Blizzards metoder för att locka till sig spelare till World of Warcraft har flera gånger liknats vid knarklangning. Du får din första fix gratis. Efter det, när du är fast i skiten, börjar de ta betalt.
Om spelbolagens marknadsföring känns moraliskt tveksam, så fortsätter trenden in i deras vetenskapligt uträknade metoder för att göra spelen allt mer beroendeframkallande.
Låt oss anta följande:
- Att sälja ett spel är bra.
- Att få köparna att gilla spelet så mycket att de också köper uppföljaren är bättre.
- Att dessutom få folk att fastna i spelet så till den milda grad att de villigt pungar ut för en månadsavgift, nerladdningsbart extramaterial och merchandise – är varje utvecklares våta dröm.
Men?! Vi är ju rätt smarta vi människor. Intalar vi oss i alla fall. Hur gör spelföretagen för att lura oss att lägga all denna tid och pengar på saker som, när allt kommer kring, består av pixlar på en skärm?
Tänk så här: Föreställ dig ett laboratorium… Ett par vetenskapsmän i vita rockar står redo att anteckna allt av intresse. I rummet står en bur. I buren sitter en apa. Låt oss kalla apan för Nisse.
Nisse är väldigt lik oss människor. Det har vi lärt oss i skolan. (Och sett med egna ögon sena fredagskvällar i baren, runt stängningsdags.) Att Nisse reagerar ungefär som en människa skulle gjort i samma situation är därmed ett rimligt antagande.
I Nisses bur finns en knapp. Om Nisse trycker på knappen får han en banan. Att lära Nisse att han får en belöning om han trycker på knappen tar inte många minuter. Genom denna enkla repetitiva handling lär vi spelaren… förlåt, Nisse… att mödan ger frukt. (Ba-dum tsch!)
Ok. Knapptryckningen etableras som en vana. Men om man låter det vara så enkelt skulle det inte att ta lång tid innan Nisse blir mätt, och slutar att trycka på knappen. Därför blir nästa problem; hur man frestar Nisse att fortsätta trycka på knappen.
Ponera att man riggar knappen så att den bara slumpmässigt resulterar i en banan? Snart börjar Nisse trycka på knappen snabbare och snabbare.
För kanske är det nästa tryck som bananen kommer. Eller nästa kanske? Eller nästa?
.
Förutom sadistiska experiment så är det viktigt för en galen vetenskapsman att träna in ett maniskt skratt.
Stackars Nisse. Han kommer att trycka på den där knappen tills den går sönder. Och förmodligen ett tag till efter det. Som apa i fångenskap har han begränsade valmöjligheter. Som människor har vi fler sätt att skaffa achievments… öh… bananer. Hur får man då människor att fortsätta att samla belöningar?
För det första måste belöningarna vara värda besväret. Att levla, eller få den där värdefulla skatten, måste ge spelaren tillräckligt med tillfredsställelse för att vara en sporre. Dina uppdrag måste vara varierande nog för att du inte ska tappa intresset.
Med dessa krav uppfyllda smider utvecklarna vidare på sina ondskefulla planer. Nu börjar de sakta ner hur snabbt du levlar och hittar skatter. Och som inte det vore nog så börjar de snåla på sparpunkterna.
Sadistiska jävlar!
Vi kanske kan trösta oss med att om det här hade varit Nisse så hade han fått en stöt med jämna mellanrum om han inte trycker på knappen. Det ska straffa sig att inte spela vidare, och det finns faktiskt vidriga exempel på spel som kör med denna taktik. Om du inte spelar så förlorar du det som du jobbat så hårt för att bygga upp.
Men man lockar ju fler flugor med socker, heter det ju… Jag lever på hoppet att det är de spel som är lagom snälla mot sina spelare som vinner.
Spelen som låter dig välja vilken väg du vill gå. Spelen som inte tvingar dig att göra samma meningslösa sak om och om igen långt efter du bemästrat uppgiften. Spelen som är sociala och låter dig finna en gemenskap. Spelen som låter dig bygga upp din värld som du vill ha den. Spelen som erbjuder greppbara och synliga fördelar som är värda att kämpa för.
Det finns dagar då jag är helt övertygad om att vi snart kommer att läsa rubriker som avslöjar ett speciellt sadistiskt MMO som ett enda stort psykologiskt experiment.
Andra dagar sitter jag där själv och trycker frenetiskt på knappen. Kanske är det nästa gång som det går? Eller måste jag trycka snabbare kanske? Eller bara trycka in knappen halvvägs? Eller…? Jävla —-! Bara en… runda… till!
