss en spännande framtid där vi alla skulle ha våra egna robotbetjänter som gjorde allt det där tråkiga. Vi skulle kunna äta en 4-rätters gourmémiddag i pillerform, våra hus skulle sväva fritt i luften och vi skulle gå omkring i virtuella världar som man kan ta på, klädda i aluminiumfolie.

Men hur långt har vi kommit egentligen? Hur långt, sen Bond flydde med hjälp av en jetpack i Thunderball (1965) eller sedan en kille med jetpack invigde OS i Los Angeles 1984?

Det här är inte en jetpack. Det här och det här är ju coolt.. men det är inte något du kan åka till jobbet med. 

Egentligen har vi inte kommit mycket längre än den här manicken från 60-talet, och samma problem kvarstår. Var tankar man? Hur långt kan man flyga och vad kostar underverket?

En jetpack som man kan köpa, som privat- person, och som är liten nog att ta på sig som en ryggsäck börjar verkar lika avlägsna som de vi sett i Halo: Reach, Dark Void eller Grand Theft Auto: San Andreas.
.

JETPACKS IDAG

Det finns trots allt ett par företag som inte ger sig, och som har gjort vissa framsteg.

Tecnologia Aeroespacial Mexicana tillverkar ”rocket belts” som alla kan få köpa, men skriver för säkerhets skull inte ut vad de kostar. Personligen tror jag att det är ett ganska säkert kort att om du måste fråga så har du inte råd.

Jetpack International säljer den här modellen för den nätta summan av $200,000.

Dyrt?
Men då ingår det gratis utbildning och du kan flyga i hela 9 minuter (så länge som du inte väger mer än 81kg, som är maxvikt för piloten).
No?
.

EN JETPACK FÖR ALLA

Mythbusters ägnade ett helt program åt myten om att man kostnadseffektivt kan bygga ihop sin egen jetpack med hjälp av dammsugardelar och ritningar man hittat på internet.
(En story som senare spann vidare och mynnade ut i ett skämt som fick nyhetskanalen FOXs team att framstå som idioter.)

När Adam frågar Jamie om vi kommer ta våra jetpacks till jobbet någon gång inom snar framtid så säger han så här:

- I don’t think so. There’s one really important thing to keep in mind about this type of device and that is that you have no backup. If you have a failure you’re going down like a stone. You’re gonna die. And for that reason I don’t think that you’re gonna be riding around in a personal jetpack anytime in the near future… at all.
- So… myth totally busted?
- Yeah. Totally busted.

Vetenskapsmän alltså!
Inte nog med att de inte kan komma på ett sätt att få ner priset på en fungerande jetpack. Nu kommer de och påpekar att spänna fast sig själv vid ett par tankar med raketbränsle och skjuta upp sig själv i luften kan vara farligt också?!

Jag vill ha min jetpack. Och så länge som petitesser som livsfara och miljonbelopp står i vägen så lär jag bli utan. Fan ta dem!

Bonus:
Hela Mythbusteravsnittet om jetpacks
History channel om Bell Aerospace Rocket Belt

Ibland behöver man något rejält att bita i, även på en mobil plattform. En stor saftig stek, istället för salladsblad och annan kaninmat.

Många större spel för smartphones och surfplattor kommer ursprungligen från PC eller konsolvärlden och har anpassats med mer eller mindre lyckat resultat. Här vill jag lyfta fram ett par titlar som skapats för iPad/iPhone/Android m.fl. från början, och som därför utnyttjar tekniken på ett extra fiffigt sätt.
.

DUNGEON DEFENDERS

Om valfritt Tower Defence spel och World of Warcraft fick ett kärleksbarn så skulle det vara Dungeon Defenders. Och det är ingen ful liten trollunge heller. Här har man använt Unreals Engine 3 som resulterat i något både snyggt och charmigt. Och kanske bäst av allt; du kan co-opa med dina kompisar!

Spelet finns för iOS (iPod Touch, iPad, iPhone), Andoid och kommer även snart (19e okt) till PC (Steam, Gamers Gate), Xbox Live Arcade och senare till PSVita och Playstation Network.
.

DUNGEON HUNTER I & II

När det första Dungeon Hunter kom så spelade jag igenom det flera gånger på min iPhone. Det var den roligaste Diablo-klonen som jag spelat på länge, och kontrollerna funkar riktigt bra både på smartphone och en större touchskärm. Epic hack-n-slash fun!

Båda spelen finns för iOS, Android och en variant av spelet som heter ”Dungeon Hunter Alliance” finns också på PSN.
.

BACKSTAB

Utvecklarna av Dungeon Hunters (Gameloft) har också gjort det här actionspelet med pirat och äventyrstema. Om du inte störs av lite buggar (som t.ex. soldater som står och vaktar under vatten eller springer in i väggar) eller ett fightingsystemet som är så smidigt att du av misstag dödar oskyldiga NPCer - så kan du lätt plöja ner en del timmar även här.

Finns för iOS och Android.
.

INFINITY BLADE

Nästan ett år efter lansering så är EPIC Games action RPG Infinity Blade fortfarande det vassaste och snyggaste du kan spela på en mobil plattform. Det är som att hålla en Xbox i din hand!
Här spelar man en son som ska hämnas sin far. När man dör tar man över som sin egen son och allt börjar om från början.
Vad som kunde blivit mer upprepande än refrängerna på Melodifestivalen har blivit begåvat även med de fiffigaste touch-kontrollerna vi sett för iOS, som motverkar monotonin. Ett måste för iPad-ägare.

Finns endast för iOS.

Hej, jag heter Sofia och jag är besatt av robotar.

Robotar, människoliknande androider och maskinella monster med mycket hydralik.
Vrrrr, katschunk! Vrrrr, katschunk! Musik i mina öron!

Jag har samlat på mig videoklipp med robotar som jag känner att jag måste dela med mig av. Somligt har jag postat här i bloggen eller på Twitter förut. Annat är nya guldklimpar.
Håll till godo!
.

Panic Attack!

Gigantiska robotar invaderar Montevideo. (5min kortfilm)

(Den här videon blev så populär att regissören Fede Alvarez blev upptäckt av Peter Jackson, som gav honom jobbet att regissera nästa Evil Dead.)

.

AT-AT day afternoon

Som gammalt Star Wars fan så kan man inte annat än älska den här.
Jag vill också ha min egen AT-AT!


.

Star Crash

Appropå Star Wars…
Har du sett David Hasselhoff i den här skamlösa Star Wars imitationen från 1978?

En allvarlig rival till den universellt erkända värsta slagsmålsscenen någonsin, om du frågar mig.

.

Ice Pirates

Och när vi ändå är inne på filmer som är så pinsamt dåliga att de blir bra.
Vad sägs om robotarna i Ice Pirates? Jive-snackande hallick robotar ser man inte varje dag.


.

Steel Collar Man

Eller den misslyckade polisserien Steel Collar Man från 1985?

Du bara inte ser den här typen av vinglig animatronics längre. Kan faktiskt tycka att det är synd, för jag skrattade så jag grät när såg det här.

.

Citroën

Kommer du ihåg de transformers-inspirerade reklamfilmerna för Citroën?

Det blev en hel serie med filmer och de inspirerade spoofs.
(Samtliga mer underhållande än Transformersfilmerna, kan man väl tillägga.)

.

Playgroup, Number One

Långt innan den dansande bilen; en av mina favorit musikvideos någonsin.

Roboten snor danssteg av bl.a. Michael Jackson, John Travolta och Daft Punk.

.

I’m here

Den dansande robotens fyrkantige kusin är med i den här kortfilmen av Spike Jonze. (Trailer)

Hela filmen (31min)

.

Endhiran

Om man kombinerar Bollywood med Matrix, Terminator och Transformers… vad får man då?
Man får Endhiran (Robot). 2000-talets utan tvekan sjuuuuukaste rulle!

Och så länge det nu varar, kan du se hela filmen med undertexter här. (2tim 50min)
.

Har du några kul klipp med robotar, eller en speciell favoritrobot?
Dela gärna med dig i kommentarerna!

Kommer ni ihåg när man gick till videoaffären för att välja ut en film och köpa smågodis?

Om du är född på tidiga 80-talet, eller tidigare, så är oddsen dessutom rätt bra att du kommer ihåg den här:

Vilken nostalgitripp!
Det här är verkligen 80-talet för mig. Kommer ihåg hur jag brukade sitta och klura på vilka filmer som var med, och pausade det svajiga bandet så att jag skulle få extra betänketid.

Idag kan jag identifiera ung. hälften.
Kan du hjälpa mig att fylla i något hål?
.