I matens värld används ibland små aptitretare mellan rätterna i en större måltid. Syftet är att rensa paletten så att man kan njuta mer av nästa rätt. Ingefära används t.ex. mellan suchibitar i det japanska köket, i samma syfte.
Så ser jag på vissa spel. Som aptitretare och palettrensare.
Det senaste storspelet jag spelade var Deus Ex. Ett spel där jag dog oftare än den lilla pojken i LIMBO. Och ett spel som egentligen inte passar min oförsiktiga och gå-påiga spelstil.
Att vara så sårbar och behöva vara så försiktig som man måste vara i Deux Ex blev en rejäl utmaning för mig och därför behövde jag något lättsammare innan jag satte igång med nästa stora utmaning.
Först spelade jag Crimson Alliance. En liten Action RPG på XBLA.
Jag kan aldrig få nog av hack-n-slash i Diablo/Torchlight stil! I det här spelet kan man bygga upp en stark figur och röja runt bland monster utan att gå omkring som på äggskal. Det var PRECIS vad jag behövde efter allt smygande i Deus Ex!
Efter det började jag på med X-men Destiny.
Ett spel som man utan problem kan plöja igenom på runt 6 timmar och som är så lätt att man kan besegra bossar med en enda knapp.
Ja… du BEHÖVER inte använda bara en knapp förstås. Det är roligare om du använder kontrollerna och varierar attackerna. Men för de som kan tycka att spel som kräver många knappkombinationer kan bli för invecklade ibland - så kan det vara ett välkommet avbrott.
.
Varför ens bry sig om enkla spel och spel som fått medelbetyg?
Båda de här spelen har fått mediokra betyg som bäst. Och det med rätta. Det är inga episka resor vi bjuds på. Ingenting innovativt eller speciellt inspirerande, och spelsystemen är ytligare än en genomsnittlig modebloggare. Det är alltså inga titlar som jag med glödande entusiasm rekommenderar vidare till alla mina kompisar. Fast jag tycker ändå att de kan ha sin plats och funktion.
Om man ska tro en del av de kommentarer som P3 Spel fick nyligen på avsnittet som handlade om spelbetyg så finns det vissa människor som aldrig ens ser åt spel om de inte fått toppbetyg. Det tycker jag är synd.
Om pengar och tid inte är en faktor så finns det massor av spelvärda spel där ute som dött medelbetygsdöden. Recensenten tycker att spelet är oinspirerat och repetitivt… men tänk om det är just det du behöver just nu? Om spelet ändå innehåller något som just du gillar, något som överraskar och som inte recensenten lyft fram?
Nästa stora spel jag tacklar kommer antingen bli Dark Souls eller Forza4. Nu är min palett rensad och jag känner mig redo att tackla en ny utmaning.
Vad tycker du? Är det värt att lägga tid och pengar på medelmåttiga spel?
14 kommentarer till “De mediokra spelens plats i spelvärlden”
Lämna en kommentar
AKTUELLT
- » Ulrika Abrahamsson: Stort tack! Docka och sladd inköpt. Den ...
- » pixelviking: Hint: Den faktiska Chris Martin är inte ...
- » klw: Sienna Miller? var är hon?...
- Tycker du föresten att "Templar" låter bekant? Det är Malcolm Reed från Star Trek Enterprise. #diablo3
Inlägg
Kommentarer
pixelviking på Twitter
EXTRAS
Eftersom jag samlar på film först främst, blir spelköpen ofta inte något spontant. Jag har tex en lista nu med ett urval av höstens spel jag kommer köpa. Det enda som KANSKE skulle få mig att avvakta är om det skulle bli sågad av varje recensent i världen (typ Duke Nukem).
Mediokra betyg stoppar inte mig. Jag är nästan tvärtom. Är ett spel universal praised blir jag ofta besviken för jag haft för höga förväntningar (Uncharted 2).
Känner igen mig i det du säger. Är också en cineast först och en gamer sen.
När jag ska klura ut vilka spel jag ska ha så går jag mycket på genre, spelets stamtavla och det jag sett av gameplay. Vad en recencent har satt för betyg är oftast betydelselöst. Som du säger, om inte en enad kår gett det bottenbetyg.
Däremot kan jag inte hålla med om Uncharted 2. Mina förväntningar var skyhöga och spelet lyckades leva upp till dem.
På det stora hela så försöker jag läsa så lite som möjligt innan släppet av ett spel jag ser fram mot. Tillräckligt mycket för att ta reda på om det ÄR ett spel att se fram mot, men lite nog för att kunna bli överraskad.
Jag tycker det är intressant att spela titlar som är mediokra eller rentav lite dåliga för att det ger perspektiv. Inte minst i speldesignsynpunkt. Nej, det kanske inte har den bästa storyn eller den mest perfekta kontrollen, men det kan ändå vara en angenäm upplevelse att ta sig an dessa spel. Men då med insikten att det kan bli bättre. Det är synd om de som bara köper halvkassa titlar, och tror att det är det bästa det kommer bli och lägger av med spelandet helt.
Nej, det är oftast inte värt att köpa mediokra spel för mig. Jag har alldeles för bred spelsmak och måste ofta välja spel med omsorg då min tunna plånbok inte tål misstag. Däremot så känner jag att jag får den variationen som du skriver om i och med min breda spelsmak. Att gå från en genre till en annan är ofta skönt. Sedan så finns det ju bra spel som man inte behöver tänka i heller.
Sedan har vi ju möjligheten att låna spel eller köpa dem begagnade. Låna kan jag göra från biblioteket eller från släktingar och vänner. Så svaret är egentligen att jag inte köper ”medelmåttiga” spel på releasen, utan det finns andra möjligheter.
Insåg att mitt inlägg blev lite rörigt, men hoppas du förstår. :p
Robert bloggade nyligen om..Spelminnet: Super Mario Bros
Linnea: ”Det är synd om de som bara köper halvkassa titlar, och tror att det är det bästa det kommer bli och lägger av med spelandet helt.”
Den aspekten hade inte ens fallit mig in. Jag tänker spontant på nya spelare som vill prova på, och som ovana köpare lägger pengarna på något som inte är så kul. Eller rättare sagt… något som DE kanske inte tycker är så kul och lägger av. Det kan ju hända oavsett om spelet verkligen är medelmåttigt eller en goty-kandidat.
Robert: Haha, jag förstår dig helt. Att köpa begagnat och att låna är mycket klokt och något som jag själv gör ofta. Det blir lätt dyrt, som du säger, om man har bred smak.
Jag har alltid en lista på tveksamma/medelmåttiga spel som jag håller utkik efter i lågprisbackar och på nätet. Även om man råkar köpa ett stolpskott då och då så är det lättare att leva med om man fick det billigt.
Jag tror också att det är bra att spela medelmåttiga spel emellanåt, om inte för variationens skull så för att uppskatta de bättre spelen lite mer. Sen finns det många spel som inte förtjänar mer än ett halvbra betyg även om det kanske innehåller ett fantastiskt moment bland allt skräp, och då kan de vara värda att kolla in även om spelet i helhet inte är någon vidare…
Kristoffer Nyrén bloggade nyligen om..Sex hårresande spelkaraktärer
Precis! Man kan gå miste om något kul om man helt dissar medelmåttorna. Sen kan jag tycka att vissa spel omotiverat får både höga och låga betyg. Kanske är det en liten klick med recencenter som speciellt gillar något och sätter ett högre betyg än spelet verkligen förtjänar… och det får i sin tur en dominoeffekt på andra recensioner.
På en skala mellan 1 och 5 så är det egentligen bara 1or som jag håller mig borta från. En 2a kan faktiskt ha något, och en 5a kanske är en 3a i just mina ögon.
Jag tycker inte man skall lås fast sig vid något specifik siffra ett spel har fått. För mig går man troligtvis miste om mycket gott godis då. Utan man vet ju oftast vad man själv uppskattar att spela. Recensioner är ett bra sätt att upptäcka spel och få en hum om vad de handlar om, men jag vill själv avgöra om det är bra eller dåligt.
Mattias bloggade nyligen om..Mattias upplevelser från den öppna Battlefield 3-betan
Hur definierar du ”medelmåttiga” spel? 5/10-spel, som väl egentligen borde vara mellanskiktet? Eller 7/10, som känns som ”branschstandard” på medelmåttighet? För de flesta spelköp jag gör, i alla fall till fullpris, är 8/9/10:or. Jag köper oftast så många spel/år att det är en sådan gräns man måste ha. Men sedan kommer det ju alltid en eller annan speltorka, speciellt under sommaren, där det kan vara värt att kika in på lite billigare 7/10-spel. Däremot tittar jag nästan aldrig åt 5/10-spel. Det finns så oerhört många spel ovanför dem, kvalitetsmässigt, att de faller bort direkt.
Ercarret bloggade nyligen om..Det subtila hoppet framåt
Mattias: Well spoken sir! Hear hear!
Ercarret: Bra fråga.
På en 10-gradig skala så definierar jag 4-6 spelen som medelmåttor. De är spelen som jag bara köper till fullpris om jag är speciellt förtjust i genren eller känner till någon annan faktor med spelet som får mig att tro att för MIG så är det inte en 4-6 utan antagligen snarare en 7a eller liknande.
Min följdfråga till dig blir oundvikligen; hur vet du att ett 5/10 spel är så mycket sämre kvalitétsmässigt än ett med högre betyg? De som satt betygen kan ju ha helt annan smak. De kanske värdesätter/stör sig på saker som inte alls är samma saker som det som DU tycker är viktiga.
Jag saknar demon på PC och konsol för att kunna testa en hel del som ser ut att kunna vara bra men som fått ”dåliga” snitt, men sedan är frågan följer alla sidor samma skala, för en sida jag tycker om att kolla in är Gamecore.se och de gav Star Fox 64 3D en 6a (”Mycket bra” hos dem), och folk som inte känner till deras betygsskala tror att de dissar spelet med det ”låga” betyget.
För att jag generellt sett inte lyssnar särskilt mycket på recensenter som har en helt annat smak än mig.
Sedan finns det gott om spel där min och kritikerkårens åsikter skiljer sig (åt ett eller annat håll). Det kanske bästa exemplet är Alpha Protocol, som ligger på 63 poäng på Metacritic men som jag tyckte var ett av de bästa spelen förra året. Trots alla sina brister tryckte det verkligen på rätt knappar hos mig. Jag tyckte också att Duke Nukem Forever var ganska okej, bortsett från en del riktigt tveksamma passager. Så visst, det händer.
Däremot håller jag oftast med om betygen. ”Det här är verkligen ett 6/10-spel, men det är ändå helt okej för det har en massa bra rollspelselement”. Typ. Och någonstans där går gränsen för mig. Om jag håller med om att det är ett 4- eller 5/10-spel så spelar det inte så stor roll huruvida det har en del förskönande element – det är fortfarande ganska dåligt, i mina ögon.
I slutändan är det ett ständigt prioriterande. Först 9:orna, sedan 8:orna, sedan 7:orna; och när man kommit så långt har det oftast kommit ut bättre spel än 6- eller 5:orna längre ned på betygsstegen. Det ska väldigt mycket till för att jag ska leta mig ned så långt. Som sagt är AP ett undantag – men ett väldigt, väldigt sällsynt sådant.
Ercarret bloggade nyligen om..Det subtila hoppet framåt
Gnoit: Att vara påläst är nyckeln till framgång i alla sammanhang. Tyvärr gissar jag att flera missat det där med Gamecore.se.
Ercarret: Det är knepigt att hinna med, som vi nämnt tidigare här, om man har bred spelsmak. Förstår helt hur du resonerar. Ibland hinner man inte ens titta åt spel som känns om lite mer osäkra kort. Och ibland är det speltorka och då brukar i alla fall jag ta mig tid att kolla upp saker som jag tidigare prioriterat bort.
[...] spelade det här spelet i samma veva som jag läste inlägget De mediokra spelens plats i spelvärlden på Pixelviking, vilket kändes ganska passande. Men där det inlägget fokuserade på de mediokra [...]