Mitt liv som bulldozer
Om någon skulle fråga dig vilken spelstil du har; vad skulle du säga?
Är du strateg och taktiker? Dras du till magi och healing? Eller är du typen som skjuter först och ställer frågor senare?
Undertecknad tillhör den sistnämnda gruppen.
- I racingspel är det alltid gasen i botten som gäller. Möjligtvis släpper jag lite på gasen i kurvorna. Att bromsa är för mesar!
- I fightingspel trycker jag som besatt på alla knappar så fort jag kan.
Utan att bry mig om när det är strategiskt mest lämpat att göra en viss kombo.
Om jag någon gång blockar så är det förmodligen för att jag råkat trycka fel.
- I actionspel lägger jag ner mycket tid i början på att bygga upp min karaktär så att jag senare, likt en amerikansk fotbollspelare, kan meja mig fram utan att behöva använda hjärnan så mycket.
Att det faktiskt finns fördelar med att använda bromsen på bilen är jag införstådd med.
Att tänka efter, före man med ett ilsket stridsvrål kastar sig in i klungan med fiender, är också ett smart drag.
Men är det roligare?, är min fråga. Hell no!
I perioder har jag försökt att bryta mitt mönster och prova på livet som strateg istället. Eller testat att använda magi istället för rå styrka. Oavsett vad jag har testat så slutar det oundvikligt på samma sätt. Jag blir uttråkad och halkar tillbaka i gamla vanor. Att lära om, och bryta mönster efter ett helt liv som bulldozer är nog lika svårt som att hitta en mening med FBI-agentens medverkan i Heavy Rain.
Norman, what was the point?
Min spelstil förklarar nog en hel del när det gäller spelen jag gillar. Och spelen jag hatar. Oförlåtande och ”realistiska” spel kommer aldrig bli mina favoriter. Förutom kluriga pusselspel, som jag älskar att kittla hjärnan med, så är spelen där jag hänsynslöst kan gå fram och platta till allt som står i min väg – mina självklara favoriter.
Ge mig bilar som går i mål även om lacken skavts ner till metallen, kofångarna hänger på sned och dörrar och speglar prejats bort.
Ge mig hjältar och hjältinnor som kan bli övermäktiga, och svärd som skär igenom horder av monster som om de var gjorda av smör.
Tank Girl. I spel där flera spelare samarbetar så kallas ibland det jag gör för "tank".
Kort och gott; jag trivs med livet som bulldozer.
Finns det någon bättre avkoppling? 
6 kommentarer till “Mitt liv som bulldozer”
Lämna en kommentar
AKTUELLT
- » Ulrika Abrahamsson: Stort tack! Docka och sladd inköpt. Den ...
- » pixelviking: Hint: Den faktiska Chris Martin är inte ...
- » klw: Sienna Miller? var är hon?...
- Tycker du föresten att "Templar" låter bekant? Det är Malcolm Reed från Star Trek Enterprise. #diablo3
Inlägg
Kommentarer
pixelviking på Twitter
EXTRAS
Hahaha. Klockrent.
Jag lägger mig nu officiellt i samma kategori.
Kom ihåg att det är bättre att be om ursäkt än om lov
Eller hur?
Gör som Aaaaarnold:
Kör igenom huset med en tanker.
SEN säger du ”Knock-knock!”
Bra skrivet!
Jag lutar till viss del mot bulldozer, men med tydliga drag av det mer taktiska (Deus Ex och Thief ftw!).
Blev SÅ sugen att spela Deus Ex när de tog upp det i SpelRadion. Missade att spela det när det kom, trots att jag hörde mycket bra om det då.
Är nog bra med lite taktik. Jag är dålig på det i de flesta spel, som sagt. Förutom strategispel och sånt där man måste ha lite taktik för att överleva.
Okej, måste bara flika in ett litet minne från det förgångna här. När jag var liten fanns det en videobutik nere på stan som alltid hade nåt halvgammalt arkadspel uppställt. Och under en tidsperiod kunde man spela Sega Rally 2 där och jag tyckte det var så kul att jag alltid drog en runda när jag var i närheten.
Men det som var kul för mig var inte att försöka hantera alla banor, förstå när man skulle bromsa, komma så långt som möjligt osv. Istället körde jag BARA första banan och använde ALDRIG bromspedalen. Jag gasade istället järnet och kastade mig in i varenda kurva som om det vore min sista. Och jag lyckades till slut ta mig in på topplistan på det sättet (plats 8!). Sen försvann visserligen arkadmaskinen, men minnet finns kvar.
Underbart!
Nu tycker jag visserligen att det låter som att det låg en viss finess och tanke bakom.. för att inte säga taktik bakom ditt beslut att inte använda bromsen.
Kan inte göra anspråk på det för egen del. Jag är bara en fartdåre. Jeremy Clarksons illegitima dotter. That’s me.