pixelviking

Är det en fråga som jag bävar för att få – så är det ”Vilken är din favoritfilm?”.

Favoritfärg? Inga problem.
Ska du med hem? Okejdå.
Vem vare? Vem vare som kasta? JAG!

Inget lockar fram fram så mycket ångest, och får mig att bittert ångra mina svar så ofta, som just den frågan. Med ett brinnande filmintresse och extreeeeemt bred filmsmak har jag svårt att urskilja en klar favorit. Frågan manar mig ständigt att ställa jobbiga motfrågor.

- Vad menar du med ”favorit”? Favoritfilm att se om och om igen? Filmen som alltid får mig på gott humör? Filmen som gjort starkast intryck? Varit smartast? Betytt mest? Som är artistiskt fulländad?

Ja, du fattar. Jag är en SÅN besvärlig jävel. Att bara nämna EN film känns som att reducera en stor och kär del av mitt liv till något trivialt.

Om jag inte med den enda titel jag nämner kan förmedla till personen att jag lika gärna ser på en lättsmält amerikansk actionrulle, som ett historiskt kostymdrama, en 3 timmars dokumentär från Uzbekistan eller en gammal svensk svart/vit matiné… Då får det vara!

För vad är poängen med att ställa frågan över huvud taget?
Det är ju att lära känna personen bättre. Personen och deras filmsmak. Mina motfrågor funkar därför, på sätt och vis, som svar i sig.
.

Å andra sidan…

Andra gånger blir jag trött på mig själv och försöker klura ut något vettigt att säga. Ett svar som matchar frågans lättsinnighet. Det är de svaren som jag ofta ångrar i efterhand.

Visst, jag kan nämna Milos Formans fantastiskt välgjorda Amadeus, utan att någonsin behöva skämmas. En film som jag egentligen var alldeles för liten att se, när den kom, men som kanske just därför gjorde ett enormt intryck.
.

Amadeus, om än något historiskt felaktig, är ett sagolikt & vemodigt mästerverk.

Jag skulle kunna välja en mer udda titel, som jag verkligen gillar, och som jag tycker att andra också borde upptäcka. Som t.ex. en av de lågmälda komedierna Being There, Because Why eller Mary & Max. Fast när man ändå är inne på spåret att försöka vidga folks horisonter så borde man kanske nämna en icke-engelskspråkig film, en gammal film, eller en film ur en genre som inte är så vardaglig?

Suck!

Svårt det där.

Egentligen borde jag väl bara göra det enkelt för mig och säga Star Wars: A New Hope. Filmen som jag älskat längst, intensivast och på flest plan.

Som liten skrattade jag ohämmat åt robotarna och tyckte att det var ett spännande rymdäventyr.

När jag blivit gammal nog att utveckla en viss analysförmåga så upptäckte jag och uppskattade nya detaljer i filmen.

I en tidsepok då hjältinnorna i bl.a. Den vilda jakten på stenen, Indiana Jones och MacGuyver var hjälplösa våp som ojade sig över brutna naglar, så kunde jag bättre identifiera mig med den uppstudsiga prinsessan Leia. Tjejen som ryckte geväret ut hjältens händer, sköt ett hål i väggen och räddade sig själv!
.

Okej. Okej. Inte världens bästa plan. Men det VAR en plan.

Science Fiction-genren i stort är bra på starka kvinnor. Och det gillar jag.

Star Wars universumet har sin egen fauna, språk, spännande teknologi, monster och mystiska krafter. Ändå kan vi identifiera oss med Lukes synnerligen mänskliga längtan efter äventyr. Med Han Solos problem att få sitt fordon att fungera eller det betungande ansvar som vilar på Leias axlar.

Jag minns inte vad som kom först. Mitt intresse för science fiction och rymden, eller Star Wars. De har gått hand i hand, genom livet.

Att förklara varför jag älskar original Star Wars-filmerna så gränslöst, trots religiös symbolik, löjliga nallebjörnar och en (handen på hjärtat) rätt banal historia, skulle ta för lång tid…

Jag SKULLE kunna säga Star Wars, och vara rätt nöjd med det.
Men jag frågar er, kära läsare: VAD är det för kul med det?

Jäkla skitfråga!