Det här inlägget har legat och skräpat i publiceringskön här i bloggen ett tag…
Har tvekat på om jag skulle bry mig om att publicera det eller inte. Inte för att jag var rädd för att bli motsagd eller betraktad som en idealistisk idiot. Anledningen till förhalandet är att jag är ordblind. Min dyslexi gör det ibland svårt för mig att hitta rätt ord och få fram det jag vill få sagt. Och det som jag vill få sagt denna gång kan väldigt lätt läsas som en lång lista hopplöst uppenbara plattityder.
Jag gillar inte när folk predikar för mig. Och jag vill därför inte att det här inlägget ska uppfattas som att jag gör något liknande.
Det jag sysslar med här är att dela med mig av vad jag tycker är goda idéer.
Håller du med? Eller är jag ute och cyklar? Varsågod att göra din röst hörd i kommentarerna.
.
Töntens manifest
Here’s the thing… Jag är en nörd. Nä. Stryk det. Jag är en tönt. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. Har aldrig klurat ut hur man blir cool och kommer aldrig göra det.
Jag trivs med den jag är och vill att andra ska ha möjligheten att känna likadant.
Som tönt tycker jag det är självklart att man inte dömer andra människor utifrån hur de ser ut, deras ålder eller kön. Mentala- eller fysiska kapacitet. Inte heller vilken familj eller land de råkade bli födda in i, eller vad de tycker är trevligt att göra med andra villiga vuxna i sänghalmen.
Och med ”dömer” så menar jag allt från vilka människor som ges chansen till utbildning och jobb, till en sned blick på tunnelbanan.
Jag lyckas inte alltid själv med att vara 100% fördomsfri i alla situationer. Men jag jobbar aktivt på att bli bättre, utan att för dens skull helt tappa greppet om vett och sans.
Försöker aktivt att uppmuntra andra när de gör och säger saker jag gillar. Och försöker samtidigt att inte spamma sociala medier med mitt missnöje med motsatsen, utan agerar ut den frustrationen på annat sätt.
Människor som inte behandlar mig som jag vill bli behandlad konfronterar jag. Alternativt tar jag aktiva steg för att stoppa dem från att fortsätta vara en belastning på min trivsel.
Jag förbehåller mig rätten att twittra så mycket jag vill. För att jag är awesome. Men kommer oftast ihåg att fråga mig själv ”Är det här intressant för någon annan än mig själv?” först.
Min inre tönt är nyfiken och jag matar den gärna. Fri spridning av information tilltalar mig. Hemlighetsmakeri och luddig information ses på med kritiska ögon.
Jag har slutit fred med de fysiska förutsättningar som min genetiska cocktail har gett mig, och gjort det bästa av situationen.
När en fråga engagerar mig och jag blir arg så beger jag mig in i striden. Må det bära eller brista! Vindarna som för med sig förändring bryr sig inte om ifall jag inte är ett proffs på att argumentera. Det är många små beståndsdelar som tillsammans skapar en storm.
Jag jobbar hårt och uppmuntrar alla, som har möjlighet, att göra samma sak. Jag har hittat balansen mellan ambition och välbefinnande. Önskar att arbetsmarknaden idag gav fler människor chansen att visa vad de går för… och känna att de gör nytta.
Har lärt mig att säga ”nej”. Det är lätt att säga ”ja” för ofta när man vill så mycket. Ingen har nytta av mig om jag bränner ut mig.
Tänker före jag agerar. Förutom när jag kopplar av. Skit samma om mobilen hamnar i kylskåpet och mjölken på bordet ibland.
Någon Einstein är jag inte. Inte någon Forest Gump heller. Min hjärna har en fantastisk förmåga att frambringa geniala idéer en stund, bara för att kasta ur sig något helt hjärnbefriat i nästa andetag. Sånt är livet. Tänker inte ligga sömnlös över det.
Min önskan inför framtiden är att vi tillsammans inte ska låta politiker eller andra makter sätta finansiell vinning framför någon människas välbefinnande. Så väl när det gäller vår vardag, som krissituationer som kan leda till beväpnad konflikter. Bekämpa okunskap, fördomar och vidskeplighet med utbildning som inkluderar tekniker inom lateralt och kritiskt tänkande.
.
To sum up…
Livsfilosofin jag har anammat är bl.a. inspirerad av ideal som förs fram inom vad många skulle kalla skräpkultur. T.ex. science fiction, skriven av fritänkande sekulära humanister. Människor som inte förnekar de stora religionernas historiska värde men som tar tydligt avstånd från deras nutida relevans.
Ibland blir jag så frustrerad av dumt snack på Facebook att jag postar sådana här bilder:
Ja, jag vet.
Både dömande och predikande.
Men ingen kan vara en ängel och leva efter den mest välmenta av filosofier heeeeela tiden.
Allt jag hoppas på är att lyckas för det mesta.
