Idag, för precis 3 år sedan tog jag mig i kragen och började blogga på allvar.
Bloggen hette då gamergadgetgirl, och bytte först namn till pixelviking för ett år sedan.
Dagen till ära så har jag dukat fram lite gammal skåpmat vars bäst-före datum fortfarande håller, och som en och en annan besökare kanske missat.
Ja… vad hade ni förväntat er? En smaskig, saftig tårta? Den är ju en lögn.
.
Som liten växte jag upp på en oavbruten diet av film, dataspel och MAD magazine.
Resultatet blev… ja, det du ser här i bloggen. En popkulturell junkie med en skrämmande stor reservoar av värdelöst vetande och med förkärlek för sarkastiska comebacks.
Därför är det kanske inte så konstigt att när jag besökte New York här i juli så var det inte Broadway, shoppa kläder eller gå på museum som lockade mest. Här är 5 av de mest nördiga platserna som jag letade upp:
.
Det första jag gjorde när jag kom till stan var att knalla iväg till Apples flagship store på 5th avenue, nära Central Parks sydöstra hörn. Ett Mecca för tekniknördar!
Affären var mindre än jag hade förväntat mig och urvalet av tillbehör imponerade inte, men jag kunde köpa min iPad2 för ca 1700 kr mindre än vad den hade kostat hemma i Sverige. Det måste man väl ändå räkna som en #win ?
.
.
Många kommer kanske ihåg det här som stället från ”När Harry mötte Sally”.
Personligen så tycker jag det är roligare att såga av mig armen än att titta på romantiska komedier… Så för egen del är det vad som skymtar igenom triumfbågen som är mest intressant. Det var i det bruna huset som Will Smith bodde i zombierullen ”I am legend”.
.
.
King Kongs ikoniska klätterställning är New Yorks högsta byggnad.
För att ytterligare retas med fansen av romantiska komedier så kan jag berätta att scenerna från ”Sömnlös i Seattle” INTE spelades in där. De kunde inte få upp all tung kamera- utrustning i hissarna, så observationsdäcket återskapades i en studio. Wah wah waaaah!
.
.
”You Maniacs! You blew it up! Ah, damn you! God damn you all to hell!”
Innan framtidsvisionen där statyn blev reducerad till metallskrot på en strand - så hann den förstås medverka i en lista med filmer längre än… än… något riktigt långt.
I Cloverfield tappade hon huvudet, i X-men slogs man ovanpå den, Ghostbusters tog med henne på promenad och männen i svart använde statyn för att minneszappa hela New York osv. (Men in Black 3 håller föresten på att spelas in just nu. Jag sprang på filmens inspelningsbilar i Greenwitch, som är ett populärt ställe att filma på.)
.
.
Känner du igen huset? Här är en ledtråd:
”Ray, if someone asks if you are a god, you say ‘YES!’”
Japp! Det här är huset som var Ghostbusters högkvarter.
Och ja, jag är fullt medveten om hur galet det är att… av allt fantastiskt som finns att se i New York… så var det att stå framför det här huset som var en av resans absoluta höjdpunkter. Men det kan inte hjälpas. Om du hade varit där och inte känt något liknande så är det DIG det är fel på.
Bonus:
Den normala mängden psykokinetisk energi i New York området.
Som nybliven iPadägare och filmgalning så var en av de viktigaste sakerna jag ville göra med min nya ögonsten att titta på film.
Många av mina filmer är i avi-format. Ett av de absolut vanligaste formaten idag, och ett format som iTunes (i sin omåttliga bökighet) inte stödjer.
Den mesta googlingen på ämnet resulterade i träffar på sidor som föreslog diverse konverteringsprogramvara för att göra om filmen till ett annat format. Något som inte bara är ett oönskat extra steg som tar hopplöst lång tid, utan som också resulterar i filer som är större än originalet och har sämre kvalité. (Greeeeaaaat! För vi har ju så gott om utrymme på våra iPads, eller hur?)
Det här duger inte!, tänkte jag. Det måste finnas ett bättre sätt.
Jag hittade ett par mediaspelare i appstore som påstog sig kunna spela upp vilka filmformat som helst. Men håller de verkligen vad de lovar?
Tyvärr visade det sig att vissa appar led av hemska framerate-problem. Andra appar krävde internetuppkoppling för att spela upp, och det funkar ju inte när man ska döda tid på en lång flygresa till exempel.
Till slut hittade jag en mediaspelare som faktiskt lät mig spela upp avi-filmer, rakt av, direkt från iPadens hårddisk.
Azul Media Player kostar i skrivande stund 12kr, men det tycker jag det är värt för ett minimum av krångel.
Azul, likt VLC-media player (som ett exempel), spelar upp filerna utan att klaga på codecs eller annat som kan strula. Den stödjer bl.a. avi, wmv, videor upp till 720p (iPad2), undertexter, direkt nerladdning via programmet och du kan radera videos när du sett dem.
Allt det här borde vara självklarheter, kan man tycka, men så är tyvärr inte alltid fallet med våra kära Apple-produkter.
Hur du, via iTunes, för över dina filmer till iPaden visas i det här YouTube klippet.
Azul finns även för iPhone & iPod.
Har du sett sketchen när Seinfeld skulle förklara för utomjordingar att det (oavsett hur det ser ut) faktiskt är människor som är den dominerande rasen på Jorden? Inte hundar. Det vill säga - trots att vi går bakom dem, passar upp dem och skopar upp deras skit?
Lekte med tanken på hur man skulle förklara fenomenet ”gamers på Twitter” för någon som inte upplevt det. Går det?
.
Twitter är ett socialt medium där människor kan hitta andra människor med samma intressen. Man nätverkar, skriver korta uttalanden (”tweets”) och för konversationer om ämnen man vurmar för, online.
Twitter är också ett forum som med sin natur uppmuntrar vissa människor att helt tappa omdömet ang. vad som kan tänkas vara av allmänintresse. Tweets som inte ens personens mamma skulle vara intresserad av blandas ohämmat med saker av genuint värde.
I ett försök att åt minstånde få folk att hålla vansinnet kortfattat så är utrymmet begränsat till 140 tecken åt gången.
.
På Twitter har ett speciellt språkbruk odlats fram. Delvis framtvingat av utrymmets begränsningar. Delvis influerat av tv-serier, spel och annan media. Ett par exempel:
”Whuuuuaaaat?”
Ett uttryck av extrem förvåning, som kan spåras tillbaka till sonen i en disfunktionell tecknad familj på TV. Inte att förväxlas med…
”Woooot!”
Ett inskjutande verb, med betydelsen att man är uppspelt och entusiastisk (antalet O kan justeras beroende på graden av entusiasm)
”Omnomnom”
Kan användas i sammanband med konversationer om mat, för att uttrycka att något smakar gott. Det betyder inte, jag upprepar INTE, att personen har blivit en zombie. Du behöver därför inte ringa polisen.
”Besvikelsen”, ”Peppen” och andra adjektiv som slutar med ”en”
Uppkomsten och den korrekta användningen av denna uttrycksform har för länge sedan fallit i glömska. Om du tvekar; lägg till ”en” i slutet på vilket ord som helst. Det tycks andra göra.
”Den känslan”
Samma gäller för detta uttryck. Ingen vet vem som började… och det är lika många som använder meningen ironiskt, som de som använder det för att faktiskt förmedla något som genuint påverkat dem.
”Där rullar eftertexterna till [infoga titeln på valfritt spel]”
Det där med att påpeka att man klarat av ett spel, och gärna som första person i Twitter-bekantskapskretsen, är viktigt. För att nå maximal skrytfaktor ska du gärna tweeta detta redan en vecka innan spelet ens är släppt.
Fylletweet
Kännetecknas ofta av okaraktäristiskt många felstavningar och pinsamma bekännelser. God kutym säger dock att du inte bör låssas om fylletweetets existens, i nyktert tillstånd.
.
Att samla på saker tilltalar primitiva instinkter i alla människor. Vissa aktiva twittrare, just inom gamercommunityt, har lagt ner flera år av sina liv i kombinerad tid på att samla stjärnor, termosar, filmrullar m.m.
På Twitter gäller det att samla på sig så många ”followers” som möjligt. Detta är idag den enda socialt accepterade formen av så kallad ”stalking”.
Var dock lite försiktig när du beslutar dig för att ”avfölja” någon på Twitter. De kan ta illa upp och bestämma sig för att ta ut sin frustration genom att… tja… häva ur sig skit i en blogg. Som ett exempel bara.
Jaha hörreni… Världen gick visst inte under idag, trots allt.
Precis som den inte gjort alla andra gånger som samma profetia gjorts. 
Med det i åtanke tänkte jag återkoppla till inlägget jag gjorde för 2 veckor sedan, angående hur världen kommer att se ut efter alla människor är borta.
Här är en fantastisk video på temat. Se till att se den i HD-upplösning!
Förra veckan var jag i London för lite välbehövlig R&R.
Trött och sliten som jag var så var det väldigt skönt att kunna åka till flygplatsen i Västerås, som ligger 5 minuter från där jag bor, och därifrån flyga raka vägen till London.
Hann knappt boota upp laptopen och spela lite, innan planet landade.
I can see my house from heeeeeereeeee! (Västerås från luften)
Eftersom jag varit i London många gånger förr så brydde jag mig inte om att ta så många bilder. Fast ibland fiskade jag upp telefonen eller kameran för att knäppa en bild eller två.
Kan man hitta en mer klyschig vy av London än så här? I doubt it.
Att OS börjar närma sig märks. Inte minst på de stora arenor som poppat upp som svampar, i stadens utkanter.
Jag hade tänkt att sätta mig på gräsmattan på Leicester Square och äta ett par triangelsmörgåsar, i väntan på att se Thor… Men tji fick jag. Hela torget är en arbetsplats. Sådana här avspärrningar finns lite här och var i London just nu.
Leicester Square får ett ansiktslyft.
Om man inte känner för att planera sin resa flera månader i förväg så kan man föresten köpa teater- och musikalbiljetter, i sista minuten, här. Enstaka biljetter finns oftast att hitta… Så om man är själv i stan, eller inte nödvändigtvis behöver sitta tillsammans med sin resekamrat, så brukar det gå.
Det jag hoppades hitta biljett till denna gång var David Tennant och Catherine Tate (även kända som den tionde Doctor Who och doktorns följeslagerska Donna Noble) återförening i Shakespeares ”Much ado about nothing”.
Om ni inte redan visste det: Shakespeare is cool.
Tennant and Tate, together again!
Jag antar föresten att du redan vet att du ska hålla utkik efter doktorns blå police box när du är i England? Att se en Tardis betyder att du är i närheten av deras motsvarighet till Sci-Fi Bokhandeln; Forbidden Planet. Nördnirvana!
Någon dag senare skulle jag navigera mig igenom ett enormt köpcentrum i Shepherd’s Bush… På väg mot mitten av köpcentret så hörde jag, på håll, vad som lät som hundratals röster som skrek i kör. Det visade sig vara världspremiär på den nya Pirate’s of the Carribean-filmen, som ägde rum just här. Alla stjärnorna var på plats.
You're cute but you're no Keira, savy?
Jag kom precis i tid för att kunna se… inte ens ett hårstrå på Johnny Depps huvud. Det skymdes helt av skrikande fans och fotografer (ja, de skrek de med). Han gick förbi någon meter ifrån mig, och jag såg ingenting.
Oh well, jag fick mig en oönskat närgången titt på Geoffrey Rush gigantiska näsa istället, innan jag tröttnade på alla skrikande småtjejer och gick därifrån.
Slutligen måste jag bara dela med mig av den här häftiga seriebeklädda byrån som jag hittade på antikivitetsgatan Portobello Road i Notting Hill. Vill ha!
Den här idén ska jag sno!
Grim Fandango – Ja, det var ju mer än 10 år sedan jag spelade det sist. Alla minnen av de älskvärda figurerna och de gräsliga kontrollerna flödade tillbaka likt en tsunami.
Bejeweled 3 – Likt Tetris kan jag aldrig få nog av Bejeweled. Kul med nya spelformer i den här versionen för PC.
Hoggy - Trevlig gratis pussel-plattformare för iPhone. (Tack för tipset Samson!)
Tiny Wings – Varför trycker man hårdare och hårdare på skärmen allt eftersom skymningen närmar sig? Som om det skulle hjälpa.
Jag har gått i flytttankar i mer än ett halvår nu. En flytt till Stockholm, där de spännande jobben finns, känns allt mer oundviklig.
Just nu pendlar jag från Västerås till kontoret på Kungsholmen på precis en timme.
Det är inte så kul, men det går.
Om en månad flyttar dock mitt företag till en annan, bökigare, del av stan och då blir pendlingstiden närmre 1,5 timme i en riktning. Fy fan!
Helgerna spenderas därför med att finkamma bostadsannonser, och jag kan inte låta bli att känna hur förbannat mycket enklare livet skulle bli om någon forskare såg till att uppfinna en sån där Star Trek transporter. Då kunde man bo och jobba var man vill. Behövde inte punga ut milliontals kronor för ett litet råtthål i en betongdjungel.
.
Uppfinn det här snart! Snälla.
Ok, jag kan alltså inte be Scotty stråla mig från mitt hus vid havet – till kontoret i Tokyo. Än…
Och det får mig osökt att tänka på andra häftiga boenden inom de popkulturella ramarna.
(Förhala? Vem, jag? Vad ska jag annars fundera på när ränteberäkningar och andra världsliga bekymmer blir för tråkiga?)
Tänk om man kunde bo och jobba på ett rymdskepp!
Ja, ett stort sådant förstås. Med holodecks och andra nöjen lättillgängliga. (Annars skulle man nog få ”cabin fever” efter ett tag.) Man vill ju inte stöta på chefen eller underordnade överallt, när man försöker koppla av. Nä. Stoooort rymdskepp eller rymdstation skulle det vara, á la ”Babylon 5″ eller ”Deep Space 9″.
Eller bo och jobba i samma skyskrapa kanske?
Som i ”Poltergeist 3” eller ”13th floor”. Ta hissen eller en rulltrappa till jobbet. Det skulle passa mig! Ingen trafikstockning på väg till jobbet… om inte maskineriet blev övermannat av Gremlins förstås.
Vad skulle du helst bo och jobba – om tid, pengar och befintlig teknik inte var en faktor?
Det har varit en lärorik upplevelse det här med att vara med i en podcast för första gången… Jag har aldrig hört mig själv prata, mer eller mindre oavbrutet, i 1,5 timma förut och är smått fascinerad av hur mycket jag upprepar mig.
Dels använder jag samma individuella ord så mycket att det blir komiskt, och dels säger jag ofta samma ord 2 gånger efter varandra. Vad lattjo! Pratar jag så?
Nu tänkte jag så här - att istället för att gräma mig för det här, så tar jag det till mig, och gör en kul grej av det istället. Jag fick en idé: Vi gör det till ett drinking game!
Lyssna på podcasten och svep en shot varje gång du hör mig (eller för den delen någon annan i podcasten) säga ordet ”precis”.
(Jag skulle kunna nämna en massa andra exempel också som man kan lyssna efter men ärligt talat så tror jag att ”precis” räcker, gott och väl, för att ge dig en rejäl bakfylla dagen efter.)
Ok ok, jag vet att det är måndag och det kanske inte riktigt är läge för en riktig fyllefest. Låt oss därför säga att om du på fredag ännu inte lyssnat på podcasten eller känner för att lyssna igen, så kan det här vara ett tips.
Skaffa shots, snacks och lyssna på avsnitt 9 av GoneGaming.
Det finns tillfällen då något bisarrt samtidigt är något väldigt bra. Som t.ex. i Deadly Premonition eller Pans Labyrint. Och sen har vi de andra tillfällena…
Om du tillhör de som ofta utforskar sci-fi genrens mer okända hörn så har du kanske redan stött på mitt exempel. Det här är bisarrt och dåligt. Ett riktigt lågvattenmärke i Sean Connerys karriär. Ett förvirrat sci-fi/äventyr från 1974 som heter Zardoz.
.
Jag vet vad du tänker...Du tänker; VAD gör Sean Connery med Julia Roberts stövlar?
1974 var en tid då fantasy, sci-fi, och tydligen hårda droger, smälte ihop och influerade manusförfattarna.
Tro mig när jag säger att Sean Connrys hästsvans, röda Sumo-blöja, bulletbelts och hookerboots är det enda roliga i hela filmen. Handlingen är så absurd att det går bortom all rim och reson. Det finns en anledning till att Zardoz inte har blivit en kultklassiker.
Å andra sidan; ett exempel på när något helt befängt också är något med enormt stort underhållningsvärde - är det här YouTube-klippet. Det här kommer förmodligen bli det knäppaste du sett i år! (Och det är ju rätt kaxigt att säga redan i januari.)
Om man kombinerar Bollywood med Matrix, Terminator och Transformers… vad får man då? Man får Endhiran (Robot).
Det här är… jag saknar nästan ord. Jag skrattade så jag grät floder!!
Den indiske Jay Leno-kopian i huvudrollen påminner mig om armén med Oompa Loompas i Chokladfabriken. Som hans sidekick ser vi f.d. Miss World-vinnaren och Indiens största kvinnliga stjärna, Aishwarya Rai.
På något sätt så misstänker jag att de menade allvar. Vi skulle inte skratta så vi får ont i magen åt actionscenerna. Filmen är den mest påkostade i Indiens historia och har uppnått det respektabla betyget 7/10 på IMDB.
Fast om man nu tar det på allvar eller inte är irrelevant egentligen. Här har något bisarrt resulterat i något alldeles, alldeles underbart! Ibland kan något som är fel, ändå bli rätt.
Jodå, så är det. Nördarna kommer att ärva jorden och jag ska berätta varför…
Låt oss först granska ett par stereotyper. Människor som man spontant tycker borde klara sig rätt bra när katastrofen inträffar, men som likt dårarna som står på skyskrapans tak och viftar med skyltar, precis under rymdskeppet, kommer bli de första som går åt när apokalypsen kommer.
.
Idioter. Snart slipper vi dem.
Varje underjordisk bunker med självrespekt har sin egen thinktank med smarta människor som brainstormar ihop lösningarna som ska rädda mänskligheten.
De är undantaget som bekräftar regeln. Utanför bunkern står de resterande 99,99% av mänskligheten, och det inkluderar de aspirerande genier som inte riktigt, utan bara nästan, platsar bland eliten.
Deras hjärnmuskler kan utan tvekan vara en tillgång. Tyvärr står hjärnan också i direkt motsatt proportion till deras muskelkraft i övrigt. Det är ingen tillfällighet att de filar på ofärdiga romaner på sina MacBook Air. Det är den tyngsta laptop de orkar släpa på.
Vad har Frasier Crane och hans snobbiga jämlikar för vapen att komma med när zombieapokalypsen kommer? Tja, om de inte (likt Vogonerna i Liftarens Guide till Galaxen) har lyckats ta fram en typ av poesi som tjänar som en effektiv form av fysisk tortyr så är de chanslösa.
Den intellektuella eliten kommer att gömma sig på de ställen där de vanligtvis känner sig hemma. Bibliotek, bokaffärer, kaféer och hörnan för experimentell modern jazz i skivaffären. Ställen med många ingångar och stora fönster.
Utan rätt kunskap om hur man bygger effektiva barrikader (eller, som sagt, muskelstyrkan som krävs för att bygga tidigare nämnda barrikader) och med ett medfött motstånd mot skjutvapen så kommer denna grupp gå åt redan i den första vågen av elände.
.
Enligt filmen Zombieland är regel nummer ett för överlevnad fysisk träning.
Borde då inte människor i god fysisk form ligga bra till?
Om man ska köpa bilden som målas upp i amerikanska filmer så är ”jock”-stereotypen en grupp med människor vars bästa tid i livet var i gymnasiet. Då stod de på toppen av sin popularitet. De vann framgång med det motsatta könet genom en kombination av muskelflexande och elak tortyr av glasögonbeprydda nördar.
Efter det går allt utför. Medan de sliter med att anlägga tak åt sin alkoholiserade svärfars byggfirma, drömmer de sig bort till forna glansdagar. Även om de lyckas undvika att skaffa ölmage så saknar sporfånen ofta den intelligens och målinriktning som krävs för överlevnad. Utan en coach, alternativt en drill seargeant, som skriker order i deras öra så förblir de chanslöst fodder till köttkvarnen. Utan en klar strategi kan köttklumpen få för sig att spela hjälte, i ett försök att få återuppleva den adrenalinkick som en gammal prestigevinst förde med sig.
”Come on you apes! You wanna live forever?”
Nä, men någon form av strategi innan man plöjer huvudstupa in i en hop med fiender KAN ha en viss poäng.
Give it up for Michael Ironside folks! De gjorde ett dasspapper med Ironsides nuna på en gång. Det funkade inte så bra. Det ville inte ta skit från någon.
Eller var det Chuck Norris papper? Hmmm…
.
Hursomhelst, vill man överleva så måste man vara nörd.
Inte geni, sportig eller medelsvensson. Nörd är det enda som duger.
Vare det rör sig om vulkanutbrott, astroidnedslag, zombie- eller alieninvasion, väderfenomen eller postnukleära scenarion så känner vi nördar oss hemma.
Som babelfisken i det proverbiala örat.
En äkta nörd vet att det första som sprängs i luften är turistattraktioner och kända landmärken. Dessa skyr vi som pesten. Vi vet att när vi barrikaderat in oss i ett rum, där flyktvägar tycks vara omöjliga, så finns det alltid en lufttrumma (mirakulöst fri från damm, precis som ny) för oss att kravla igenom till säkerheten på andra sidan.
Nördens normala diet, som består av nudlar, läsk och smågodis – har redan förberett henne eller honom på en framtid fri från färska grönsaker och kött. Den här situationen, vad den nu än är, är precis det som vi lagt ner hundratals, tusentals timmar på att förbereda oss på.
Snabb reaktionsförmåga, problemlösning, uppfinningsrikedom och strategiskt tänkande är vardagsmat för en äkta nörd. Data och TV-skärmar har varit våra simulatorer och TV-spelen, filmerna och serierna våra träningsprogram. Inte ens NASAs astronauter är så här förberedda!
.
Vardagsmat
Om du inte har nördens livslånga bakgrund inom skräpkultur så är din enda chans för överlevnad om du tillhör en liten banjospelande minoritet med viss förkärlek för ingifte…
.
Nänä, lyssna nu! Jag är fullkomligt allvarlig. Riktiga bonnlurkar bor isolerat och kan ta vara på sig själva. De var ingenstans i närheten av en storstad när den sprängdes i luften så de har oddsen på sin sida redan där. Lägg till det argumentet; det faktum att de sitter på en hel arsenal med nyttig utrustning för att klara sig utan kärnkraft eller moderna bekvämligheter. Propangas, elgeneratorer, terränggående fordon och skjutvapen, skjutvapen, skjutvapen.
Glöm vad du lärt dig.
”Saliga äro de ödmjuka, de skall ärva jorden.”
My ass!
Den med mest ammunition kvar när slutet kommer vinner.
Relaterade poster:
Varför du ska ha en gamer med dig när allt går åt helvete
Inlägg
Kommentarer
pixelviking på Twitter
