Ni vet den där biologiska impulsen som får de flesta människor att lägga huvudet på sned och utbrista ”Aaaaawwwww!”, när de ser en bebis? Jag föddes utan den genen.
Känner mig rätt säker på att de moderskänslor som den där genen ska provocera fram – istället går åt till att stimulera min kärlek för katter. Kan inte se en katt, liten eller stor, utan att vilja gulla och klappa. Det är så andra människor känner för bebisar va?
Inte jag. Tål inte de små skrikande, egocentriska degklumparna.
Lite äldre ungar är inte mycket bättre. Det är först när barnen kommer upp i en ålder då man kan hålla en vettig diskussion med dem som jag börjar tycka det är kul.
Jag har en gudson på 9 år som nu är gammal nog att byta speltips med. I hans ögon är jag den häftigaste gudmorsan i världen, och det har han förstås helt rätt i. Bra grabb.
Men tillbaka till det där med bebisar… Förutom att bebisarna i sig är jobbiga små as…
Det är vad de gör med sina stackars föräldrar som får mig att ogilla dem ännu mer. En gång så smarta, intressanta och närvarande personer förvandlas till ofokuserade, sömnberövade skuggor av sina forna jag.
Hur många gånger har man inte hört detta från folk, innan de ynglat av sig?
”Nääää. När JAG skaffar barn så ska jag INTE bli en sån där jobbig förälder som inte kan snacka om något annat än sina barn. Du vet? En sån där patetisk typ som berättar varenda detalj om underverken som parveln åstadkommer.”
Oundvikligen och utan undantag så slutar det med att man efter ett tag sitter där och lyssnar på samma person som strålande stolt berättar något i stil med…
”Och sen! Vad tror du snutteplutten gör? Jo, han sticker armen genom hålet och drar på sig tröjan. Utan hjälp! Det är 2 månader innan alla andra barn i gruppen. Min son är ett geni!”
Suuuuuuuuuuuuck!
Kompisar, som mycket väl vet vad jag tycker om barn, tittar förväntansfullt på mig medan de sticker en näve nytagna kort under näsan på mig. Nu förväntas jag Ooooh!:a och Aaaah!:a. Annars tar de illa upp. För visst är DERAS lilla guldklimp annorlunda?
Vad de inte tycks förstå är att när de visar mig det här:
Så ser jag det här:
Be gone you evil spawn of sataaaan!! (Orsaken till att kompisen har förvandlats till en lallande idiot.)
Nej!, säger jag. Nu räcker det, tamejfan. Jag vill inte se bilder på din bebis. Och ännu viktigare; utsätt mig inte för en massa snack som jag inte är intresserad av.
Ja, jag inser att skaffa barn är en, för mig som barnlös, ofattbart stor grej. Allt jag säger är att du kan väl hålla dig till att snacka med folk som faktiskt ÄR intresserade?
Jag skulle aldrig komma på tanken att utsätta dig för timme efter timme av smärtsamt noggranna utläggningar gällande politik eller religion, om du inte var mottaglig för det. Varför är det här annorlunda?
Du vet att jag inte är intresserad. Det har inte förändrats bara för att ditt liv är annorlunda.
.
Det är fult att inte gilla barn
Jag hoppas innerligt att de ev. föräldrar som snubblar på det här inlägget förstår var det kommer ifrån, ser den retsamma glimten i ögat och inte tar illa upp. Det är inte brist på empati för deras situation som får mig att skriva det här. De ständiga livspussel som de brottas med har inte gått mig obemärkt förbi. Att de känner som de gör och har svårt att hejda sin entusiasm förstår jag också.
Det som motiverar denna (till synes omotiverade) rant – är att lyfta ett tabubelagt ämne som tar betydligt mindre plats än ”föräldraskap” får i etern: Det är fult att inte gilla barn.
Speciellt som tjej så förväntas man automatiskt vara intresserad av allt som har med barn att göra. Sitter du inte på en brinnande längtan efter dagen då du får skaffa dig din egen lilla ”mini-me”, så är det något fel på dig.
Att nobba barn och den livsstil som föräldrarlivet innebär sticker i ögonen på många som valt det livet. På samma sätt som alternativa levnadssätt och annat som avviker från den allmänt accepterade normen ofta gör…
Vi är alla olika. Och det är något som jag tycker diskuteras öppet och bra i många andra sammanhang. Att FÅ vara helt ointresserad av att skaffa barn pratas det däremot aldrig om. Är vi inte redo för det nu?
15 kommentarer till “Nej, jag gillar inte barn. Måste jag det?”
Lämna en kommentar
AKTUELLT
- » Titta på AVI-filmer på din iPad, utan konvertering först
- » Hur jag lagade min Xbox RRoD med 8st 50-öringar
- » De nya TV-serierna: Arrow, Beauty and the Beast, Elementary och Revolution. Vad ska du se i höst?
- » Maria Myhr: Tack för tips!...
- » Amanda: Även om mer forskning alltid uppskattas ...
- » pixelviking: FemShep kicks ASS! Värd att spela både s...
- Haaa, found it! New consoles, then and now. Enjoy. http://t.co/VA11ZZww9o #xboxreveal #xboxone #ps4
Inlägg
Kommentarer
pixelviking på Twitter
PRATGLADA
pixelviking nä för sjutton. Jag ogillar barn. Speciellt 2 åringar.
Spawn of evul! Moahaha!
Bäst.
Jag är inte heller intresserad av barn och ogillar dem mest.
Om detta kommer ändras med tiden? Om det är nåt jag kommer växa ur (jag är 30 nu)? Ingen jävla aning.
Det är inte mitt jobb att veta framtiden. Jag tar det som det kommer.
Andra människor har inte med mina livsval att göra.
Jag vet att jag är en egotrippad person idag som älskar att kunna göra vad jag vill med min tid och mina pengar. Jag räds vad bebisar gör med kroppen, med sinnet, med ekonomin, med det sociala livet, med förhållandet, med sexlivet och med fritiden. Bland annat. Dagens samhälle är inte direkt byggt för att man ska skaffa barn ändå.
Nu ska jag sluta ranta. Men bra inlägg. Tack.
Lania bloggade nyligen om..Spelmusik vs. filmmusik
pixelviking Jag har nog aldrig provsmakat. Sammanfaller premiären med kräftor & surströmming?
Jag har inget obehag av att andra visar eller pratar barn, men jag har heller inga som helst planer att själv bli pappa. Jag trivs utmärkt i mitt singelliv, vilket säkert sticker en eller annan i ögonen, men å andra sidan har jag rätt många andra bekanta som också är singlar så jag känner mig inte unik.
Jaja, nästa år får vi väl gå i Pride-tåget, då det tydligen handlar om att visa upp allt som går emot normen, och att inte längta efter barn är förmodligen snart lika normbrytande som att t.ex. leva i samkönade äktenskap.
Frances: Indeed! Jag har en teori om att trotsålderskrik skulle kunna vara en effektiv metod att bekämpa en invaderande armé av aliens med.
Lania: Att inte vilja ha barn förknippas ofta med att vara egoist. Tycker vi ska skrota den stämpeln nu. Över huvud taget lägga av med att känna som att vi måste nedvärdera oss själva eller förklara varför vi inte vill ha barn. Vissa av oss vill bara inte. So what? Det är inte som att mänskligheten håller på att gå under och alla måste hjälpa till med att befolka planeten.
Carlsson: I år fanns det en ”Stolt Nörd”-sektion. Fylld av Dr Who, Spock, spel- och seriefigurer och annat nördigt. Bästa delen i hela Pride-tåget!
Fullständigt helt och fullt underbart inlägg som slår nuvuden på alla spikar jag själv kan komma på och några till!
pixelviking 9 år? Pröva att jobba i skolväsendet så inser du att de inte blir folk förrän de blir ca 25 år gamla
Hur kan det vara egoistiskt att inte skaffa barn? Det är ju mer egoistiskt att faktiskt skaffa barn isf. Det är ju DU som vill ha en unge i ditt liv, inte ungen som vill ha ett liv (det kommer i tonåren
). Det mest osjälviska är adoption. Jag är inte heller förtjust i barn och i nuläget känner jag inte att jag nånsin vill ha några.
Katter är mycket bättre!
Nä. Det måste du inte!
Det är heeeeelt absurt att man förväntas tycka om ett helt gäng individer bara för att de är i en viss ålder. Jag gillar ju inte alla människor i min egen ålder ens, och de borde ju definitionsmässigt kunna väcka mer av min sympati baserat på likhet.
Till råga på allt ska man (alla tjejer speciellt) få en massa nedlåtande pekpinnar om ”ångra sig” och ”hormoner”. Det där klappandet på huvudet som om föräldrar är bättre vetande, så otroligt taskigt!
Barn är 1 möjlighet bland andra och man måste inte alls sakna nåt för att man tar en annan väg i livet.
Sen är jag i viss mån intresserad av mina vänners barn för att de är viktiga för mina vänner. Och vissa barn för att jag har lärt känna dem och tycker om dem.
Men hålla okänd bäbis blir gammalt väldigt fort.
Jag själv FÖRSÖKER beakta målgruppen när jag pratar om mina ungar. Barnens ätande eller framsteg kommer uteslutande intressera andra föräldrar som känner ungarna. Men ibland säger de kul saker som nog de flesta kan uppskatta. Om det inte blir för ofta. För övrigt uppskattar jag ofta chansen att få lov att prata om NÅGOT annat än barnen.
Peter: Tack tack! Kul att du gilla.
Gwellmyn: Och vissa blir det inte ens då.
Sindawilya: Eller hur? Förstår inte hur folk tänker när de försöker pressa in andra i snäva formar som inte passar dem. Problemet är väl att de antingen blir nervösa av andra former eller att de inte tänker alls.
Dea: Jag önskar verkligen att fler tänkte som du. Den där roliga lilla anekdoten kan ju gå hem även hos sånna som jag. Det är när samtalen under en kväll gång på gång styrs in på barnen… och allt från vaccinationer till dagisproblem som jag lackar ur.
Lyckligtvis så finns det föräldrar som har förstått hur nyttigt det kan vara att få prata om annat en stund och som ringer mig när den andan faller på.
Kändes fanimej som det var jag själv som skrivit detta. Om man byter ut ”katter” mot ”hästar” eller möjligen ”hundar”. Men nä, kattungar är fan oxå bättre än bebisar. Och detta säger jag med en unge i magen. Jag har inte annonserat det på facebook, jag har INTE laddat upp nån jävla ultraljudsbild nånstans, jag tänker INTE sprida bilder på min mage. Och jag hoppas för mitt liv att jag inte kommer genomgå den förvandling du beskriver.
Men min syrra klarade sig undan. Hon är fortfarande en människa. Kanske kan jag följa hennes exempel.
NH: Det FINNS ju faktiskt ett och ett annat undantag till regeln. Jag önskar lycka till och håller tummarna för att du blir ett av dem.
Mycket bra inlägg!
Jag är väldigt allergisk mot folk som säger att man inte vet hur bra livet är förrän man har egna barn.
Varför vill jag chansa på att skaffa barn? Det är väl ändå inget man kan lämna tillbaka?
Bästa jag läst idag, gillar inte heller barn och känner exakt som dig, haha
Har faktiskt varit ”plastpappa” till en unge i ett tidigare förhållande, tyckte ej det var något att ha alls faktiskt. Jäklars vad tid man fick lägga på menlösa saker som gav exakt ingenting. Livet är alldeles för kort för att hålla på med något man har i princip 0 utbyte av. Bättre att försöka göra det man själv vill och tycker om de dagar man har fått givna till sig. Det finns i princip inget intressant att hämta i ungar. Roliga, njae inte direkt, jobbiga och krävande och egoistiska däremot, ja.
Sen har vi ju detta med att sätta ÄNNU mera människor på planeten, det är ingen rolig tanke. Det finns redan aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaalldeles för mycket människor, och majoriteten av människor som kommer leva i framtiden kommer förmodligen inte få det så trevligt p.g.a. att nuvarande majoriteten av världens människor inte bryr sig om planeten, som de FÖRVALTAR åt sina efterkommande. Dags för alla sömngångare att VAKNA och tänka om kanske?
Vi har katt hemma och han är det COOLASTE, vi skrattar och har det kul ihop varje dag!!!
Preaching to the choir, sister!
Jag har aldrig tyckt om barn, jag har svårt att tro att jag någonsin kommer göra det.
När jag säger att jag nog inte vill skaffa barn så blir många chockade. Jag förstår inte riktigt vad de har med det att göra? Mitt liv, mitt val!
Men som kvinna är det något fundamentalt fel med en om ens livs mål inte är att sätta fler ungar till världen…