pixelviking

Vid det här laget har fan och hans moster redan recenserat, hyllat och spytt galla över L.A. Noire, till leda…

Likt Rhett Butler i ”Borta med vinden” så ger jag blanka fan i det. Jag har ett par saker att säga som jag inte tycker lyfts fram ordentligt. Och jag kan inte få ro i min själ utan att få dem ur mig. Bare with me.
.

MILJÖ & STÄMNING

En av de saker som hyllats mest i media är den autentiska 40-talsmiljön och stämningen i L.A. Noire. Spelet är, som bekant, tänkt som en hyllning till Film Noire-genren. Det är där som många tycker att Rockstar/Team Bondi har lyckats.

Jag håller inte med.

Ja… ok. Utvecklarna har lyckats med att skapa en verklighetstrogen kopia av hur vardagen förmodligen såg ut i Los Angeles, anno 1947. Det är utan tvekan en detaljerad och imponerande stor stad att utforska. Men alla de stilistiska hörnstenarna i en klassisk Noire-film lyser ju med sin frånvaro!
.

Skuggor, dimma, cigarettrök... alla kännetecken för Film Noire.

Noire, per definition, är en dyster historia. Vinklade kameror fångade skuggor och trasiga människor i slitna miljöer. Långt från det solgassande och välordnade Los Angeles som vi får uppleva här.

Var är de rökiga rummen där man kan hoppa in i ett parti poker med höga insatser?
Var är dekadensen, cynisismen, de flamoyanta skurkarna eller den whiskeyraspiga voice over-rösten?

Jag förstår och sympatiserar med de som säger att L.A. Noire är återhållsamt och undviker på så sätt att bli en överdriven pastisch på Film Noire. Problemet är att utvecklarna tycks varit så rädda för att göra en karikatyr att de suddat ut snudd på allt som visuellt kännetecknar genren.

Det som börjar så bra, vid startmenyn, med stämningsful musik och skuggspel - övergår i ett rent och skärt GTA, i 40-talsmiljö. Och inget svart/vitt-filter i världen kan ändra på det. 
Deckare - javisst! Men Noire är det inte.
.

SPRÅKET

Dramatisk dialog, fullmatad med tidsenlig slang, är ett annat kännetecken för Film Noire-genren. För 40-talet i stort. Se på vilken film som helst från den här tiden och du överdoserar snart på snabbpratande ”salta bönor” och käcka ”kisar”.

Här tycker jag att man lyckats bättre i balansakten mellan överdådig 40-talsdialog och modernt språkbruk. Dock känns det som att något saknas.

I Red Dead Redemption använde John Marston en sydstatsdialekt. En riktig cowboy, på 1800-talet, pratade förmodligen inte alls så… men språket stämmer in på den bild som westernfilmer har målat upp för oss. Vi ”luras” att köpa honom som den handlingskraftige farmaren med ett våldsamt förflutet som han var. 

Hade en dialekt kunnat rädda Cole Phelbs från ett öde som medelmåttig och lättglömd protagonist?
Mja. Manuset och hans repliker hade förstås också behövt ses över, men visst hade det kunnat göra skillnad?

Jag menar inte att han skulle ha getts en klyschig Brooklyn-dialekt, som en typisk maffiaboss… men något borde man väl ha gjort för att göra killen mer minnesvärd?
.

"Game over, man!" Kanske minns du Paxton, till vänster, i Aliens? Men minns du honom i Titanic eller Twister?

Frågan är ifall man inte gjort Phelps medvetet slätstruken och blek?
Jag tänker spontant på Bill Paxton som medverkat i bl.a. Titanic och Twister. Han har i intervjuer medgett att hans rollfigurer fått ta mindre plats, med flit, för att inte överskugga filmernas riktiga stjärnor; fartyget och tornadon.
Kanske resonerade man likadant med Phelps? Synd bara att den där episka resan som han inte skulle stjäla uppmärksamhet ifrån aldrig riktigt infann sig. Red Dead Redemption it ain’t.

L.A. Noire misslyckas där RDR så framgångsrikt hittade en perfekt balans. Både i miljö och språk. Trots det, så måste jag snabbt tillägga (innan man börjar kasta ruttna ägg på mig) att gillar jag det. Det är ett välgjort spel. Bara inte det spel som Rockstar/Team Bondi utlovade.