Förra månaden åkte jag till Japan. Äntligen! Något som jag velat göra så länge jag kan minnas. Detta teknikens och tv-spelens Mecka på Jorden.
Vad kan man säga om Japan som inte redan sagts? Landet där övergångsställena låter som i Bladerunner. Där folk bär skyddsmasker på stan. Där du kan bli uppassad av en seriefigur på ett kafé eller hyra förmånen att få klappa katter i en timme. Där till och med väderrapporten på TV presenteras med hjälp av psykedeliskt sockersöt grafik.
.
Den berömda gigantiska gatukorsningen i Shibuya, Tokyo.
.Jag har alltid varit intresserad av språk, främmande kulturer och science fiction. Som liten tjej, med en Commodore-joystick i ena handen och skateboard i den andra, verkade Japan (med alla sina märkliga seder och bruk) vara så nära man kom en utomjordisk kultur på den här planeten. Som vuxen tycker jag fortfarande att det stämmer rätt bra.
Länge hade jag stora visioner om att jag skulle åka till Japan och leva där under en period. För att verkligen kunna gräva ner mig i kulturen. Jag lärde mig japanska på egen hand och snappade upp all information jag kom över.
.
Akihabara, Tokyo. Också känt som ”Electric town”. Här finns den senaste tekniken & mer animésamlarfigurer än du kan drömma om. (Även om du har ruskigt bra fantasi.)
Åren gick och de praktiska medlen för att genomföra en längre resa ville aldrig riktigt infinna sig. Allt eftersom jag blev äldre så byttes dessutom den rosenskimrande naiva fascinationen för landet ut och ersattes med en mer realistisk och vardaglig bild. Jag fortsatte vara intresserad men utvecklade en insikt som mindre liknar en fangirls blinda kärlek och mer inkluderar även mindre insmickrande sidor av landet.
Tidigare i år insåg jag, till slut, att det var dags att skrota de stora ambitionerna om jag skulle komma iväg över huvud taget. Bli tillfreds med att bara få tid med att skrapa på ytan. Säga ”fuck it” och bara åka. Sagt och gjort! Jag planerade en resa som inkluderade en vecka i Tokyo, med ett par avstickare till Osaka och Kyoto, i söder.
.
Utsikten från Eiffeltornskopian ”Tokyo Tower”. En klar dag kan man se hela vägen till Fujiberget!
Min första dag på plats satt jag och åt en glass i den fuktiga värmen, utanför ett Baskin & Robbins (eftersom man inte går omkring och äter i Japan). Efter en stund kom två gamla tanter ut med sina glassar. Jag ställde mig naturligtvis upp och bad dem sätta sig, med ett uppmanande ”Dozo!” (varsågod). Tanterna bugade, tackade och frågade om jag verkligen inte ville sitta. ”Nejnej, sitt ni.”, försäkrade jag. ”Tack så hemskt mycket. Är det säkert?”, frågar de och bugar lite mer. ”Ja. Sitt. Varsågod.”, upprepade jag. Tanterna kände sig nu tillräckligt övertygade om att det var ok. Sätter sig ner medan de fortsätter att nicka/buga och tackar mig ett halvdussin gånger till.
Den japanska artigheten. En av många fängslande företeelser. Lika mycket som jag önskar att folk hemma kunde kosta på sig att vara lite mer artiga så undrar jag om det skulle bli irriterande med denna extrema artighet i längden? Ett varsågod, följt av ett tack räcker bra.
.
Vid Yasukunitemplet tänder man ca 30,000 papperslyktor, i höga väggformationer, för att fira in midsommar.
Resan blev en virvelvind av besök i olika stadsdelar och sevärdheter. Gator specialiserade på street fashion eller teknik blandades med begagnade actionfigurer, arkadhallar och tempel. Neonskyltar och papperslyktor. Nytt och gammalt, om vartannat.
Eftersom jag vid det här laget har haft rätt många år på mig att snappa upp information om landet så var det nästan ingenting som överraskade, när jag väl var på plats. Vilket i sig är lite förvånande. Alltid är det väl något som man inte tänkt på? Bristen på portabla spelkonsoler förbryllade mig. Såg bara någon enstaka DS och PSP i tunnelbanan på hela resan. Folk satt med näsan i sina telefoner istället. Japanska vikbara telefoner, pimpade med mobilsmycken. Något annat märke existerar i princip inte, förutom iPhone som också är populär.
.
Kilometerlånga stigar, kantade av röda torii-portar, vid helgedomar i Kyoto.
Att bli överraskad är en stor del av poängen, tycker jag, när man reser. I alla fall när man åker långt bort. Därför önskar jag att jag hade slopat mina storstilade planer och gjort den här kortare resan tidigare.
Jaja. Lätt att vara efterklok. Känner mig nöjd och tacksam att äntligen fått resa dit över huvud taget. Det var svårt för den där lilla Commodore fangirlen med 10kr i veckopeng att fatta… att man en dag skulle bli så Joakim von Anka-rik att man kunde köpa biljett till andra sidan Jorden för att spela spel. Lyllo mig.
