Ni vet den där biologiska impulsen som får de flesta människor att lägga huvudet på sned och utbrista “Aaaaawwwww!”, när de ser en bebis? Jag föddes utan den genen.

Känner mig rätt säker på att de moderskänslor som den där genen ska provocera fram – istället går åt till att stimulera min kärlek för katter. Kan inte se en katt, liten eller stor, utan att vilja gulla och klappa. Det är så andra människor känner för bebisar va?

Inte jag. Tål inte de små skrikande, egocentriska degklumparna.
Lite äldre ungar är inte mycket bättre. Det är först när barnen kommer upp i en ålder då man kan hålla en vettig diskussion med dem som jag börjar tycka det är kul.
Jag har en gudson på 9 år som nu är gammal nog att byta speltips med. I hans ögon är jag den häftigaste gudmorsan i världen, och det har han förstås helt rätt i. Bra grabb.

Men tillbaka till det där med bebisar… Förutom att bebisarna i sig är jobbiga små as…
Det är vad de gör med sina stackars föräldrar som får mig att ogilla dem ännu mer. En gång så smarta, intressanta och närvarande personer förvandlas till ofokuserade, sömnberövade skuggor av sina forna jag.

Hur många gånger har man inte hört detta från folk, innan de ynglat av sig?

“Nääää. När JAG skaffar barn så ska jag INTE bli en sån där jobbig förälder som inte kan snacka om något annat än sina barn. Du vet? En sån där patetisk typ som berättar varenda detalj om underverken som parveln åstadkommer.”

Oundvikligen och utan undantag så slutar det med att man efter ett tag sitter där och lyssnar på samma person som strålande stolt berättar något i stil med…

“Och sen! Vad tror du snutteplutten gör? Jo, han sticker armen genom hålet och drar på sig tröjan. Utan hjälp! Det är 2 månader innan alla andra barn i gruppen. Min son är ett geni!”

Suuuuuuuuuuuuck!

Kompisar, som mycket väl vet vad jag tycker om barn, tittar förväntansfullt på mig medan de sticker en näve nytagna kort under näsan på mig. Nu förväntas jag Ooooh!:a och Aaaah!:a. Annars tar de illa upp. För visst är DERAS lilla guldklimp annorlunda?

Vad de inte tycks förstå är att när de visar mig det här:

Så ser jag det här:

Be gone you evil spawn of sataaaan!! (Orsaken till att kompisen har förvandlats till en lallande idiot.)

Nej!, säger jag. Nu räcker det, tamejfan. Jag vill inte se bilder på din bebis. Och ännu viktigare; utsätt mig inte för en massa snack som jag inte är intresserad av.

Ja, jag inser att skaffa barn är en, för mig som barnlös, ofattbart stor grej. Allt jag säger är att du kan väl hålla dig till att snacka med folk som faktiskt ÄR intresserade?

Jag skulle aldrig komma på tanken att utsätta dig för timme efter timme av smärtsamt noggranna utläggningar gällande politik eller religion, om du inte var mottaglig för det. Varför är det här annorlunda?
Du vet att jag inte är intresserad. Det har inte förändrats bara för att ditt liv är annorlunda.
.

Det är fult att inte gilla barn

Jag hoppas innerligt att de ev. föräldrar som snubblar på det här inlägget förstår var det kommer ifrån, ser den retsamma glimten i ögat och inte tar illa upp. Det är inte brist på empati för deras situation som får mig att skriva det här. De ständiga livspussel som de brottas med har inte gått mig obemärkt förbi. Att de känner som de gör och har svårt att hejda sin entusiasm förstår jag också.

Det som motiverar denna (till synes omotiverade) rant – är att lyfta ett tabubelagt ämne som tar betydligt mindre plats än “föräldraskap” får i etern: Det är fult att inte gilla barn.

Speciellt som tjej så förväntas man automatiskt vara intresserad av allt som har med barn att göra. Sitter du inte på en brinnande längtan efter dagen då du får skaffa dig din egen lilla “mini-me”, så är det något fel på dig.

Att nobba barn och den livsstil som föräldrarlivet innebär sticker i ögonen på många som valt det livet. På samma sätt som alternativa levnadssätt och annat som avviker från den allmänt accepterade normen ofta gör…

Vi är alla olika. Och det är något som jag tycker diskuteras öppet och bra i många andra sammanhang. Att FÅ vara helt ointresserad av att skaffa barn pratas det däremot aldrig om. Är vi inte redo för det nu?


20 kommentarer till “Nej, jag gillar inte barn. Måste jag det?”

  1. pixelviking nä för sjutton. Jag ogillar barn. Speciellt 2 åringar. 😀 Spawn of evul! Moahaha!

  2. Lania says:

    Bäst.
    Jag är inte heller intresserad av barn och ogillar dem mest.
    Om detta kommer ändras med tiden? Om det är nåt jag kommer växa ur (jag är 30 nu)? Ingen jävla aning.
    Det är inte mitt jobb att veta framtiden. Jag tar det som det kommer.
    Andra människor har inte med mina livsval att göra.
    Jag vet att jag är en egotrippad person idag som älskar att kunna göra vad jag vill med min tid och mina pengar. Jag räds vad bebisar gör med kroppen, med sinnet, med ekonomin, med det sociala livet, med förhållandet, med sexlivet och med fritiden. Bland annat. Dagens samhälle är inte direkt byggt för att man ska skaffa barn ändå.
    Nu ska jag sluta ranta. Men bra inlägg. Tack.
    Lania bloggade nyligen om..Spelmusik vs. filmmusik

  3. @anderszapac says:

    pixelviking Jag har nog aldrig provsmakat. Sammanfaller premiären med kräftor & surströmming?

  4. Carlsson says:

    Jag har inget obehag av att andra visar eller pratar barn, men jag har heller inga som helst planer att själv bli pappa. Jag trivs utmärkt i mitt singelliv, vilket säkert sticker en eller annan i ögonen, men å andra sidan har jag rätt många andra bekanta som också är singlar så jag känner mig inte unik.

    Jaja, nästa år får vi väl gå i Pride-tåget, då det tydligen handlar om att visa upp allt som går emot normen, och att inte längta efter barn är förmodligen snart lika normbrytande som att t.ex. leva i samkönade äktenskap.

  5. pixelviking says:

    Frances: Indeed! Jag har en teori om att trotsålderskrik skulle kunna vara en effektiv metod att bekämpa en invaderande armé av aliens med.

    Lania: Att inte vilja ha barn förknippas ofta med att vara egoist. Tycker vi ska skrota den stämpeln nu. Över huvud taget lägga av med att känna som att vi måste nedvärdera oss själva eller förklara varför vi inte vill ha barn. Vissa av oss vill bara inte. So what? Det är inte som att mänskligheten håller på att gå under och alla måste hjälpa till med att befolka planeten.

    Carlsson: I år fanns det en “Stolt Nörd”-sektion. Fylld av Dr Who, Spock, spel- och seriefigurer och annat nördigt. Bästa delen i hela Pride-tåget!

  6. Peter says:

    Fullständigt helt och fullt underbart inlägg som slår nuvuden på alla spikar jag själv kan komma på och några till!

  7. @Gwellmyn says:

    pixelviking 9 år? Pröva att jobba i skolväsendet så inser du att de inte blir folk förrän de blir ca 25 år gamla 😉

  8. Sindawilya says:

    Hur kan det vara egoistiskt att inte skaffa barn? Det är ju mer egoistiskt att faktiskt skaffa barn isf. Det är ju DU som vill ha en unge i ditt liv, inte ungen som vill ha ett liv (det kommer i tonåren 😉 ). Det mest osjälviska är adoption. Jag är inte heller förtjust i barn och i nuläget känner jag inte att jag nånsin vill ha några.

    Katter är mycket bättre! 😀

  9. Dea says:

    Nä. Det måste du inte!
    Det är heeeeelt absurt att man förväntas tycka om ett helt gäng individer bara för att de är i en viss ålder. Jag gillar ju inte alla människor i min egen ålder ens, och de borde ju definitionsmässigt kunna väcka mer av min sympati baserat på likhet.

    Till råga på allt ska man (alla tjejer speciellt) få en massa nedlåtande pekpinnar om “ångra sig” och “hormoner”. Det där klappandet på huvudet som om föräldrar är bättre vetande, så otroligt taskigt!

    Barn är 1 möjlighet bland andra och man måste inte alls sakna nåt för att man tar en annan väg i livet.

    Sen är jag i viss mån intresserad av mina vänners barn för att de är viktiga för mina vänner. Och vissa barn för att jag har lärt känna dem och tycker om dem.

    Men hålla okänd bäbis blir gammalt väldigt fort.

    Jag själv FÖRSÖKER beakta målgruppen när jag pratar om mina ungar. Barnens ätande eller framsteg kommer uteslutande intressera andra föräldrar som känner ungarna. Men ibland säger de kul saker som nog de flesta kan uppskatta. Om det inte blir för ofta. För övrigt uppskattar jag ofta chansen att få lov att prata om NÅGOT annat än barnen.

  10. pixelviking says:

    Peter: Tack tack! Kul att du gilla.

    Gwellmyn: Och vissa blir det inte ens då. 😉

    Sindawilya: Eller hur? Förstår inte hur folk tänker när de försöker pressa in andra i snäva formar som inte passar dem. Problemet är väl att de antingen blir nervösa av andra former eller att de inte tänker alls.

    Dea: Jag önskar verkligen att fler tänkte som du. Den där roliga lilla anekdoten kan ju gå hem även hos sånna som jag. Det är när samtalen under en kväll gång på gång styrs in på barnen… och allt från vaccinationer till dagisproblem som jag lackar ur.
    Lyckligtvis så finns det föräldrar som har förstått hur nyttigt det kan vara att få prata om annat en stund och som ringer mig när den andan faller på.

  11. NH says:

    Kändes fanimej som det var jag själv som skrivit detta. Om man byter ut “katter” mot “hästar” eller möjligen “hundar”. Men nä, kattungar är fan oxå bättre än bebisar. Och detta säger jag med en unge i magen. Jag har inte annonserat det på facebook, jag har INTE laddat upp nån jävla ultraljudsbild nånstans, jag tänker INTE sprida bilder på min mage. Och jag hoppas för mitt liv att jag inte kommer genomgå den förvandling du beskriver.
    Men min syrra klarade sig undan. Hon är fortfarande en människa. Kanske kan jag följa hennes exempel.

  12. Sofia says:

    Mycket bra inlägg!

    Jag är väldigt allergisk mot folk som säger att man inte vet hur bra livet är förrän man har egna barn.
    Varför vill jag chansa på att skaffa barn? Det är väl ändå inget man kan lämna tillbaka?

  13. Pete says:

    Bästa jag läst idag, gillar inte heller barn och känner exakt som dig, haha 🙂

    Har faktiskt varit “plastpappa” till en unge i ett tidigare förhållande, tyckte ej det var något att ha alls faktiskt. Jäklars vad tid man fick lägga på menlösa saker som gav exakt ingenting. Livet är alldeles för kort för att hålla på med något man har i princip 0 utbyte av. Bättre att försöka göra det man själv vill och tycker om de dagar man har fått givna till sig. Det finns i princip inget intressant att hämta i ungar. Roliga, njae inte direkt, jobbiga och krävande och egoistiska däremot, ja.

    Sen har vi ju detta med att sätta ÄNNU mera människor på planeten, det är ingen rolig tanke. Det finns redan aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaalldeles för mycket människor, och majoriteten av människor som kommer leva i framtiden kommer förmodligen inte få det så trevligt p.g.a. att nuvarande majoriteten av världens människor inte bryr sig om planeten, som de FÖRVALTAR åt sina efterkommande. Dags för alla sömngångare att VAKNA och tänka om kanske?

    Vi har katt hemma och han är det COOLASTE, vi skrattar och har det kul ihop varje dag!!! 😀

  14. Linda says:

    Preaching to the choir, sister!
    Jag har aldrig tyckt om barn, jag har svårt att tro att jag någonsin kommer göra det.
    När jag säger att jag nog inte vill skaffa barn så blir många chockade. Jag förstår inte riktigt vad de har med det att göra? Mitt liv, mitt val!

    Men som kvinna är det något fundamentalt fel med en om ens livs mål inte är att sätta fler ungar till världen…

  15. laleh says:

    Hej på er!

    men gud vilket lättnad att det inte är bara jag som inte vill ha barn eller ogillar barn överhuvudtaget!

    jag har alltid varit ensam om det eller känt mig ensam, och speciellt omgivningen har fått mig känna mig som en dålig människa och barnslig bara för att man inte vill ha barn.

    ah ni vet det där traditionella giftemålet/sambo o sedan barn, volvo och hund! allt det här ger mig mardrömmar så att säga! och sedan är ja väldigt trött på att få hör ah du lilla gumman! det här förändras med tiden, när du väl blir kär bla bla så vill du säkert ha barn! NEEEEJ! inga barn för mig är 26 år vet precis hur jag vill leva mitt liv. När jag väl blir kär och lycklig med en man som vill ha barn då ska han för fan vara olija shaikh som kan erbjuda all hjälp och mmöjligheter och skriver på kontrakt att jag inte behöver göra ett skit! ( skojs 😉 inga barn för mig)

  16. S says:

    Haha, gud vad bra skrivet! Jag saknar också den där “genen”. När jag är i närheten av barn blir jag mest bara obekväm och förvirrad. Vet inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga, och jag oroar mig massor över att bli nedkladdad med något. Och jag älskar katter!!!

    Min sambo säger att han vill ha barn nån gång i framtiden. Jag är ytterst tveksam till att skaffa några. Dels pga att ha barn låter som att leva 20 år som slav i ett miserabelt fängelseläger, dels pga vill gärna behålla min kropp intakt rent funktionsmässigt. Liksom, skulle män gladeligen riskera att förstöra SINA könsorgan för att klämma fram en unge? I don’t think so. Jag vill kunna ha en frisk kropp och njuta av sex precis lika mycket som dem.

  17. NH says:

    Åh, jag känner att jag måste dela av mig av min erfarenhet, såhär drygt två år senare. Det är alltså jag som kommenterat ovan (NH, då gravid) och om några veckor fyller ungen två. Ha dock i åtanke att detta kommer direkt från mitt hjärta, utifrån mina erfarenhetet och känslor. Jag kan inte garantera hur ni skulle känna men såhär känner jag:

    Först: alltså om ni verkligen inte känner att barn är er grej så LITA PÅ DEN KÄNSLAN och fall inte för samhällets idé om att förökning är allas naturliga väg att gå. Alla är inte skapta att ha barn och alla genomgår inte en magisk förvandling till lobotomerade bebisälskare. Det är EXTREMT kämpigt att lära sig trivas med livet med barn om man inte automatiskt är en barnälskande person. Jag är fortfarande obekväm med de flesta andra barn jag träffar. Mitt barn leker mest med hundar, haha.

    Vidare är jag trött, ledsen, deppig, panikslagen, ångestfylld…ja allt det där man blir av att inte kunna göra saker man vill, inte kunna jobba mot sina drömmars mål, inte kunna göra nåt spontant kul, inte kunna komma hem efter en slitig dag och andas i fem minuter, inte kunna vänta med att gå upp ur sängen i en kvart om man vaknar med huvudvärk, inte…ja ni fattar. Många förblindade barnfanatiska föräldrar säger att “det är värt det”, jag säger… Det är INTE värt det, och jag kommer ALDRIG göra om det. Jag älskar mitt barn, jag har världens coolaste barn (no, really, jag talar med nyktra ögon här, typ, hah!). Det är aldrig nån bullshit, hen är en pärla och för varje dag blir det lättare och roligare. Men de här första 1-2 åren, det gör jag helt enkelt inte om. För allt i världen.

    Det är roligt också, visst. Det är fascinerande att se ett litet liv utvecklas, fine. Precis som det är jävligt mysigt att se när en hundvalp leker, eller lär sig nya grejer etc. Men alltså, det går knappt en dag utan att jag önskar att jag kunde lägga min tid på något annat än att titta på när mitt barn åker ner för samma rutschkana 250 gånger. Det är liksom inte SÅ jävla roligt. Precis som jag inte tror någon kattälskare skulle gilla att KONSTANT behöva hålla koll på vad katten gör, se till att den inte skadar sig, hjälpa den att klättra upp och ner på saker, stoppa den från att typ..dö.

    Så, känn er inte dåliga eller konstiga eller pressade för att ni inte vill ha barn. Faktum är ju att det är bra för jordens folkmängd om vi inte producerar så jävla många fler människor. Jag tror att människor sedan tidernas begynnelse varit ämnade för olika uppgifter. Alla är inte föräldrar. Sorry om jag sabbar för någons barnälskande partner nu, men jag tänkte bara att det kunde vara intressant att få en klarsynt (ja, eller någon som har känt som er) förälders syn på saken.

    PS:
    Sen angående någras oro att förstöra kroppen så behöver det dock inte alls bli så. Min kropp är snarare bättre nu än innan. VIsst, det är olika för alla, men sexlivet behöver absolut inte påverkas för fem öre. Är man i god form innan så är det inga problem att komma i form efteråt, är uppfattningen jag fått.

  18. Nutty605 says:

    Hej!
    Känner precis som du! Dissar barn hissar katter. Katter är fan bäst! De är som egna barn med bara det underbara (om det nu finns nåt underbart med barn). Asså är inte vuxen då men orka med barn! Vem fan orkar lägga tid, föda barnet dessutom usch för helvetet. Har alltid avskytt når folk lägger ut bilder på sin bäbis överallt. Jag är ensambarn, gillar inte barn och min mor har inga syskon heller. Känner mig skyldig att skaffa barn nån dag. Varför fick jag inga syskon som kan göra det istället för mig kan jag undra.

Lämna en kommentar

Ja! Länka till mitt senaste blogginlägg.