pixelviking

Nu är alla nomineringar till årets spelblog, hos Level 7, inne!

Förutom stora bloggportaler, med flera skribenter, och bloggar skrivna av hårt arbetande speljournalister (som ständigt är aktiva, alltid intressanta och därför självskrivna på listan) så tycker jag att det är extra kul att man i år valt att nominera och uppmuntra även ett par mindre entusiastbloggar. Bl.a. Aftonstjaernas tankar, Spelvärldspareringar, Sugoi, min GoneGaming-kollega Emmy och slutligen mitt egna lilla hörn i spelvärlden; pixelviking.

Detta känns som att upptäcka en hemlig bonusbana efter sluttexterna. Oväntat och roligt!

Även GoneGaming nominerades som årets podcast, vilket är extra skoj eftersom jag medverkat i merparten avsnitt i år.

Omröstningarna, som är öppna för alla, börjar nästa vecka.
Med så fantastiskt många trevliga och värdiga nominerade i alla kategorier så kommer det bli otroligt svårt att välja. Jag har därför egentligen bara en sak att säga till mina kära spelskribent, podcast & blogg-kollegor:

Jag är öppen för mutor.

Tove, Malin, Mats, Susanne, Angelica m.fl. I’m looking at YOU!

I dagarna kommer ett nytt arkadracingspel släppas på XBLA & PSN: Mad Racers.

Racingfan som jag är så kunde jag inte låta bli att lägga märke till ett par saker i trailern…

1. De ”darrande” titeltexterna med hjulspår är direkt plankade från ”Burnout Revenge”.
2. Banorna i tropisk- & tempelruinmiljö kan förstås komma från ett halvdussin olika spel… Det jag reagerade mest på är banan vid en stor Hoover-liknande fördämning, där banan går på ett galler. Precis detta såg vi senast i ”Split/Second”.
3. Upplägget, i stort, med 4-hjulingar och stunts med hopp och luftakrobatik känns som en nerbantad version av ”Pure” eller ”Nail’d”.

Inget nytt under solen, heter det ju… Och visst kan man ha förståelse för att en XBLA/PSN-titel inte nödvändigtvis är det mest nyskapande i världen. Dock blev det tillräckligt många deja-vu-ögonblick i trailern för att jag skulle reagera.

Spelet är utvecklat av Techland som är mest kända för ”Call of Juarez” serien. Det var även de som låg bakom det (i mitt tycke) djupt trasiga  Nail’d. Lyckligtvis verkar det som att vi slipper tjej-avatarer i bikinis denna gång. Att spela som tjej är över huvud taget inte möjligt här. Något som jag alltid tycker är trist.

Med allt detta sagt så betyder inte generöst ”lånande” av andra spel automatiskt att slutprodukten blir dålig. Jag hoppas fortfarande på ett kul litet lir att spela tillsammans med kompisar som inte råkar äga något av Mad Riders spirituella föregångare. Upp till 12 spelare ska kunna fightas tillsammans i multiplayer.

Vad gör ett spel till ett spel? Om det är någon titel som fått mig att fundera runt den frågan så är det ”Dear Esther”, som precis släpptes på Steam.

Dear Esther är en sällsam Edgar Allan Poe-inspirerad historia där du som spelare, från ett förstapersonsperspektiv, får möjligheten att utforska en ödslig ö. Vackra och slitna miljöer finns att utforska, och målet med äventyret (om det nu egentligen finns ett sådant) är att förstå var du är och vad som hänt.

Din enda guide är en berättarröst som läser upp brev för dig, som du hittar på din svävande och drömlika färd.

Steam har valt att kategorisera Dear Esther som ”Adventure, Indie, Casual”. Något som får min hjärna att vilja lägga det här i samma undangömda lågprisback som ”sök och finn”-spel som t.ex. Fantomen på Operan. Och det hade varit oerhört orättvist, för att inte säga en förolämpning, mot den nyskapande upplevelse och visuella ögongodis som Dear Esther är.

Frågan kvarstår dock: Var drar vi egentligen gränsen mellan en interaktiv grafisk demo och ett spel? Är det ett spel om det inte finns några fiender att akta sig för eller hälsomätare att bevaka? Här drivs man helt av den historia som målas upp. Din möjlighet att påverka det du ser och hör är minimal. Är det då inte snarare en interaktiv berättelse?

Poängen kanske snarare är att det i slutändan inte spelar någon roll vad du definierar detta som. Det kan bli en upplevelse att se tillbaka på och minnas.

Dear Esther kostar i skrivande stund €8 på Steam.

Lekte med ett par spelomslag… Varför? För att jag kan!
.

The answer, my friend, is blowin' in the wind...

Foresee this, they did not.

Zoolander. A timeless classic.

I'm French! Why do you think I have this OUTRAGEOUS accent?!

Opening a can of whopp-ass.

Actionstjärna... HA!!

Jag har tidigare, flertalet gånger, tagit upp det fantastiskt roliga Humble Indie Bundle initiativet här i bloggen. Ett projekt som går ut på att ett par spelutvecklare erbjuder sina bästa spel i ett paket, och du själv får bestämma hur mycket du vill betala.

I skrivande stund är 9 paket släppta och man kan, med försäljningssiffrorna i hand, konstatera att folk faktiskt inte är så snåla som man kanske skulle kunna tro.
Den genomsnittliga donationen för ett paket ligger konstant över minimumbeloppet ($1). Ofta långt över.
Beroende på vilka populära titlar som har inkluderats så har paketen hittills sålts i allt från 140,000 till 435,000 exemplar. Särskilt imponerande blir detta med tanke på att spelen ofta har ett par år på nacken.

Idag offentliggjordes ytterligare ett nytt spännande initiativ, från upphovsmannen till Day of the tentacle, Monkey Island, Grim Fandando, Psychonauts, Full Throtle & Brutal Legend!
Så här förklarar ”the man himself” vad som händer:

Tim Schafer, ladies and gentlemen. Den mannen är en legend!

Double Fine frågade efter $400,000. Ett mål som nåddes redan efter 8 timmar och donationerna fortsätter att strömma in. Det är inte utan att ett gammalt peka-klicka fan som jag fällde en tår av lycka.

Gissningsvis är detta  delvis ett resultat av nyhetens behag, i kombination med peka-klicka fansens enorma vilja att visa världen att genren inte är redo för graven.
Om liknande projekt följer, så är de på inga sätt garanterade ett liknande genomslag. Men visst är det kul?!
.

Framtidens finansiering?

Jag tillhör de som tycker att nya sätt att finansiera spelutveckling inte bara är nödvändiga utan också enormt intressanta, ur perspektivet att sättet som pengarna samlas in på kan få stor inverkan på hur spelen utformas i framtiden.

Och här kommer vi, lite sent omsider, till det som är den egentliga kärnan med det här inlägget: Var är de nya sätten att bekosta spelutvecklingen på väg?

Idag ser vi exempelvis en explosion av spel som vi kan ladda ner gratis. Du kan t.ex. ladda hem ett fullfjädrat spel, som en demo. Du kommer till en viss punkt i spelet, och vill du spela vidare får du betala.

En annan väg att gå är att du får ladda hem hela spelet. Komplett. Väl inne i spelet kan du vinna rejäla fördelar – om du är beredd att betala för det.
.

Frågorna hopar sig

Vad får denna typ av spel för konsekvenser? Var drar man gränsen mellan vad som bör ingå i ett spel från början och vad som bör vara nerladdningsbart extramaterial?

Får vi med tiden bättre spel eftersom utvecklarna direkt kan se vad folk är villiga att betala för? Eller föder denna typ av spel en form av över- och underklass av spelare som bestäms utifrån deras möjligheter att betala för tjänsterna? Och är det i så fall en bieffekt som vi kan tvingas leva med för att spelföretagen ska kunna överleva?

Vad tycker du om Tim Schaefers och andra spelutvecklares tillvägagångssätt?

Kommer ni ihåg när jag för ganska precis ett år sedan tipsade om filmen som tog bitar från Transformers, Matrix och Terminator, och gav dem en Bollywood-twist?

Resultatet blev komik på hög nivå. Jag har fortfarande ont i magen av de explosiva skrattutbrotten som filmen provocerade fram… och nu har de där galna indierna gjort det igen!

Spana in den här affischen:

Som hämtat från en monster-B-film från 50-talet! - Här har Indiens största stjärna; Shah Rukh Khan (som dominerat boxoffice de senaste 15 åren) fått huvudrollen.

Synopsen lyder:

A video game developer’s world spirals out of control when his shape-shifting indestructible virtual creation becomes all too real.

Smaka på den! Kan det blir annat än EPISKT?

Om det är episkt dåligt, eller så dåligt så att det blir bra, ska jag dock låta vara osagt.
(Och nej, det finns sannolikt inga alternativ till detta.)

Det är förbannat skoj, hursomhelst, att se den indiska filmindustrin ge sig på sådana här produktioner… och samtidigt så krampaktigt hålla kvar vid det som gör Bollywood till Bollywood. Glitter, glamour och omotiverade sång- & dansnummer. Det är en ding-ding värld!

Mer info: http://www.imdb.com/title/tt1562871/

Ett hett ämne som blossar upp då och då  är frågan om våldsamma spel fungerar som en katalysator för våldsamma handlingar…

Som representant för folk som spelar, och vars värsta bieffekt förmodligen varit ömma trigger-fingrar och överkonsumtion av koffeindrycker, så förstår du säkert var jag står. Avskyr denna typ av häxjakt och sensationalism!

Men när vi ändå är inne på vad spelande kan leda till; så tycker jag att det är betydligt roligare att fundera runt alla sätt som vi förmodligen kommer ta kål på oss själva, om vi inte ser upp.
.

Är det inte bara en tidsfråga innan vi får se liknande artiklar i pressen?
.

• ”Bara en runda till!”, blev 29-åringens sista ord. Han vägrade lämna det brinnande huset mitt i en omgång Civilization 5.
  .
• En kvinna blev igår inlagd på sjukhus med skallskador efter det att hon i ett vredesutbrott kastat en spelkontroll in i TVn. Den studsade tillbaka.
  .
• En grupp ungdomar ådrog sig frostskador då de campat utanför en affär – i väntan på en expansion till det populära spelet Word of Warcraft. Vägrade ge upp sin plats i kön trots 20 minusgrader.
  .
• 11-åringen hittad vid liv! Plöjde ner en förmögenhet på spelet FarmVille. Bråk med föräldrarna om mobilräkningen fick pojken att fly hemmet.
  .
• Spelrecensent mordhotad efter medelbetyg. ”Allt jag sa var att förra CoD var bättre!”
  .
• Sveriges samlade läkarkår är enig: Spelarnas dåliga sittställningar ger dem ryggproblem. En hel generation kommer se ut som Quasimodo om 10 år.
  .
• Kvinna hittad under berg av samlade tidningar och skräp. Kvinnan, som övat in ett sjukligt samlingsbeteende efter år av rollspelande, anmäldes som försvunnen tidigare i veckan.
  .
• Tonåringen valde att kastade sig ur föräldrarnas bil innan den stannat. ”Han rage quit:ade.”, sa en granne, som blev vittne till händelsen.
  .
• Betygen i skolorna når bottennotering. Eleverna känner sig omotiverade när de inte får höra ett litet pling när de svarat rätt.
  .
• Allt fler fotgängare krockar med lyktstolpar. ”Det är Wordfeuds fel!”, säger bekymrad vårdpersonal. ”Alla bevakar telefonen som en hök. Ingen ser efter var de går längre.”
  .

Jag vet inte… Jag tror nog att de där koffeindryckerna kommer bli min död, snarare än en annan gamer med skjutvapen.

Häromdagen när jag slösurfade runt, sådär som man gör, så stötte jag på den här bilden i ett diskussionsforum:

Eftersom posten gjordes av ett troll, med en IQ låg som en guldfisk, så viftade jag snabbt bort bilden som ett hemmasnickrat skämt. Tänkte inte mer på det. Förrän ikväll – då annonsen dök upp igen, i ett annat sammanhang.

Nejnejneeeej! SÄG att det inte är sant.

Visst. Soul Caliburs karaktärsdesign är inte direkt diskret…

Men inte kan de väl…? Inte är de SÅÅÅ…? Det här måste Googlas!

Det krävdes ett minimum av research för att den obekväma sanningen skulle blottläggas lika ogenerat som tuttarna.

Oh, it’s real. Annonsen används på den Japanska och Amerikanska marknaden och har publicerats friskt i diverse glossiga speltidningar de senaste dagarna.

Min japanska är för skral för att utläsa vad den japanska reaktionen blev, men de amerikanska lät inte vänta på sig. ”De där japanerna vet hur man marknadsför spel”, lyder domen.

Och som inte sånna kommentarer var sviniga nog så har någon bemödat sig med att knåpa ihop ett jämförelseschema över byststorlekar i Soul Calibur.
Ja? För hur ska man annars få veta hur stora Ivys tuttar är i jämförelse med de andra kvinnliga rollfigurerna i spelet? Sånt är viktigt!, tycker uppenbarligen de högljudda beivrarna av bilden.

Att sex säljer är inget snack. Folk som argumenterar för denna marknadsföringsmetod fortsatta existens brukar dra till med det. Varför ändra på något som funkar?

Ja, men det gjorde ju slaveri också. Funkade alltså. Jobbet blev gjort. Men är det OK att använda sig av dessa metoder? Det är DET som är frågan. Om du fortfarande tycker det så har du uppenbarligen inte fingret på vår tids pulsåder.

Så här dags på torsdagsnatten orkar jag inte klämma ur mig så mycket mer på det här ämnet än något nästan lika pubertalt som annonsens mottagande i staterna. Och det är att jag är förbannat glad att jag bor i Sverige. Här lever vi på inget sätt i Utopia… men folk i allmänhet blir i alla fall lika upprörda som jag när de ser sådan här skit.

Lågt Namco. Riktigt jävla lågt.

Jo! Det är så att jag precis har flyttat till den kungliga hufvudstaden. (Vilket förklarar bristen på aktivitet här på sista tiden.)

Under tiden då jag packade lådor, ordnade med flyttgubbar och planerade renoveringar så slog det mig hur mycket nytta jag har haft av träning som jag fått i spel under åren.
Låt mig förklara…
.

Sortera saker

Redan i somras, innan jag hade hittat nytt hem till mig & mina spelkonsoler, så började jag rensa i lådor, klädkammare och vind. Här gäller det att vara skoningslös! Kasta/sälja saker som kan vara bra att ha, och bara behålla det som man verkligen behöver. Vad är detta, om inte en sortering av din inventory, i bästa RPG-stil?

Det är ett välkänt faktum att det alltid finns för lite plats i ens väska. ALLTID en eller ett par slots för lite för den där skumma pinnen som kanske är viktig senare i spelet, fast man vet ju inte helt säkert. Så är det i IRL också, med utrymmet i flyttbilar.
.

Packa lådor

Behöver jag ens säga det?
Vilket spel har, i årtionden, tränat oss i konsten att få plats med så många saker som möjligt på en rektangulär yta? Så stabilt som möjligt och utan massa onödig luft?
Enda skillnaden är att när man fått till ett perfekt lager i lådan så försvinner det inte, så att man får plats för mer.
.

Skälla på flyttgubbar/hantverkare

Det finns en typ av spel som får mig att gorma åt TVn som inget annat… Och jag har en teori att alla har en typ av spel som av någon anledning går en på nerverna, och kan få en gamer, som vanligtvis är lugn som en filbunke, att bete sig som en tonåring på LIVE.

För mig är genren bilspel. Så när jag behövde konfrontera flyttgubbar och handverkare som maskade eller inte gjorde som de skulle – så kanaliserade jag min inre fartdåre. Steget mellan att gorma ”Ur vägen, för helvete!!”, till ”Var försiktig med den där lådan!!” är inte så långt.
.

Leta bästa dealen på byggmaterial

Hur många RPGer har man inte spelat där det finns pengar att tjäna genom att charma eller skrämma butiksbiträden? Pengar att spara på att shoppa på rätt ställe? Tack RPG genren för att ni vässat min förhandlingsteknik och lärt mig att inte köpa första bästa!
.

Organisera

Det här med att organisera hela flytten så att allt klaffar med överlämningar, banklån, städflytt & renoveringar är inte helt lätt. Jag är helt övertygad om att simulations- och strategispel har hjälpt mig multitaska och tänka rätt i de här situationerna. SimCity, Caesar & Football Manager. Jag VISSTE att alla timmar jag slösat lagt på er skulle betala sig till slut!

Ett nytt GoneGaming avsnitt är ute!
Denna gången är det jag och Sanna igen som snackar spel och har svängt ihop ett avsnitt med Halloween-tema.

Jag berättar om RAGE, Sanna om Dead Island och vi går igenom våra 5 läskigaste spel.

Lyssna på podcasten direkt på GoneGamings hemsida eller ladda hem via iTunes.