pixelviking

Är det en fråga som jag bävar för att få – så är det ”Vilken är din favoritfilm?”.

Favoritfärg? Inga problem.
Ska du med hem? Okejdå.
Vem vare? Vem vare som kasta? JAG!

Inget lockar fram fram så mycket ångest, och får mig att bittert ångra mina svar så ofta, som just den frågan. Med ett brinnande filmintresse och extreeeeemt bred filmsmak har jag svårt att urskilja en klar favorit. Frågan manar mig ständigt att ställa jobbiga motfrågor.

- Vad menar du med ”favorit”? Favoritfilm att se om och om igen? Filmen som alltid får mig på gott humör? Filmen som gjort starkast intryck? Varit smartast? Betytt mest? Som är artistiskt fulländad?

Ja, du fattar. Jag är en SÅN besvärlig jävel. Att bara nämna EN film känns som att reducera en stor och kär del av mitt liv till något trivialt.

Om jag inte med den enda titel jag nämner kan förmedla till personen att jag lika gärna ser på en lättsmält amerikansk actionrulle, som ett historiskt kostymdrama, en 3 timmars dokumentär från Uzbekistan eller en gammal svensk svart/vit matiné… Då får det vara!

För vad är poängen med att ställa frågan över huvud taget?
Det är ju att lära känna personen bättre. Personen och deras filmsmak. Mina motfrågor funkar därför, på sätt och vis, som svar i sig.
.

Å andra sidan…

Andra gånger blir jag trött på mig själv och försöker klura ut något vettigt att säga. Ett svar som matchar frågans lättsinnighet. Det är de svaren som jag ofta ångrar i efterhand.

Visst, jag kan nämna Milos Formans fantastiskt välgjorda Amadeus, utan att någonsin behöva skämmas. En film som jag egentligen var alldeles för liten att se, när den kom, men som kanske just därför gjorde ett enormt intryck.
.

Amadeus, om än något historiskt felaktig, är ett sagolikt & vemodigt mästerverk.

Jag skulle kunna välja en mer udda titel, som jag verkligen gillar, och som jag tycker att andra också borde upptäcka. Som t.ex. en av de lågmälda komedierna Being There, Because Why eller Mary & Max. Fast när man ändå är inne på spåret att försöka vidga folks horisonter så borde man kanske nämna en icke-engelskspråkig film, en gammal film, eller en film ur en genre som inte är så vardaglig?

Suck!

Svårt det där.

Egentligen borde jag väl bara göra det enkelt för mig och säga Star Wars: A New Hope. Filmen som jag älskat längst, intensivast och på flest plan.

Som liten skrattade jag ohämmat åt robotarna och tyckte att det var ett spännande rymdäventyr.

När jag blivit gammal nog att utveckla en viss analysförmåga så upptäckte jag och uppskattade nya detaljer i filmen.

I en tidsepok då hjältinnorna i bl.a. Den vilda jakten på stenen, Indiana Jones och MacGuyver var hjälplösa våp som ojade sig över brutna naglar, så kunde jag bättre identifiera mig med den uppstudsiga prinsessan Leia. Tjejen som ryckte geväret ut hjältens händer, sköt ett hål i väggen och räddade sig själv!
.

Okej. Okej. Inte världens bästa plan. Men det VAR en plan.

Science Fiction-genren i stort är bra på starka kvinnor. Och det gillar jag.

Star Wars universumet har sin egen fauna, språk, spännande teknologi, monster och mystiska krafter. Ändå kan vi identifiera oss med Lukes synnerligen mänskliga längtan efter äventyr. Med Han Solos problem att få sitt fordon att fungera eller det betungande ansvar som vilar på Leias axlar.

Jag minns inte vad som kom först. Mitt intresse för science fiction och rymden, eller Star Wars. De har gått hand i hand, genom livet.

Att förklara varför jag älskar original Star Wars-filmerna så gränslöst, trots religiös symbolik, löjliga nallebjörnar och en (handen på hjärtat) rätt banal historia, skulle ta för lång tid…

Jag SKULLE kunna säga Star Wars, och vara rätt nöjd med det.
Men jag frågar er, kära läsare: VAD är det för kul med det?

Jäkla skitfråga!

Visste du att innan Hollywoodhunken Eric Bana blev grön, Romulan, reste i tiden och slogs med Brad Pitt i Troja så var han stå-upp komiker?

Jodå! I Erics hemland Australien var han en framgångsrik ståuppare, med sin egen sketch-show på TV.

Han långfilmsdebuterade 1997 med den komedi som jag tänkte tipsa om idag, som heter The Castle. En film som knappt någon känner till, utanför Australiens gränser, men som skördade stora framgångar på hemmaplan.

Man kan kort beskriva filmen som en typ av bluffdokumentär, med starka Napoleon Dynamite vibbar. Den handlar om familjen Kerrigan som kämpar för rätten att få bo kvar i sitt hus (the Castle) när flygplatsen som de bor intill vill expandera.

En riktigt charmig rulle som spelades in på fjuttiga 11 dagar. Det var så länge som skaparna hade råd att hålla i utrustning och mat till alla medverkande. Filmen hade så låg budget att när man lånade bogseringsbilar till scener i filmen som visade pappans business som bogserare – så fick familjen byta namn till det som stod på bilarna. Man hade inte råd att trycka upp nya dekaler.

Filmen kan idag vara lite småknepig att få tag på, men jag tycker förstås att det är värt besväret att leta.

Ok. Kan vi prata ett tag om det faktum att Joss Whedon och Nathan Fillion samarbetar igen… och denna gång med en Shakespearepjäs?

Pjäsen i fråga är komedin ”Much Ado About Nothing” som senast filmades 1993 av Kenneth Branagh, med honom och Emma Thompson i huvudrollerna. 

Whedon har alltid älskat Shakespeare och har en etablerad tradition att bjuda hem rollinnehavarna i sina serier, efter arbetsdagens slut, för att läsa stycken ur Shakespeares verk. Så det här kommer inte helt ur det blå. Trots det trodde många att det var ett tidigt aprilskämt när Nathan Fillion twittrade ut sin förtjusning ang. projektet för ett par dagar sedan. 

Hela pjäsen är redan filmad och klar, och rollistan består av nykomlingar så väl som veteraner från Whedons tidigare produktioner. 

Jag har själv läst mycket Shakespeare. En viss del av eget genuint intresse, och en annan del påtvingat av div. kurser i engelsk litteratur. Det senare lärde mig att bryta ner prosa och poesi i sina beståndsdelar och se oanade djup i ett par rader text… 

År av denna dikterade och metodiska analys fick mig att framavla ett speciellt hat, för framförallt poesi, som jag vanligtvis bara reserverar för pedofiler och folk som snackar på bio. Trots detta har analysen också lärt mig att på ett nytt sätt förstå och uppskatta text. Något som jag, som ordblind, tidigare kämpat med. 

Detta gjorde att när Branaghs filmatisering kom och skänkte nytt liv till texten jag kände så väl - så blev det nördgasm på hög nivå. Och nu när alltså Whedon tacklat samma text, och ska ge hela pjäsen en modern vinkling, så skjuter mina förväntningar i höjden. 

I Emma Thompsons roll som Beatrice ser vi Amy Acker (Dr. Saunders från Dollhouse, Fred/Illyria från Angel).
I Kenneth Branaghs roll som Benedick – Alexis Denisof (Wesley Wyndam-Pryce från Buffy och Angel).
Nathan Fillion, också känd som Castle och ”captain tight-pants” i Firefly, spelar den smått galne poliskonstapeln Dogberry (tidigare spelad av gamle Batman, Michael Keaton). 

Andra höjdpunkter i rollistan är Fran Kranz (tekniknörden Topher, från Dollhouse) som Claudio. Här måste jag passa på att nämna att i 1993-versionen spelades Claudio av den vedervärdigt dåliga Robert Sean Leonard (även känd som ”House” bäste kompis). Han höll på att förstöra hela produktionen med sin mesiga framställning av Claudio. Hans brister blev, om möjligt, ännu mer uppenbara i sällskapet av genier som Branagh och Thompson. Så här känns det som att Kranz kan inte göra annat än ett ofantligt bättre jobb. 

Keanu Reeves, som också var pinsamt dålig i rollen som Don John, är här ersatt av Sean Maher (Simon Tam från Firefly). Slutligen har vi Clark Gregg, Agent Coulson från Iron Man, Thor och The Avengers, som Leonato. 

Jag vet inte vad du tycker, men jag ser fram mot att se Whedons moderna tappning av den här klassiska komedin… kanske till och med mer än hans kommande regi av nya ”The Avengers”. 

Whedon skriver så här, i ett pressmeddelande, angående filmens release och distribution: 

The film should be completed by early spring and headed for the festival circuit,
because it is fancy. 

Mer info: http://muchadothemovie.com

Hej, jag heter Sofia och jag är besatt av robotar.

Robotar, människoliknande androider och maskinella monster med mycket hydralik.
Vrrrr, katschunk! Vrrrr, katschunk! Musik i mina öron!

Jag har samlat på mig videoklipp med robotar som jag känner att jag måste dela med mig av. Somligt har jag postat här i bloggen eller på Twitter förut. Annat är nya guldklimpar.
Håll till godo!
.

Panic Attack!

Gigantiska robotar invaderar Montevideo. (5min kortfilm)

(Den här videon blev så populär att regissören Fede Alvarez blev upptäckt av Peter Jackson, som gav honom jobbet att regissera nästa Evil Dead.)

.

AT-AT day afternoon

Som gammalt Star Wars fan så kan man inte annat än älska den här.
Jag vill också ha min egen AT-AT!


.

Star Crash

Appropå Star Wars…
Har du sett David Hasselhoff i den här skamlösa Star Wars imitationen från 1978?

En allvarlig rival till den universellt erkända värsta slagsmålsscenen någonsin, om du frågar mig.

.

Ice Pirates

Och när vi ändå är inne på filmer som är så pinsamt dåliga att de blir bra.
Vad sägs om robotarna i Ice Pirates? Jive-snackande hallick robotar ser man inte varje dag.


.

Steel Collar Man

Eller den misslyckade polisserien Steel Collar Man från 1985?

Du bara inte ser den här typen av vinglig animatronics längre. Kan faktiskt tycka att det är synd, för jag skrattade så jag grät när såg det här.

.

Citroën

Kommer du ihåg de transformers-inspirerade reklamfilmerna för Citroën?

Det blev en hel serie med filmer och de inspirerade spoofs.
(Samtliga mer underhållande än Transformersfilmerna, kan man väl tillägga.)

.

Playgroup, Number One

Långt innan den dansande bilen; en av mina favorit musikvideos någonsin.

Roboten snor danssteg av bl.a. Michael Jackson, John Travolta och Daft Punk.

.

I’m here

Den dansande robotens fyrkantige kusin är med i den här kortfilmen av Spike Jonze. (Trailer)

Hela filmen (31min)

.

Endhiran

Om man kombinerar Bollywood med Matrix, Terminator och Transformers… vad får man då?
Man får Endhiran (Robot). 2000-talets utan tvekan sjuuuuukaste rulle!

Och så länge det nu varar, kan du se hela filmen med undertexter här. (2tim 50min)
.

Har du några kul klipp med robotar, eller en speciell favoritrobot?
Dela gärna med dig i kommentarerna!

Kommer ni ihåg när man gick till videoaffären för att välja ut en film och köpa smågodis?

Om du är född på tidiga 80-talet, eller tidigare, så är oddsen dessutom rätt bra att du kommer ihåg den här:

Vilken nostalgitripp!
Det här är verkligen 80-talet för mig. Kommer ihåg hur jag brukade sitta och klura på vilka filmer som var med, och pausade det svajiga bandet så att jag skulle få extra betänketid.

Idag kan jag identifiera ung. hälften.
Kan du hjälpa mig att fylla i något hål?
.

Den nya TV-säsongen börjar snart i USA och det innebär alltid att en massa nya TV-seriers öde ska avgöras…

En hel armé med pilotavsnitt ska sändas, tittares uppmärksamhet ska fångas in och i bästa fall beställer TV-bolagen fler avsnitt.

Jag har hoppat ner i det enorma berget med skräp och vadat bland ofattbara mängder illaluktande och halvruttna programidéer (som tyvärr dominerar det nya utbudet) för att gräva fram ett par gömda skatter. Nya serier som jag hoppas ska få en chans att skina och nå oss här i Svedala så småningom.
.
.

7. How to be a Gentleman

Om du är ett fan av stand up så känner du kanske till nya zeeländaren Rhys Darby?

How to be a gentleman verkar bli en typiskt plastig amerikansk sitcom, med laugh track (fy fan!), där Rhys spelar en mindre roll. Och om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte om vad den handlar om, så länge som man bara sett till att ta tillvara på Rhys naturliga charm.
.
.

6. Ringer

Sarah Michelle Gellar, som vi inte sett på TV sedan hon spelade Buffy the Vampire Slayer, har huvudrollen i Ringer. Hon spelar en kvinna på flykt, som gömmer sig i rollen som sin rika tvillingsyster… tills hon får reda på att systern också är jagad.

I ett grepp, som vi inte sett sedan Föräldrafällan, så spelar SMG båda systrarna. 
Lyckligtvis slipper vi se henne klumpigt prata med sig själv igenom hela serien, då den rika systern försvinner redan i piloten.
.
.

5. Alkatraz

Förmodligen säsongen 2011-2012s säkraste kort. J.J. Abrams, som ligger bakom  bl.a. Lost, Alias, nya Star Trek filmen och Fringe, producerar.
Kan Alkatraz bli annat än succé?
.
.

4. The Playboy Club

Den här piloten luktar höga produktionsvärden lång väg. Regissörer och manusskribenter är Emmy-vinnare flera gånger om med The Sporanos, Mad Men och Tru Calling.
Att man låtit sig inspireras av Mad Men och Bordwalk Empire är uppenbart.

En smart, provocerande serie med fingertoppskänsla för tidsepoken, eller en tuttfest i lätt förklädnad? Jag får erkänna mig nyfiken.
.
.

3.  Terra Nova

Det är svårt att avgöra från en trailer om en serie verkligen är något att ha… Inte minst pga av sina miljöer och vissa medverkande ger Terra Nova intryck att vara en svulstig Earth 2, i Avatar-miljö. En ny Jurassic Park, snarare än rymd och nybyggarkänslan vi fick i Firefly. 

Det är lätt som sci-fi fan att känna sig lite svältfödd och otillfredsställd efter besvikelser som Falling Skies, nya V och Outcasts. Men vi lever på hoppet, eller hur? Nästa stora sci-fi serie måste ju komma förr eller senare.
Det kanske inte är just Terra Nova, men jag är villig att ge den en chans.
.
.

2. Grimm

Kommer du ihåg sagorna som dina föräldrar berättade för dig som liten?
De var inte sagor. De var varningar.

Jajaja, jag vet vad du tänker. Klych-o-rama! 
Räddningen (om det nu faktiskt är något att ha) heter David Greenwald. Joss Whedons högra arm, som i allra största grad varit inblandad i både Buffyoch Angel. Han har också den alldeles för kortlivade Moonlight på sitt CV, tillsammans med den charmigaste sci-fi serien på TV idag: Eureka.
.
.

1. 17th Precinct

Den här serien har beskrivits som en ”Harry Potter för vuxna”, där det finns magiska städer med larviga namn som ”Excelsior”. Mycket mer än så är det svårt att få fram om serien i dagsläget… Trots detta så toppar 17th Precinct min lista. Detta är tack vare en man: Ronald D. Moore.

I kronologisk ordning har Ronald producerat och även skrivit manus till bl.a. Star Trek Next Generation, ST First Contact, Roswell, Carnivàle, Battlestar Galactica och Caprica. 

Jag väljer att ignorera att serien också jämförts med Smallville (58 sekunder in) och dreglar hejdlöst!
.

Vad tror ni? Epic win eller wah wah waaaaah?

Bonus: 
Wonder Woman & Charlie’s Angels ska återupplivas i år. (Suck! Att folk aldrig lär sig?)

I morgon släpps ett av årets mest efterlängtade spel: L.A. Noire.
Jag har tillbringat ett par timmar i Rockstars hyllning till Film Noir-genren och kan dela med mig av lite intryck, samt ett par filmtips för de som vill utforska inspirationen bakom spelet.

Först och främst så måste det sägas att ansiktsanimationerna som hypats lika hårt som en slumpmässig Apple-produkt är värdiga uppmärksamheten. De är trollbindande. Även om huden hänger lite löst på invånarna i staden - så kommer L.A. Noire tveklöst bli en milstolpe i spelutvecklingens historia.

Förmodligen kommer vi också titta tillbaka på spelet om ett par år, och skratta tills vi blir blå i ansiktet åt hur vi kunde bli så fascinerade av det här. Det är ju är så klumpigt! Kropparna beter sig som stela pappfigurer, och det enda sättet som du kan tycka att ansiktena är fotorealistiska - är om alla dina foton är skrynkliga och lappade med tejp.

Idag och år 2011 så är dock detta revolution. Tekniken som används här är ett rejält kliv framåt från PS3ans ansiktsanimationer, som hittills haft ett knappt försprång i jämförelse med andra konsoler och PC.

Under den tid jag spelade hann jag med huvudfigurens tid som enkel poliskonstapel. Tutorial-biten av spelet, som låter dig bekanta dig med de kontroller som du kommer använda under spelets gång.  Till exempel så verkar det i stort sett omöjligt att missa viktiga ledtrådar. Det vill säga… så länge som du inte är lat och hoppar över att utforska alla skrymslen och vrår.

Att transportera sig från A till B sker i klassiskt GTA-manér med allt vad det innebär av kartor och vansinnessladdriga bilar.
Tänk bara på att du är polis den här gången! Du kan inte köra över fotgängare utan konsekvenser.

Intervjuerna med misstänkta och ögonvittnen verkar bli spelets mest utmanande moment. Om du inte finkammar brottsplatsen ordentligt, och samlat på dig alla ledtrådar och vittnesmål, så måste du försöka lära dig att se vem som ljuger eller talar sanning.
Allt eftersom du samlar på dig erfarenhet i ditt jobb så kommer du dock få vissa hjälpmedel, som ”intuition”, som kan hjälpa dig att välja rätt alternativ i förhör med en misstänkt m.m.

Kort sagt, ett par timmar in, så tycker jag att det här verkar lovande. Om det engagerar spelaren i storyn på samma sätt som John Marstons öde gjorde i Red Dead Redemption ska jag låta vara osagt… Men jag kommer i alla fall spela vidare för att ta reda på det.
.

FILMTIPS

Sen var det det där med inspirationen till L.A. Noire…
Om du aldrig tidigare utforskat Film Noire-genren, som hade sina glansdagar i 40-50-talets Hollywood, så kan det kanske vara läge nu?
Här är mina top 5 tips på riktiga klassiker som håller än idag.
De här rullarna har inspirerat inte bara L.A. Noire utan också filmer som t.ex. Bladerunner och LA Confidential.

Sunset Boulevard (1950)
Obestridlig etta, med klassiska repliker som ”Allright Mr DeMille. I’m ready for my close-up.”.

Maltese Falcon (1941)
Humphrey Bogart… Kungen av Noire. Många tycker nog att detta är Bogarts bästa film, efter Casablanca.
Personligen så föredrar jag dock…

To have and have not (1944)
…som visar prov på varför Bogart och Lauren Bacall var ett så framgångsrikt team.

Gilda (1946)
Har du inte sett Rita Hayworth som Gilda så har du inte levt.

Notorious (1946)
Ingrid Bergman och Cary Grant. Need I say more?

Vill du ha mer?
http://www.imdb.com/genre/film_noir

Hur kommer kända landmärken och byggnader se ut 6 månader, 10- eller 100 år efter alla människor har försvunnit?

Är du ett fan av postapokalyptiska scenarion så är det här kanske något som du funderat på någon gång? Oavsett om jorden avbefolkas pga kärnvapenkrig, en meteoritkatastrof eller en zombieapokalyps - så kan det vara intressant att låta hjärnan leka med idén.

På History Channel har de funderat ett varv extra. De har analyserat byggteknik, miljöns inverkan och andra faktorer som kommer att spela in i människobyggda strukturers överlevnad. 

När det inte längre finns människor som rensar bort vilda växter… När det inte längre finns ström som ser till att ventilationssystem och vattenpumpar i tunnelbanor fungerar… Vad händer då? Detta har man undersökt och visualiserat i: Life after people

Serien visas just nu på History Channel.
Den finns också att köpa som DVD, på iTunes eller så kan du spana in hemsidan för en samling med klipp från serien.

IMDB: Life after people (TV-film) & Life after people (serie)

Det finns få saker här i världen som jag uppskattar mer, än när folk tänker till ett varv extra. Människor som känner till klichéerna, vårdar dem, leker med dem och sedan gör det oväntade.

Joss Whedon, skaparen av Buffy the Vampire Slayer, är precis en sådan människa.

2002 tog han steget över till science-fiction och en mer vuxen serie, med Firefly.
En slags cowboy-scifi, som utspelar sig på rymdskepp och koloniserade världar ute i rymden. Där växer westernliknande nybyggarsamhällen fram, med allt vad det innebär av kofösning, rymdimperier och laserrevolvrar.

Joss mest vältränade talang är att med humor och värme skapa rollfigurer som man engagerar sig i och faktiskt bryr sig om… och att ge dem sitt alldeles egna språk.
Eftersom Firefly utspelar sig i en framtid där Kina, sedan länge, varit den dominerande stormakten så blandas kinesiska och engelska friskt. Även engelskan har genomgått en trovärdig evolution, som ett språk bör ha gjort efter ett par hundra år.

Att kinesiska används, framförallt när huvudrollsinnehavarna svär, är förstås ingen tillfällighet. Det var ett kul sätt för Joss att komma runt den hårda censuren i USA. När någon argt häver ur sig ”Da-shiong bao-jah-shr duh la-doo-tze!” så behöver vi egentligen inte veta vad det betyder. Att det är något dåligt förstår vi av sammanhanget. Att det ordagrant betyder ”en elefants explosiva diare”, är irrelevant.

Firefly är knökfull av ögonblick där kameravinklar och dialog tillsammans skapar välkända mönster. Vi, som publik, blir invaggade i tron att vi vet vad som ska hända. Det är precis när vi tror vi vet vad hjältens nästa replik borde bli – som hon eller han säger något helt oväntat.
Hur ofta blir man överraskad på det här sättet, av en vanlig TV-serie? Inte ofta.

Hade serien gjorts på 80-talet så hade introt kunnat se ut så här istället…

Som ett relaterat exempel så kan vi ta en barfight i ett av seriens första avsnitt.
Seriens huvudfigur, kaptenen på rymdskeppet ”Serenity”, blir utkastad från en sylta på en liten koloniserad måne. Han får ett halvdussin uppretade lokalinnevånare efter sig. Liggandes på marken, med oddsen mot sig, skulle den adrenalinpumpande kaptenen enkelt kunnat plockat fram sin comlink till skeppets pilot… och vrålat något i stil med ”I’m in trouble, get your ass over here!”

Det hade varit det uppenbara valet. Det enkla valet.

Vad han istället säger, lugnt och sansat, är det här:

”Wash, we got some local color happning. Your grand entrance would not go amiss.”

Vilket elegant sätt att säga samma sak!

Det här, och hundra andra anledningar gör Firefly till den serie som jag oftast och mest ivrigt rekommenderar för oinvigda.

Kärlek.

Bonus:
Spoilervarning!!! Samling med favoritcitat från serien.
(För dig som redan är en tvättäkta Browncoat.)

Också:
En förteckning över kinesiska fraser som används i Firefly.

Det finns tillfällen då något bisarrt samtidigt är något väldigt bra. Som t.ex. i Deadly Premonition eller Pans Labyrint. Och sen har vi de andra tillfällena…

Om du tillhör de som ofta utforskar sci-fi genrens mer okända hörn så har du kanske redan stött på mitt exempel. Det här är bisarrt och dåligt. Ett riktigt lågvattenmärke i Sean Connerys karriär. Ett förvirrat sci-fi/äventyr från 1974 som heter Zardoz.
.

Jag vet vad du tänker...Du tänker; VAD gör Sean Connery med Julia Roberts stövlar?

1974 var en tid då fantasy, sci-fi, och tydligen hårda droger, smälte ihop och influerade manusförfattarna.

Tro mig när jag säger att Sean Connrys hästsvans, röda Sumo-blöja, bulletbelts och hookerboots är det enda roliga i hela filmen. Handlingen är så absurd att det går bortom all rim och reson. Det finns en anledning till att Zardoz inte har blivit en kultklassiker.

Å andra sidan; ett exempel på när något helt befängt också är något med enormt stort underhållningsvärde - är det här YouTube-klippet. Det här kommer förmodligen bli det knäppaste du sett i år! (Och det är ju rätt kaxigt att säga redan i januari.)

Om man kombinerar Bollywood med Matrix, Terminator och Transformers… vad får man då? Man får Endhiran (Robot).

Det här är… jag saknar nästan ord. Jag skrattade så jag grät floder!!

Den indiske Jay Leno-kopian i huvudrollen påminner mig om armén med Oompa Loompas i Chokladfabriken. Som hans sidekick ser vi f.d. Miss World-vinnaren och Indiens största kvinnliga stjärna, Aishwarya Rai.

På något sätt så misstänker jag att de menade allvar. Vi skulle inte skratta så vi får ont i magen åt actionscenerna. Filmen är den mest påkostade i Indiens historia och har uppnått det respektabla betyget 7/10 på IMDB. 

Fast om man nu tar det på allvar eller inte är irrelevant egentligen. Här har något bisarrt resulterat i något alldeles, alldeles underbart! Ibland kan något som är fel, ändå bli rätt.