pixelviking

Häromdan kom jag att tänka på en sak, helt ur det blå, som jag säkert inte ägnat en tanke åt på 10 år: En kille jag träffade under min studenttid på högskolan i Västerås.

Jag bodde på campus och hade där en massa blivande dataingenjörer som kompisar och grannar. Ni kan säkert tänka er in i situationen… Precis flyttat hemifrån… Första lägenheten med självhushåll och ett gäng nördiga tonårskillar som tyckte att det var mycket roligare att skruva isär datorer och titta på obskyr science fiction än att dra fram dammsugaren.
(För vem gör inte det?)

Mitt i det här kaoset av tallrikar med intorkade nudlar på golvet, pizzakartonger staplade upp till taket och mystiska oidentifierade lukter i var och varannan lägenhet så hade vi Norman.
(Jag minns inte vad han faktiskt hette, så låt oss kalla honom för Norman.)

Det här var en kille som alltid hade det nystädat hemma. Han hade vitmålade rottingmöbler med blommönstrade kuddar. Små lampor som stod här och var som inte tjänade något som helst syfte, annat än som dekoration… och som inte det var nog: han gillade att baka kakor!

Den populära teorin på campus var att Norman var en massmördare.

Gräsligt fult. Säg efter mig: Rotting hör inte ens hemma i trädgården!

Med risk för att befästa stereotypiska könsroller så var det aldrig någon som spekulerade i (eller hade haft något emot) om Norman var gay, till exempel. Vi hade övertygande bevis på motsatsen. Det var mycket mer sannolikt, resonerade vi, att killen hade skelett i garderoben.

Även om snacket givetvis var på skämt så kan jag inte låta bli att skratta åt tanken på Norman, som stod ut som Barbapappa på en Star Trek-konferens.

Jag gillar folk som är annorlunda. Som tänker annorlunda. Även i ett gäng fullt av människor som många säkert skulle se på som ”udda” - så lyckades han karva ut sin egen nisch.

Jag undrar vad Norman gör idag?
Förmodligen bakar han och gör han sin fru väldigt glad genom att inte lämna toasitsen uppe.